På Nordens äldsta renässansslott, Malmöhus, spelas det jazz av ädla årgångar och märken varannan fredag. Restaurang Wega slår då upp portarna för en mestadels mogen och dansant publik.
Trots att gårdagen hotades med storm och skyfall, var lokalen välbesökt. Över bron, från Köpenhamn, kom orkestern ”The Cat Pack”. Den förde med sig den vanliga atmosfären av dansk ”hygge” och vi kände nästan tobaksröken från ”Hvide Lam”.
Kvällen inleddes med Louis Armstrong´s signatur ”When It´s Sleepy Time Down South”. Stilen är en behärskad mainstream, främst baserad på evergreens ur den amerikanska sångboken. Även ”Sakta vi går genom stan” är ursprungligen en amerikansk 20-talsmelodi. Detsamma gäller för ”Crazy Rythm”, som kanske inte spelas så ofta i dessa sammanhang. Det sjungs mycket, ofta trivsamt behagligt, som trumpetaren Lasse Römers version av ”The Good Life”, som brukar förknippas med Tony Bennett.
Trombonisten Eddie Pless, som en del skandinaver ibland förväxlat med Papa Bue, sjöng på egen hand och i duett med Römer, ”Can Anyone Explain?”
Naturligtvis är musiken mycket dansvänlig, fast det kan ha sina sidor att hasa fram till bassoli , även om Jimmi Petersen är en mycket virtuos utövare på ”The Bull Fidddle”. Tue Bjerborg spelade flera fina gitarrsoli. Pianisten, Ole Mattiessen lanserades extra i ”Riffin’ At Radio Jazz”, försedd med läsplatta istället för vanliga notpapper.
Vi fick också lära oss att Marseljäsen heter Hollandaisen i Nederländerna.
Det spelades ambitiöst, kunnigt och rutinerat, men kanske infann sig aldrig den rätta ”glöden”. Men i ”Back O´Town Blues”, tände det till. Römer och Eddies fick till det a la Louis Armstrong och Trummy Young eller var det Edmond Hall?
Innan vi försvann ut i hällregnet tog orkester och publik ett gripande farväl av varandra. Lasse Römer utnämnde oss tveklöst till ”dagens absolut bästa publik”!
Wegas personal skall som alltid ha en eloge för god man samt en vänligt leende och omtänksam betjäning! / Sven-Erik Palmbring
