2020.09.18 Jazz Union -45

Hans Ingelstam, Leif Blunck och Lasse Karlsson
CO Strandh och Anders Rudnert
Bengt Ahlcrona

Det skrevs lite jazzhistoria den här fredagskvällen på Wega när Jazz Union kunde 45-årsfira sedan man bildats av musiker från Vieux Carré och Swingbandet och premiärspelat i Landskrona 1975. I stort sett ett intakt band när gubbsen (ursäkta) tog det Coronastängda dansgolvet i besittning inför ett fullsatt – med Coronamått – Wega.
På scen Hans Ingelstam trombon, Leif Blunck med svart trumpet, Lasse Karlsson klarinett, sax och sång, Bengt Ahlcrona piano, Anders Rudnert bas och Carl Otto Strandh trummor.

”Vi hade en svaghet och det var att vi gillade Duke Ellington med Johnny Hodges väldigt mycket”, sa Hans Ingelstam som fanns med i gamla Swingbandet.
Och visst fick vi höra Ellington och Hodges. I Jeep’s Blues då Lasse Karlsson förstås hade bytt ut klarinetten mot saxen.
Man inledde den tidiga kvällen med The Jamps Ar Coming där Hans Ingelstam bjöd på kvällens första solo. Är den månne skriven av saxofonisten Johnny Griffin? Wabash Blues är en gammal miljonsäljare från 20-talet, här med fint sampel mellan Hans och Lasse. Härliga och evigt levande At Sundown som långt senare gjordes odödlig genom bl a inspelningar med Tommy Dorsey och Artie Shaw gavs full rättvisa av inte minst Bluncks trumpet. Men egentligen är det fel att nämna någon speciell solist eftersom det i Jazz Union råder, som namnet anger, en för alla, alla för en.
I Limehouse Blues ville Lasse Karlsson se folk på dansgolvet men si, det satte bestämmelserna och Hot House-Liisi bestämt stopp för. Kanske därför låten avslutades i lite osynkat skratt, ”det får vi öva på till nästa gång”, sa Blunck.
Fast det behövs sannerligen inte när man svängde fram Louis Armstrongs Hesitating Blues eller requesten Things Ain’t What They Used To Be (en av mina gamla favoriter med violinisten Stuff Smith!) med utsökt insats av Bengan Ahlcrona.
Lasse Karlsson lät kanske inte som Bing Crosby i When Irish Eyes Are Smiling men det var ju heller inte meningen, han duger gott som han är och lite till. I Count Basies Taps Miller (tror jag det var) gavs Anders Rudnert och C O Strandh rättvist utrymme när frontblåsarna tog ett steg åt sidan. Och var det inte den låten så var det en  av de andra många fina swingbitar som Jazz Union bjöd på under de cirka två timmarna, där vi också undfägnades av det goda köket på Wega. / Peter Kastensson

Share