2021.10.08 Paul´s New Orleans Gang

Paul’s New Orleans Gang ett band enligt paragraferna

Paragraf 1 i stadgarna för Föreningen Hot House stadgar lyder så här:

”Hot House är en ideell musikförening vars målsättning är att förbättra villkoren för äldre jazz i Malmöregionen.  Med äldre jazz menas sådan som enligt vedertagen stilistisk uppfattning hör hemma i perioden före 1940, eller som stilistiskt står nära jazzen från den här perioden.  Det åligger föreningens styrelse att för föreningens räkning avgöra om en grupp eller artist skall avgöras höra hemma inom den äldre jazzen sådan som den definieras ovan.”

Det finns förmodligen inget band – i alla fall inom den här regionen – som bättre motsvarar det här än Paul’s New Orleans Gang. Framförallt av bandleader Paul Bocciolone Strandberg. Det var det ”gänget” som intog museirestaurang Wega och Hot House den här fredagskvällen.
Vi talar om musik som går tillbaka till 20-talet. Nog är det lite som att lyssna till en gammal 78-varvare – dock utan raspet… – när Paul upphäver sin ljusa stämma i de gamla låtarna. Av vilka få i dag är kända för en större allmänhet. New Orleans-musik så nära ursprunget man kan komma i Pauls genuina arrangemang.
Sättningen är klassisk med multimusikern Pauls klarinett, hustru parisiskan Marie-Christine ”Kiki” Desplat på kornett (och liksom Paul sång), engelske Tony Balwin med säte i Provence piano och så ”våra egna” Jonas Eilert med jättelik tuba och Lennart Herlin med banjo och gitarr. Internationellt samarbete. Bocciolone ju inte bara låter italienskt.
Tuff kväll, inte minst för Jonas Eilert, tuban ges stor plats i den här musiken ”och jag har inte spelat senaste två åren”, som han uttryckte det.
Tre kompakta set bjöds den fullspikade lokalen på. Runt ett 30-tal låtar bjöd man på, alla förmodligen arrangerade för att rymmas på en 78-varvare, om någon nu kommer ihåg dessa företrädare till vinylen, kassetter och CD och allt vad som finns i dag.
Exakt på tiden startade man upp med Shine On Your Shoes. Om jag hittat rätt är det en låt från musikalen Flying Colors i början av 30-talet. Innan första setet avslutades av i mina öron mera välbekanta Exactly Like You. Dessförinnan en fin soloinsats av Jonas Eilert i Kiki Blues (Kiki sång förstås) med ursprung C C Rider, inspelad redan på 20-talet. Om jag fattat det rätt.

I andra set inlett av Kiki i Dead I Do fastnade jag speciellt för After My Laughter (fick vi inte lite ragtimepiano där?!). Liksom Just A Gigolo, som egentligen härstammar från en gammal musikal i Wien. Det här arret är förmodligen från 30-talet, fjärran från hur den lät när Louis Prima fick en världshit på 50-talet. Eller från diverse svenska artisters Gösta Gigiolo…
Klockan var en bit efter 22 när Paul’s New Orleans Gang avslutade med extranumret I’m Crazy ’bout My Baby i sista set som också svängde till med Bix Beiderbeckes Rhythm King och härliga Lazy River.

Maten brukar vara förträfflig och generös på Wega. Så ock den här kvällen. Jag åt en alldeles utmärkt Wallenbergare. Var i sta’n får man en sådan kvällstid för 125 spänn? Det går faktiskt också snabbt att få ut maten, sedan Hot House-ordföranden i veckan haft ett styvt jobb med att fixa bordsplacering till det hundratal som anmält sig. Det görs inte på en förmiddag. En blomma till Liisi.
Om 14 dagar kommer Henning Munk & Plumperne på besök. Med delvis nya bandmedlemmar! Pålitliga publikdragare och det lär visst redan vara fullspikat. Då får de dansanta sitt lystmäte. Text: PETER KASTENSSON

Paul Bocciolone Strandberg – klarinett och sång, Lennart Herlin – banjo, Marie Christine Desplat – kornett och sång, Jonas Eilert tuba
Tony Balwin – piano
Share