Tidigare Event

År 2018

18 maj 2018, Tuppen

OLOF KARLÉN MED VÄNNER

Tyvärr kvällens konsert blev inställt på grund av att Tuppens krögare CG gjorde konkurs.  CG drevs som förening av ABF.

4 maj 2018, Tuppen

ANNA-MIA BARWE BAND

 

Anna-Mia Barwe och Mårten Lundgren

Anna-Mia Barwe

Sven Bjerstedt

David Andersson

Hannes Olbers

2018.05.04 Anna-Mia Barwe Band

2018-05.04 Anna-Mia o Mårten

Anna-Mia Barwe sång
Sven Bjerstedt, piano
Mårten Lundgren, trumpet, flygelhorn
David Andersson, kontrabas
Hannes Olbers, trumor

Åter ett kärt återseende när Anna-Mia Barwe med sitt band entrade scenen. Som vanligt fulla av spelglädje och med Anna-Mia i fin sångform.  Bandet har funnits under många år med Anna-Mia och Sven Bjerstedt som ankare i bandet. Sven som numera enligt egen uppgift kan titulera sig lektor på Musikhögskolan har dessutom bidragit med ett flertal underfundiga texter på svenska åt bandets sångerska.

Snabbt lades kursen ut med hjälp av den svängiga och fina standardlåten ” Broadway”, ett ofta förekommande inledningsnummer i bandet. Sven valde snabbt bland tangentbordets breda urval av tangenter och bestämde sig för att C-dur kunde passa sångerskan. Valet av tonart gjorde att kvällens bassist, David Andersson, kunde börja sin vandring längs kontrabasens hals i stadiga steg. Tidvis nära stallet, ibland med den djupa klangen från lösa strängar men ständigt på väg.

Hannes Olbers gjorde ett snabbt val och fastnade för stockarnas tyngd, ett klokt val vilket underlättade livet för de dansande paren som snabbt fyllde Tuppens dansgolv.

Mårten Lundgren hade egentligen bara att följa den musikaliskt snitslade banan som las ut av de andra i bandet, naturligtvis med egna musikaliska idéer. Mårtens val under kvällen stod mellan trumpeten med sin lite spetsigare ton och flygelhornets lätt avrundade karaktär. Mårten Lundgren skötte sitt spel med bravur, ständigt kommenterande obligat på ett musikaliskt helgjutet sätt eller i smakfulla solon.

När inte detta räckte var det dags för Mårten att utnyttja sången. I flertalet låtar under kvällen förekom detta, dels som lead vokalist som gav Anna-Mia möjlighet att sträcka på stämbanden men också i duett med sångerskan. Mårten har en fin tenorröst och fick i flera nummer möjlighet att sjunga överstämman mot Anna-Mias mörka altröst. Ett spännande sound som ledde tanken till Svante Thuresson sångroll i Gals and Pals.

Listan över låtarna under kvällen speglar en sångerska med stor mångsidighet. Fina jazzstandards med rötterna i ” The American Songbook” i god blandning.

Andra set koncentrerades på Anna-Mias repertoar av skånska texter med underfundigt innehåll. Här visade hon att hon inte bara är en duktig sångerska utan entertainer när hon tog spjärn i de fyndiga texterna.

Tredje set inleddes med” Scoth´n´Soda” , en tät och fin ballad som speglade drinkblandningen väl.

Ett av de sista numren i raden av uppskattade melodier var ” One Morning in May” . Här skruvades tempot upp, på gränsen till dansbart. Trummor och bas hanterade situationen mästerligt. Inga ortopediska förändringar hos de dansande kunde noteras.

Liisi Nordström tackade bandet för en väl genomförd kväll och det var det många som instämde i, om man tolkade kvällens avslutande applåder. Ett härligt band. /Olof Karlén

20 april 2018, Tuppen

PAUL´S NEW ORLEANS GANG

Angela Strandberg

Paul Bocciolone Stranderg

Marie Christine Desplat

Göran Holmberg, Christer Andersson och Angela Strandberg

Paul Bocciolone Strandberg kornett, klarinett, sång
Kicki Desplat kornett, flygelhorn, piano, sång
Angela Strandberg kornett, sång, washboard
Göran Holmberg, banjo
Christer Andersson tuba

Jazzen kräver ibland att man går tillbaka till rötterna och lyssnar på New Orleans jazz som den spelades när det begav sig. Paul Strandberg med sin musikaliska familj och medmusikanter är ett gott exempel på detta. Bandet är en viktig traditionsbärare i Malmö som med stor skicklighet visar hur den traditionella jazzen bör låta.

Många hade sökt sig till Tuppen för att lyssna på bandet och återskapa den gamla jazzkänslan. Många tog tillfället i akt på dansgolvet att hålla om den man håller av eller om det var tvärtom. Riktigt säker är man aldrig.

Första låten blev ” C’est Magnifique” med en härlig fransk touch som direkt åtföljdes av ” Ain’t Misbehavin”.  Bandet passade verkligen på att blomma ut med varierande instrumentsättning och spännande sånginslag.

Banjon och tuban gjorde ett fint jobb och var lagom pådrivande och gav fin stadga åt rytmen.

I ” The Pearls” signerad Jelly Roll Morton fick blåsarna möjlighet att traktera samma instrument. Ja inte så att man turades om att blåsa i samma kornett utan samtliga spelade med övertygelse och stor skicklighet detta jazzens klassiska blåsinstrument. Något mindre än trumpeten men med härlig attack. Angela visade att hon inte låg sina föräldrar efter utan fraserade fint med stort tekniskt driv. Hot Housestipendiat för några år sedan, ej att förglömma.

Paul avslöjade att Jelly Roll Morton är en av hans favoritkompositörer av jazzlåtar. Ja, nu vet vi detta.

Kvällen bjöd på idel fina melodier, kända som okända. En av de mera kända var ” Exactly Like You” och svängiga ” Alexander’s Ragtime Band”.  Eller varför inte ” Walking My Baby Back Home”, en passande låt när kvällen närmar sig slutet. Slutmelodi blev ” Petit Fleur”, den lilla blomman. Innan dess,  ytterliggare en känd franskinspirerad melodi ” C’est ci bon”.

Slutomdömet blev som vanligt en härlig jazzkväll signerad Paul Strandberg och till sin hjälp sina musikaliska medmusikanter. /Olof Karlén

6 april 2018, Tuppen

AMIRALENS STORBAND

Petri Soikkeli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2018.04.06 Amiralens Storband Lulu

Amiralens storband har nu blivit en institution på Hot house jazzkvällar på Tuppen. Den månghövdade publiken som i många delar bestod av orkesterns egen fan club, fyllde lokalen väl. Danssuget var på topp efter det att orkesterns entrat estraden. Hela bandet fick inte plats på scenen, saxar och komp fick ta delar av dansgolvet i anspråk men vad gjorde det, det viktiga var att alla fick plats. Till glittret av lackskor och manchettknappar hittade man till slut sina platser och bandet kunde inleda med sin signaturmelodi ” Stand By”. Snabbt fylldes golvet, det som var kvar, av dansande par. Framfärden blev kraftigt begränsad, man fick strunta i dansriktningar och andra detaljer utan man fick röra sig till dansrytmen och rotera på plats. Med hjälp av bandets stadiga komp vållade detta inget större problem.

Tre fullmatade set var kvällens upplägg och det fick publiken med råge. Ingenting saknades i denna mustiga jazzgryta. Här fanns låtar signerade/arrangerade av bl.a. Quincy Jones, Sammy Nestico, Richard Rogers, Neal Hefi, Glenn Miller och Malmös egen Bengt Håkansson inte att förglömma.

Petri Soikkeli svarade som vanligt för kvalificerade sånginsatser. Petri verkar ha storbandsswingen i blodet, han är verkligt skicklig.

Sven Olof Dahlström skötte presenterandet av låtar och musiker.

Några låtar blev kvar i minnet efter kvällen, Trevliga ” Pennsylvania 6-5000” där blåsarna fick möjlighet till lite egen sång under låten. Verkligt kul.  ”New York, New York” ledde direkt tanken till Frank Sinatra och hans övertygande tolkningar. Band och solist klarade detta med bravur. Hot House ordförande tillsammans med övrig styrelse svarar för valet av band till kvällarna på Tuppen. Valet av Amiralens Storband är ett gott val. Bandet är ett typiskt swingstorband med rötter i kända band som Count Baisies och Stan Kentons orkestrar. Välkomna tillbaka till Tuppen, Amiralens Storband, en ljusglimt i vårkvällen. En vår som man kan säga ligger i startläge, värmen vill inte riktigt bryta ut men ha tålamod, den kommer. /Olof Karlén

23 mars 2018, Tuppen

THE  CATPACK, Dk

The CatPack

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lasse Römer, trumpet o sång
Lars Grangaard, saxofon
Tue Bjerborg, gitarr
Eddie Pless, trombon
Ole Mattiessen, piano
Rune Fog-Nielsen, bas

Plats på scen för ett ny bekantskap för Hot house publik. Bandet som gjort stor succe där det dragit fram och som idag är en institution på Köpenhamnska Hvide Lam vid Kultorvet. Det kräves inte så stor övertalning för att få hit ett av Danmarks bästa swingband med ett gediget kunnande och garanterat svängig och dansant repertoar.

Bandet inledde med” S´Wonderful” , ett rytmiskt fyrverkeri där bandet visade på tight sammanhållet spel. Bandet saknar trummor, man utnyttjar istället gitarren som en del av den rytmiska motorn. Tue Bjerborg skötte detta på ett föredömligt sätt. Man märkte här tydliga influenser av gitaristen Joe Pass men även Wes Montgomery fanns med bland husgudarna. Detta ständigt pådrivande gitarrspel gav mera utrymme åt bandets pianist, Ole Matthiessen. Inga klavertramp här inte utan ett fint följsamt tassande i klaviaturen, ibland i form av snygga Sheringblock.

Tony Bennets fina ” The Good Life” gjorde att publiken strömmade till dansgolvet trots att wienerschnitzeln låg kvar på tallrikarna. Ingen ville ju missa känslan av croonern Tony Benett, ikväll i form av skönsjungande trumpetaren Lasse Römer. Römer som för övrigt, utöver sitt läckra sordinerade trumpetspel, även skötte det löpande mellansnacket på en lagom nivå.

Bandets flyhänte bassist Rune Fog-Nielsen imponerade stort med sitt stadiga spel och inovativa solon. Enligt Lasse Römer är han en av Danmarks bästa bassister idag och förutspås en lysande karriär. Jag kan inte annat än intyga. Tyvärr hade han för kvällen bytt till nya strängar. Nya strängar är ett problem eftersom de ger relativt mycket övertoner innan de har spelats in. Rune utnyttjar som danskarna säger, tarmsträngar. Strängarna håller inte stämningen lika bra som stålsträngar utan måste justeras oftare. Trots detta fungerade allt utan problem.

Blåset för kvällen bestod av Eddie Pless, trombon och Lars Grangaard, sax. Eddie, ”stlll going strong”, levererade sittande det ena fantastiska solot efter det andra. Om inte detta var nog så övergick han vid behov till sång, ibland i duett med Lasse Römer. Lars Grangaard kompletterade utsökt på sax med ett fint obligatspel till Eddies sång. Herrarna visade verkligen att man stod på rutinens brant i sitt säkra uppträdande.

Kvällen bands ihop av ett pärlband av fina kända låtar från jazzens guldålder eller vad sägs om ”C´est Ci Bon”, ” After You´ve Gone”, ” Almost Like Being in Love” eller de fantastiska numren ” Never the Less” och ” With a Song in My Heart”. Efter tre set var det dags för sammanfattning och det genomfördes med hjälp av Armstronginfluerade ” What a Wonderful World”.

Ett härligt band med massor av energi som vi hoppas återse på Tuppen en framtida fredagkväll. Jag hoppas och håller tummarna. Kolla in youtubeklipp med bandet om Ni vill återuppliva musiken. Inget går dock upp mot att höra bandet live. /Olof Karlén

 

9 mars 2018, Tuppen

FAVORITKAPELLET

 

Den gråtrista marskvällen fick en ljus och varm inramning på Tuppen. Favoritkapellet bjöd på vintagejazz av ädla årgångar, musik skriven mellan 1917 och 1940. Publiken kunde glädjas åt och dansa till evergreens som Rose Room, Shine, Rosetta, Embraceble You, On The Sunny Side of The Street och många andra. Bob Stalin presenterade musiken på ett kunnigt och trivsamt sätt. Sara Ahlcrona sjöng underbart fint, rent och med en eminent harmoniuppfattning i t.ex Pennies From Heaven, Mean To Me och Don´t Get Around Much Anymore. Roger Berg var som vanligt primus motor i kompsektionen tillsammans med Karl-Åke Kronqvist på bas. Det är alltid en sällsam upplevelse att lyssna till ”Gisen” Malmqvists vackra och blåtonade klarinett. Erik Berndalen bjöd på omväxlande bitskt och lyriskt trumpetspel, Bob Stalin sviker aldrig med sitt fina stridepiano t.ex i Exactly Like You och lady Be Good. Bengt Ahlcrona spelade flera pricksäkra soli på vibrafon och dessutom gladdes vi åt Dennis Johnsons swinggitarr och Ulf Darinders trombone, eller ”kasablära”, som instrumentet kallas på skånska.. Det var livligt på dansgolvet och roligt att se alla dessa ”hoofers” som generöst bjöd på olika dansstilar. Allt som allt en härlig kväll med en varm, trivsam och familjär atmosfär.  /Sven-Erik Palmbring

23 februari 2018, Tuppen

SWING & SWEET med NIKLAS FREDIN

Lasse Lindström och Niklas Fredin

Sven-Erik Lundeqvist

2018.02.23 Swing & Sweet

Niklas Fredin, trumpet, flygelhorn och sång
Mattias Carlson, tenorsax och klarinett
Lasse Lundström, kontrabas
Roger Berg, trummor
Sven-Erik Lundeqvist, piano

Dags för en ny Tuppenkväll eller varför inte en ny toppenkväll. Kvällens band går i swingens tecken med den skönsjungande trumpetaren Niklas Fredin i spetsen. Niklas har besökt oss ett flertal kvällar och förväntningarna var därför höga att även denna kväll skulle bli en musikalisk höjdpunkt lika tidigare.  Till sin hjälp att åstadkomma detta hade Niklas plockat med Mattias Carlson på träblås. En ung och fantastiskt lovande musiker som inte bara lovade utan även kunde leverera ett fint och drivet spel med innerliga klarinettfraser.

Stadig som en klippa och med en tydlig botten återfanns vid basen Lasse Lundström. Han har en egen bashörna  nära scenen. Lasse har en lättviktsförstärkare men det lättviktiga stannar där. Tyngden i basspelet känns betryggande och det ständiga vandrandet längs basens greppbräda sliter ju som sagt inga skor.

Roger Berg bakom trummorna behöver ingen närmare presentation. Han återfinns i många band i lika många upplagor. Denna kväll i en lite mera avslappnad småbandsstil.

Sist men inte minst mannen som ständigt rör sig i tangentens riktning, Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist. En musiker som behärskar ett stort stilregister och som med sitt drivna pianospel, ständigt stimulerar övriga musiker till stordåd.

Kvällen inleddes med Dizzy Gillespies ” Woody´n You”  och åtföljdes därefter av fina ”Lullabye of Birdland” . Raskt lades besticken åt sidan, glasen hyfsades och danssugna i publiken styrde kosan mot dansgolvet för att föra eller låta sig föras i takt med musiken. Kvällens publik var som vanligt en mix av stamgäster men även ett stort antal nya gäster fanns på plats. Malmös övriga jazzföreningar representerades av medlemmar från Harry Arnoldsällskapet och Malmö Jazzhouse.

Kvällen fylldes av kända swingnummer, jag nämner några som fastnade i minnet. Vad sägs om ” Smiles” med sång av Niklas Fredin. Niklas visade också under kvällen att han kunde konsten att improvisera ordlöst i form av s.k. scatsång, mycket uppskattat.

I ” But not for Me” var det dags för Lasse Lundström att ta fram stråken, inte för att fixa stämningen för den fanns redan på plats, utan för att kompa denna fina jazzlåt. Ett trevligt sätt att variera ett instruments klang och karaktär.

I ” Route 66” fick Mattias Carlson möjlighet att med sin klarinett  förgylla denna fina låt, bl.a. känd med Natalie Cole som sångerska. Trots förkylning blev resultatet mycket övertygande och njutbart.

Man märkte tydligt att bandet gillade att spela ihop och att samspelet satt fint som det brukar när idel proffsmusiker är i farten.

” Have You Met Miss Jones” föranledde inga ”stickrepliker” utan ”the bridge” i låten genomfördes galant. Återstod då ” Waking My Baby Back Home” mera känd som ” Sakta vi gå genom stan”. Melodin spelades i ett mycket dansvänligt tempo vilket kännetecknade många av kvällens låtar nämligen dansvänlighet.

Slutnummer blev ” As Time Goes Bye” , en fin avrundning på en härlig jazzkväll på Tuppen.

Vi håller tummarna att bandet kommer tillbaka för en ny kväll, vem vet. /Olof Karlén

 

9 februari 2018, Tuppen

SWING EXPLOTION med ROGER BERG

Roger Berg

Fredrik Håkansson, trumpet
Calle Lindberg, trombon
Lasse Lundström, bas
Ed Epstein, saxar
Torbjörn Brorsson, piano
Roger Berg, trummor
Katarina Elmberg, Rebecka Molander och Sandra Marielle, sång

Roger Berg tillbaka på Tuppen. Denna gång med ett fullmatat band med svänggaranti. Idel proffsiga musiker och vokalister levererade denna kväll en mustig jazzgryta. Instrumentalisterna inledde med fina ” Flying Home” som verkligen fick vingar i bandets regi. Tätt därpå kom ” A String of Pearls”, ett Glenn Millernummer som trots bandets begränsade sättning definitivt ledde tanken till storband av bästa märke. Läckert basspel av Lasse Lundström och tätt uppbackad av Roger Berg, en ständigt slagfärdig trummis. Roger skötte också mellansnacket mellan låtarna och påminde oss ständigt om vilka musiker som spelade. Föredömligt.

Vokalisten Sandra Marielle gjorde därefter entré med den fina Beatleslåten” Can´t Buy Me Love” i ett hett svängande mediumtempo, som jag tror ingen har hört förut. Dansparen drogs till dansgolvet i en aldrig sinande strömvirvel. Ja, det gäller att passa på.

” Moonglow” följde sedan, en fin ballad där kvällens saxofonist Ed Epstein fick blomma ut. Ed med förflutet i supergruppen Kornet. Ett band som bildades på 70-talet av studerande vid Framnäs musikutbildning och som innehöll de verkligt begåvade inom den tidens fusionsjazz.

” Sentimental Journey” levererades med säker hand av Katarina Elmberg, även här en medryckande och säker insats.

Dags för kvällens första medley. ”S´Wonderful”  och ”Witchcraft” i en fin och smakfull  förening. Här kom kvällens pianist Torbjörn Brorsson till sin rätt. Torbjörn hörde jag första gången som pianist i tolvan någon gång på 80-talet. Läckert och fint flygelspel. Torbjörn hade förpassats till dansgolvet men fick i gengäld utnyttja Tuppens flygel istället för scenens piano.

Calle Lindberg, till vardags i juridikbranchen och kvällens trombonist, gjorde ett helgjutet och övertygande intryck med sitt instrument. Calle har man hört i många sammanhang, alltid med ett fantasiskt läckert trombonspel i ensemble och solopartier.

Fredrik Håkansson var en ny överraskning för mig. Han blev definitivt ingen besvikelse, fina ensemblepartier och övertygande soloinsatser gav full valuta för pengarna.

Bandet tog så småningom paus och andra set fortsatte i samma övertygande stil. Lasse Lundström fick i vackra ” Satin Doll” möjlighet att visa sin bredd på instrumentet. Lasse tycks behärska allt. Pizzicatospel på känt jazzmaner och ett arcospel där han utan att tveka närmar sig stallet på basen.

Lasse har verkligen blivit en tillgång för Malmö,  ursprungligen är han Stockholmsmusiker. Första gången hörde jag honom med bl.a. Bernt Rosengren på sax från en inspelning på jazzklubben Faching.

Efter ytterligare ett antal fina nummer som bl.a. innehöll ” Manhattan”, Bye Bye Blackbird” (med samliga vokalister) och många fler, blev det dags för ” In the Mood” som bandet verkligen fick att låta storbandslikt. Här fick samliga inblandade möjlighet att briljera fullt ut.

Ett extranummer brukar vara standard dessa kvällar hos Hot house. Så även denna gång. Efter sedvanliga harangeringar kom extranumret i form av ” Apple Blossom”, en värdig avslutning på en fullmatad kväll med hög musikalisk kvalité, dansvänliga låtar och en trevlig social samvaro.  Stort tack till bandet och förhoppningsvis på återseende.  /Olof Karlén

28 januari 2018, Tuppen

COPENHAGEN WASHBOARD FIVE, Dk

Hans Göran Hansen, saxofon och klarinett
Mikael Zuschlag, kornett
Jonas Winding, banjo, sång
Hans Kofoed-Nielsen, sousafon
Lasse Borup, Washboard

Copenhagen Washboard Five är tillbaka på på Tuppen, ett kärt återseende. Bandet för verkligen traditionen vidare från den äldre jazzen. Värme och engagemang utstrålades från scenen och det behövdes denna kyliga vinterkväll i Malmö.

Rytmiskt stadig och svängig musik i finurliga arrangemang. Här fanns stämsång av bästa märke som ledde tanken till barbershop. Efter det sedvanliga ätandet hos publiken fylldes dansgolvet snabbt med danssugna. Stilarna varierade rejält där en del var vana vid musikstilen medan andra försökte att mera trevande följa rytmen. Här fanns något för alla.

Ska man säga något om musikernas insatser så imponerade Hans Kofoed-Nielsen stort med sitt fantastiskt följsamma och rytmiska spel. Inga baslinjer var främmande, spelet kännetecknades av säker transport genom dimackorden liksom snygga varianter av kromatiska basgångar och fantasifulla melodiska solon. Fem tuppar i betyg.

Övrigas insatser hade säkra kännetecken av kvalié. Väl etablerade musiker som väl kan det musikaliska hantverket och vet att leverera.

Bixslut förekom i flera låtar, en musikalisk svans som när man tror att låten är slut, inte är helt slut. Några takter kommer till.

Ett klassiskt jazznummer som utfördes med bravur var ” Canal Street Blues”. Tvättbrädan gav ett fint rytmiskt understöd. Den spelas ju som bekant med fingertopparna iträdda i fingerborgar som säkras fast med isolerband. Detta borgar för ett säkert spel. Själva brädan har dessutom en läderrem som läggs om ryggen på musikern för att inte instrumentet ska glida iväg. Väl utprovat med andra ord.

Banjoisten Jonas Winding skötte mellansnacket fint och presenterade låtarna löpande.

Kvällen var välfylld med musik. Några låtar som kan nämnas var  ” Little Willie Blues” skriven av trumpetaren  Jabbo Smith. Härligt sväng. ” Cushion Foot Stomp”, ” Twelfth Street Rag” och den förskräckliga ” Terrible Blues”.

En sak som var behagligt med bandet var den akustiska känsla musiken förmedlade. Inga ” stärkare” här inte. Nivån i lokalen blev behaglig och nödvändiga samtal föras utan problem.

En god representant för härlig traditionell jazz som vi gärna ser komma tillbaka till föreningens fredagsarrangemang på Tuppen. Kom, njut, ät och dansa är ledorden efter en kanske hektisk vecka.  /Olof Karlén

12 januari 2018, Tuppen

SWINGBANDET

Bengt Ahlcrona

Bosse Nilsson

Bo Nilsson, klarinett
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Bob Stalin, piano
Dennis Johnsson, gitarr
Anders Rudnert, kontrabas
Nisse O Månsson, trummor
Ulla Hallström, sång

Härligt att skriva 2018 och ett nytt år för Hot house jazzkvällar på Tuppen. Samtidigt är det också fantastiskt hur föreningen lever vidare och verkar för den äldre jazzen trots de ”svårigheter” man haft med Malmöfestivalen och tältplacering. Nog om detta nu. In på scenen kliver ett erfaret gäng som spelat ihop sedan slutet av 60-talet och definitivt inte tappat geisten, jag talar om Swingbandet under Bob Stalins kapellmästarskap. Ett band som brukar dra mycket publik, så även denna kväll. Golvet fylldes snabbt och trafiken mellan de av rutiga dukar försedda borden var tät. Bandet är noga med ljudet och upprepade insatser krävdes vid mixerbordet för att alla skulle bli nöjda. Det diskuterades mikrofonplaceringar hit och dit, inlinening, medhörning och klangfärger på ljudet. Verksamheten låg nog inte långt efter studion på Abbey Road, åtminstone i intensitet.

Vackra ” Black and Blue” fick inleda tätt följd av ” Undecided” som fortfarande har behållit samma titel. ” En låt som inte spelas så ofta på Tuppen är ”Stompin’ at the Savoy”. Den levererades med finess, mycket tack vare Bo Nilssons eminenta klarinettspel. Här har bandet en verklig tillgång. Vissa band har bekymmer med sticket i låten och kroknar lätt här. Så inte Swingbandet.

I ” I Can’t Give You Anything But Love” fick Ulla Hallström möjlighet att blomma ut. Tolkningen blev finstämd och innerlig. Det värmde i januarikvällen.

Efter paus inleddes setet med ” Stars Fell On Alabama” , en jazzstandard som spelas i alla jazzläger. Vibrafonen glittrade så där lagom och ledde tanken till Lionel Hamptons utsökta spel.

” Embracable You” följde därefter, en av mina absoluta favoritlåtar, speciellt inspelningar med Frank Rosolino på trombon. En fantastisk trombonist i absolut världsklass som tyvärr  gick bort i förtid under tragiska omständigheter.

Insatserna från övriga bandmedlemmar förtjänar också att lyftas fram, fint stadigt basspel, följsamma trummor och ett säkert ackordarbete från gitarren som matchade Bobs finns pianospel, tydligt inspirerat av Fats Waller. Sämre förebilder kan man ha.

Efter andra paus fick vi låtar som ” Rosetta”, denna gång med nyskapande sång av Bo Nilsson.  I ” Gee Baby” fick Ulla åter möjlighet att visa att hon är en duktig sångerska. Låten fick bli kvällens avslutning.

Åter ut i den kyliga vinterkvällen, ingen snö i sikte än. Men våren kommer, var så säker./Olof Karlén

År 2017

26 december 2017, Christmas Ball, Tuppen

DOUBLE O´SEVEN

Bela Reller

1 december 2017, Tuppen

NEW ORLEANS DELIGHT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

New Orleans Delight på Hot House. Det brukar betyda fullt hus på Tuppen och så var det också sistlidna fredag. Full rulle och klackarna i taket.

New Orleans Delight gör aldrig någon besviken. Första dansparet tog parketten i besittning direkt man stampade igång Walkin’ To New Orleans som följdes av I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate. Pålitliga New Orleanslåtar som uppmanar till dans, för den som är sugen. Det verkade många vara och dansstilarna var verkligen oanade.
Vi känner gubbsen (förlåt grabbsen) i NOD. Blåsarna Jeppe Barker Jörgensen trumpet, Ole Olsen klarinett, Bengt Hansson (från Lund) trombon, Erling Rasmussen piano, Kalle Kronqvist (från Malmö) kontrabas, Erling Lindhardt banjo och Claus Lindhardt trummor.
Bandet är välkänt ute i Europa men även på Bourbon Street i New Orleans.
Erling Rasmussen är en skön sångare vilket vi fick höra i bl a St. Louis Blues, med dansk text i Malmö Blues. Sedan länge hädangångne Bjarne ”Liller” Pedersen i Papa Bues var ju en föregångare med att sjunga danska texter till gamla låtar från New Orleans som då fick heta till exempel Nyboders Pris och Sidder På Et Vaertshus”.
Att rocken har sina rötter i New Orleans kunde var och en konstatera i det som gamle New Orleans-legendaren och trombonisten Joe Averye gick och sålde noter till som Joe Avery Blues, också kallad Second Line men ursprungligen lär varit Victory Bounce, en gammal marsch och paradlåt från New Orleans gator. Allt enligt Kalle Kronqvist och honom tror jag på.
Kalle greppar då och då sångmikrofonen också, som i I Beg Your Pardon och då släppte Ole Olsen klarinetten och tog tag i basen som han ju i många år trakterade hos Papa Bue.
I Over The Waves (egentligen Valse Sobre Las Olas av Juventino Rosas från Mexico) fick vi prov på hur excellent Ole hanterar sin klarinett.

Bengt Hansson gav ett härligt solo på trombonen i bl a I’m Forever Blowing Bubbles, en gammal melodi från en musical på Broadway 1918 men också lär vara fotbollsklubben West Ham Uniteds signaturmelodi från 20-talet.  Här fick vi också sång av Jeppe Barker Jörgensen.
Isle Of Capri är en gammal sång som lanserades av trumpetaren Nat Gonella på 30-talet som vi fick av New Orleans Delight i härligt och ursprungligt tangofoxtrot-arrangemang.
Som extraextranummer en bit efter ”stängningsdags” gavs Icecream, härligt svängande med inte minst Claus Lindhardt bakom den enorma New Orleans-bastrumman, eller ”stortrommen” som det visst lär heta på danska. Om jag lärt mig rätt av Ncilas Bardeleben, en av de unga, danska skickliga trommedrengene.
… och om det inte framgått, så New Orleans Delight är förstås välkomna tillbaka till Hot House! / Peter Kastensson

17 november 2017, Tuppen

SALONGSORKESTERN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Salongsorkestern är en orkester som röner stor uppskattning hos Hot House publik. Så även denna kväll. Bandet är 18 personer starkt, vilket i princip kräver en ombyggnad av Tuppens mera scennära delar. Bandet sköter detta själv med bravur, man riggar på och av med hjälp av bandmedlemmarna och en extra resurs. Gradänger ska på plats, mickar sättas och ljud ska ställas in. Verkligt imponerande.

Bandet har sin huvudsakliga hemvist i Lund och har också en egen trogen publik som följer med troget till spelningarna. Så även denna gång. Tillsammans med Hot House ordinarie publik och ett stort utrymmeskrävande band blev Tuppen fullt till bristningsgränsen. Populäriteten stod på topp vilket bevisades av ett ständigt fullt dansgolv.

Sångtrion tillsammans med orkesterns blåsare och stråksektion bildade en fantastiskt fin kombination när kända nummer rullades ut. Vad sägs om ” Anything goes”, ” A Nightingale Sang in Berkely Square” för att inte tala om andra setets ” Das Fraulein Gerda” som direkt ledde tanken till Max Raabe och Palastorkestern. Här fanns verkligen något att hämta för alla.

På känt manér bytte herrarna om från svarta smokingjackor till vita i andra set, en trevlig företeelse som förstärkte intrycket av en välklädd och noggrann ensemble där man vårdade detaljerna.

Sune Larsson, trummis i orkestern, skötte presentationen av låtarna på ett trevligt och underhållande sätt. Även här var noggrannheten viktig vad gäller tempoangivelser och inblandade arrangörer och låtskrivare.

Många förtjänar att lyftas fram i ensemblen men jag väljer att se till helheten, ett fantastiskt välklingande band med en fin repertoar.

” Lambeth Walk ” fick avsluta kvällen. Gästerna lämnade Tuppen till synes vederkvickta av ännu en uppskattad jazzkväll.  Ordförande Nordström hade dessförinnan tackat för superba insatser och önskat bandet tillbaka igen, dock inte samma kväll av försåtliga skäl. /Olof Karlén

Och sedan kom pausen med kavajbyte.

 

 

3 november 2017, Tuppen

THE WHOLLY CATS

Jörgen Åsling

Håkan Persson

Görgen Schelin

2017.11.03 The Wholly Cats

Håkan Ekvall, träblås
Jörgen Åsling, gitarr
Lars Ljungberg, vibrafon
Göran Schelin, kontrabas
Håkan Persson, trummor

Återigen är The Wholly Cats tillbaka på Tuppen. Denna gång med Göran Schelin bakom kontrabasen men i övrigt med samma besättning som vid förra besöket.  Hårdsvängande swing i Benny Goodmans anda, säkert levererat av den kraftigt bluesinspirerade Jörgen Åsling.  Jörgen sätter definitivt sin prägel på bandet och är fantastiskt drivande och inspirerande i sitt spel. Man hör tydligt inspirationen från gitarristen Charlie Christian. Vibrafonisten Lionel Hampton var en begåvad musiker som ingick i Benny Goodmans sättning.  Kvällens vibrafonist Lars Ljungberg med sitt drivna och svängiga spel kan man anse vara en värdig efterträdare till Hampton i den här konstellationen.  Lars fyllde verkligen upp i bandet och gav det lätta luftiga swingsoundet som var typiskt för den tidens swingmusik.  Håkan Ekvall, som vanligt utrustad med diverse träblåsinstrumen, gjorde ingen besviken.  Håkan går från klarhet till klarhet och tar verkligen för sig med sitt fina klarinettspel i ensembledelar och solon.

Kompet i bandet bestod av Göran Schelin och Håkan Persson. Schelin upplevdes mycket stadig och övertygande i sitt spel med kreativa soloinpass.  Håkan, för kvällen placerad bakom trummorna, skapade tillsammans med Schelin en tätsvängande bakgrund för övriga musiker att luta sig mot.  Högt betyg där. Håkan är ibland placerad bakom basen och ibland som trombonist. En verkligt mångsidig herre, dessutom utrustad med en tilltalande sångröst.

Kvällens låtlista kan göras lång men några nummer kan lyftas fram. ”AC-DC” som ju för tanken till strömomvandling, satt säkert utan besvärande spänningsfall. ” Sheik of Araby” , ett annat mycket känt nummer, utfördes med stor skicklighet där Håkan Ekvall fick goda möjligheter att visa sig på styva linan. I kända ” I can´t Give You Anything But Love” blev kärleksförklaringen mycket tydlig med hjälp av Jörgen Åsling.  ” I Surrender Dear”  och ” Sweet Georgia Brown” blev några av kvällens avslutningslåtar.

Hot House publik, som vanligt dansant och alert, gav musikerna löpande återkoppling genom applåder och glada tillrop. Fotoblixtarna från mobilkamerorna blixtrade uppskattande. Ordförande Liisi Nordström tackade bandet för en fin kväll vilket vi alla kan instämma i.  En härlig kväll att minnas när höstmörkret tränger sig på.   Jag tror nog att vi får höra mera av Wholly Cats på någon av de framtida Hot housekvällarna, var så säker. /Olof Karlén

20 oktober 2017, Tuppen

PERUNA JAZZMEN, Dk

1974

2017

2017.10.20 Peruna Jazzmen

 

Gatemouth Blues klingade ut över Tuppen vid slaget halv åtta den här fredagen. Det gick inte att ta miste på vilken orkester som stod på scenen – Peruna Jazzmen från Köpenhamn.

Ett av de mest genuina banden när det gäller musik av Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, King Oliver, Clarence Williams och 20-talets storheter inom jazzen.
Om två år kan Peruna Jazzmen fira 60-årsjubileum och trombonister Arne Höjberg har varit med på hela resan. Bandet bildades alltså 1959 och ett år senare kom klarinettisten Claus Forchhammer med i bandet. Pianisten och sångerskan Anette Strauss kom 1974, samma år som Mik ”Count” Schack med waschboard. 2011 kom Henning Lorentzen med sin sousaphone och Paul Strandberg från Malmö tillstötte 2013 när kornettisten Paul Aller avled och året efter Jonas Winding och banjon.
Är det någon som undrar om Peruna Jazzmen kan sina gamla legendarer? Bandet är också något av den gamla jazzens musikanters favorit och ett tio-tolvtal välkända Hot House-spelemän slöt också upp under kvällen.
Mik ”Count” Schack kan vara värd några extra rader. Han tillhör en av de mest högadliga släkterna i Danmark som son till Hans lensgreven von Schack och var arvinge till Schackenborg Slott utanför Tönder i södra Jylland. Men han frånsa sig arvet och föräldrarna skänkte då slottet till danska kungafamiljen som bestämde att Prins Joachim skulle bo där och driva jordbruket. Det gick åt helskotta och Joachim och hans familj fick lämna slottet som såldes till en fond som ägs av en av de rikaste familjerna i Danmark och står bakom Danfoss, Ecco och Lego.
Sedan många är Mik ”Count” Schack en känd profil i dansk TV där han när detta skrivs ska hålla föredrag om ”kavring”, en brödsort som inte lär finnas i Danmark och som han var ute och handlade i Malmö innan Tuppen-spelningen där han alltså satt med bl a tvättbrädet på sina knän.
Det var en lång parentes…
Peruna Jazzmen kom den här kvällen med två ”vikarier”. Paul Strandberg var sjuk och ersattes av frugan Kiki Desplat på kornett och banjoisten Jonas Winding hade också laga förfall, han var i Japan och ersattes av Carsten Henningsen. Sannerligen inte lätt att huxflux kallas av Peruna Jazzmen, speciellt inte för Kiki Desplat som inte spelat bandets repertoar ”på 20 år”.  Behöver det sägas att hon fixade vikariatet som en av de tre frontmusikerna galant?!
Jag frågade min gamle bekant Arne Höjberg om han hade en ”spellista” eftersom jag – även om jag känner igen låtarna – inte kommer ihåg vad alla heter. ”Hvad er det for noget, jag bare spiller”, sa han med ett skratt, men Anette Strauss ”räddade” mig…
Jag tänker inte räkna upp alla dom legendariska låtarna, men dansgolvet fick inte stå tomt när man bjöd på bl a Canal Street Blues, Flatfoot Stomp, Black Bottom Stomp, Panama Rag (bravo Kiki!), Weary Blues, Tight Like That och extranumret Cushion Foot Stomp som slutpunkt.
Så ska det låta! / Peter Kastensson

6 oktober 2017, Tuppen

ALF EVERGREEN BAND

Håkan Ekvall

Alf Green

Håkan Persson

Martin Grane

 

Alf Green trummor, sång
Anders Frostin, violin, munspel, sång
Håkan Persson, bas, sång
Martin Grane ,piano
Håkan Ekvall saxar, klarinett, sång
Torsten Nordstrand, dragspel

Dags igen för Alf Evergreen Band att beträda scenen. Som vanligt ett band med många överraskningar och goda kvalitéer. Alf, som enligt egen utsago helst sjunger, driver sitt band framför sig med glada tillrop och fina sånginsatser. Bandet levererade i sitt första set den kända ” Blue Monk”, ett val från den lite modernare jazzrepertoaren. Inga problen för Evergreenarna. Bandet visade på stor bredd under hela kvällen där bl.a. Håkan Persson fick excellera i den svåra konsten att sjunga och spela kontrabas samtidigt. Håkan, van multimusiker, klarade detta utan problem. Han har dessutom en fin sångröst så vi hoppas på mera av den varan. Anders Frostin, under kvällen lanserad som Hot house ordförande Liisi Nordströms absoluta favorit, varierade sitt drivna fiolspel med ett trevligt inpass på munspel.

Håkan Ekvall med sin omfattande instrumentuppsättning, har en fin känsla för vilket träblåsinstrument som passar för stunden. Spelet är som vanligt säkert och varierat.  Man märker att han trivs tillsammans med den ekvilibristiske Frostin. Samspelet är på topp dem emellan med många inspirerande musikaliska inpass.

I ”Tico Tico” som syftar på en liten fågel, fick Torsten Nordstrand möjlighet att komma till tals musikalist. Torsten är verkligt driven på dragspel och inga knappar i bas eller diskant är honom främmande. Senare under kvällen fick Torsten och Anders blomma ut i ” Csárdás” av Monti, ett paradnummer för fiol där fingerfärdigheten ställs på svåra prov. Herrarna klarade detta galant till publikens stora förtjusning. Bandet kompade föredömligt och fick det hela att svänga fint trots att detta inte är en typisk jazzkomposition. Låtar som förtjänar att nämnas var ”Two Happy People” och ” Buona Sera Signorina”. Den sistnämnda med övertygande sång av Alf Green. ” Bye Bye Blackbird” framfördes svängigt och övertygande. Martin Grane på keyboard gjorde här fina insatser.

Mera från godispåsen, vad sägs om ” Out of Nowhere” och den kända storbandslåten ” Four Brothers” följt av ” Take The A´Train” och ” East of the Sun”. Publiken gillade verkligen bandet och den öppna platsen framför scenen var flitigt frekventerad av danspar med vågad och varierad benföring.

Liisi tackade bandet för en trevlig kväll och Alf Evergreen Band kontrade med att som avslutningsnummer leverera ” Shake of Araby” till mångas stora uppskattning. Som vanligt en trevlig kväll på Tuppen och ett band som säkert kommer tillbaka med nya spännande låtar och arrangemang./ Olof Karlen

22 september 2017, Tuppen

NEW OR´NIELSENS HOT SIX 

Norbert Susemihl

 

 

 

 

 

 

 

Ole Nielsen, banjo, kapellmästare
Leif Bjerborg, gitarr
Norbert Susemihl, trumpet
Ole Olsen, tenorsax
Henrik Rosenvinge, bas
Per Östergaard, klarinett, altsax

Denna gång på Tuppen hade vi nöjet att lyssna på New Or´Nielsens Hot Six, ett band som besökte oss för första gången i februari i år. Härligt svängig jazz, inspirerad av 20-talets Hot five och Hot Seven- sättningar. Bandet kommer från Danmark vilket resulterade i problem som var av elektrisk natur. Basförstärkaren gick inte att plugga in i ett svenskt jordat vägguttag. En rask cykeltur hem av undertecknad löste problemet och en adapterkabel fixades fram. Trots hårt driven standardisering på området kan dylika situationer fortfarande hända.

Jag hade nöjet att inledningsvis sitta tillsammans med Karl-Åke Kronkvist, känd bassist inom den äldre jazzen. Han informerade mig sakkunnigt om musiken, musikerna och de solon som ibland spelades enligt Kalle, exakt som originalet utfördes en gång. En verkligt sakkunnig herre.

Bandet inledde kvällen med ” Old Fashion Love” som direkt följdes av kända ” Ain´t Misbehavin´”

Dansgolvet fylldes raskt med danssugna par som inspirerat anammade den lite äldre jazzens tydliga rytmik, frasering och breaks.

Mycket säkert och fint trumpetspel av Norbert Susemihl.  Säkerhet och rytmisk spänst kännetecknade även övriga medlemmar i bandet. En trevlig detalj i sättningen var att man har både banjo och gitarr som ackordinstrument.

” Oriental Strut” blev nästa nummer som raskt åtföljdes av vackra ” New Orleans”. ” Shake it and Break it”, ” Once in a While” och ” High Society” avslutade första set.

I andra set hade bandet valt att sätta samman ett antal Ellingtonnummer. Här återfanns bl.a.

”Stevedore Stomp”, “ Black and Tan Fantasy” och ” It don´t Mean a Thing” samt vackra ” Mood Indigo”. Ellingtons tonspråk vädjar direkt till känslan och jag tror ingen lämnas oberörd av en stor konstnär.

Kvällen bjöd på många fler fina nummer. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Tredje set innehöll bl.a.  “Baby Won´t You Please…” och “When Did You Leave Heaven”.  Alla kvällar har ju ett slut och så även denna kväll. ” Tiger Rag” av Nick LaRoca från 1916 fick bli avslutningsnummer. Ett svängigt och samspelt band som med all sannolikhet kommer att dyka upp på Tuppen igen. Mycket kommer säkert att hända innan dess på det jazzmusikaliska området. Vill Ni vara med, titta in på Tuppen på jazzkvällarna och få lite ny energi. /Olof Karlén

8 september 2017, Tuppen

FAVORITKAPELLET

Lejf Blunck, trumpet
Dan ” Gisen” Malmquist, klarinett
Bengt Ahlcrna, vibrafon
Ulf Darinder, trombon
Dennis Johnsson, gitarr
Karl-Åke Kronqvist, bas
Roger Berg, trummor
Bob Stalin, kapellmästare och piano
Anna-Mia Barwe, vokal

Återigen dags för Hot house och de återkommande klubblvällarna på Tuppen. Denna gång hade föreningen tagit ett lite annat grepp och låtit medlemmarna på årsmötet rösta fram sina favoritmusiker. Bob Stalin fick i uppdrag att hålla ihop det hela och att få till ett band som även kunde fungera musikaliskt. Ovanstående musiker blev resultatet. Att de är väl kända av Hot house publik är ingen överdrift. Musiker är flexibla varelser som snabbt anpassar sig efter sitt sammanhang, så även denna gång. Efter ett, vad jag förstår, minimalt repeterande öppnade man kvällen med välkända ” June Night”. Sättningen och stilen får väl närmast beskrivas som äldre swing med modifierad sättning. Anslaget i första låten kändes lätt och musikaliskt  där musikerna  ansträngde sig att inte ” spela” ivägen för varandra utan lämna plats så att alla fick möjlighet att komma fram.  Fina melodiska klarinettfraser blandades med ett Fats Waller inspirerat pianospel av yppersta märke. Gisen och Bob Stalin i högform. Rytmsektionen denna kväll bestod av Roger Berg och Karl-Åke  Kronqvist. Kalles kommentar efter spelningen var ” att spela med Roger var som att bara åka med pråmen och spela utan att som brukligt behöva ta ett stort ansvar för att svänget bibehålles”.

Listan över låtar under kvällen kan göras lång. Några nummer fastnade dock i minnet, vad sägs om ”Memories of You”, ” Undecided” och  fina” I Can`t Give You Anything But Love”. ” Undecided ” fick vid skivinspelningen ingen titel utan namnet blev som vid alla provisorier, kvar även på skivetiketten och har även idag kvar sitt namn.

”Dinah” spelades i Ass-dur för den intresserade. Tonartsoberoende Roger Berg la här ut en bombmatta av rytmiskt drivet trumspel som övriga musiker inte kunde ta miste på. Bara att hänga på. Bobs småprat mellan låtarna var precis lagom långt, informativt och lite kåserande.

Dennis Johnsson, kvällen till ära utrustad med sin Levingitarr, fyllde fint upp tillsammans med pianot mera rytmiska spel tillsammans med Bengt Ahlcronas som vanligt läckra vibrafonspel. Tillsammans skapades  en fin harmonisk bas för övriga musiker.

I ” After yove gone” fick Ulf Darinder möjlighet att sträcka ut med sin trombon. Ulf som mera sågs med sin kornett tidigare har nu tagit trombonen till sitt hjärta och levererade med dess hjälp fina melodiska solon som snyggt kompletterade övrigas insatser.

Leif Bluncks trumpet låg hela tiden på topp och visade vägen. Det är roligt att se honom på denna breddgraden igen. Leif tillbringar ju stor del av sin tid i Spanien. Det märktes att han trivdes väl med sina musikaliska lekkamrater.

Bland kvällens sista låtar märktes ” Sweet Sue” där Leif med sitt breda kunnande passade på att citera en av dom mera kända bebopklassikerna i sitt solo. Verkligt kul.

Anna-Mia Barwe infanns lite senare på kvällen och medverkade i ett antal nummer. Alltid säker, i rytm och frasering och med fin publikkontakt.

Tuppen denna kväll var överfull av gäster. Jazzen är definitivt inte död utan lever vidare. Många uppskattande kommentarer efter spelningen bevisade detta.

En härlig kväll, när får vi höra Favoritkapellet igen? Snart hoppas jag. /Olof Karlén

18 och 19 augusti 2017, Museispårvägen

MUSEIKVARTETT

Marc Davis, Björn Ekman, Nis Toxvaerd och Göran Holmberg

 

10 augusti 2017, Victoriateatern

”ISTÄLLET FÖR MALMÖFESTIVAL”

MAMA SHAKERS, Paris

Angela Stranberg, trumpet o vokal
Ezgi Sevgi Can, klarinett och vokal
Benjamin Stern, banjo o vokal
Adrien Mallamaire, bas

TRIBUTE TO PAPA BUE, Köpenhamn

Sedan Hot House blivit bortkörda från Malmöfestivalen av dåvarande festivalgeneralskan åldersfascisten (”ni är för gamla!”) Pella Ström, har man tjuvstartat Festivalen med en picknick på Victoriateatern.
I år gjorde man det med Mama Shakers och med Tribute To Papa Bue. Mama and Papa…
Mama Shakers är en fransk ungdomsorkester under ledning av Angela Strandberg, dotter till Kiki Desplat och Paul Bocciolone Strandberg. Angela bor nu i Paris och det här kompisbandet, där Angela spela trumpet och washboard, har funnits i ett år.
Det är svårt att sätta någon etikett på bandet som har en synnerligen bred repertoar av New Orleans, blues, american songbook. Angela berättade att man har en idol i Laurel and Hardy, alltså Helan och Halvan, och bjöd på både Honolulu från Sons Of The Desert 1933 och Shine On, Harvest Moon 1938. I’ll Be Glad When You’re Dead, Rascal You, känd genom bl a Louis Armstrong var en annan låt ur Mama Shakers spellista med mycken fin stämsång. Kiki och Paul satt på första parkett och såg mycket nöjda ut.

Tribute To Papa Bue har jag faktiskt varit lite skeptisk till. Det går tillbaka hur enligt mitt tycke man i ”försäljningssyfte” utnyttjade en gammal och sjuk Arne Bue Jensen under hans sista år, fick bära in honom till en stol för att spela, fjärran från det han kunde under sin storhetstid. Bue dog 2011.
Men det här bandet är bra. Samtliga musiker har också spela med Papa Bues originalband vid olika tillfällen. Mest basisten Jens Sölund. Klarinettisten Erik ”Krölle” Andersen managerar bandet, som på Victoria bestod av helsingborgaren Jack Andersson på trumpet (”han har betytt ett lyft för bandet, sa ”Krölle”), Ole ”Fessor” Lindgreen trombon, Hans Knudsen piano och Henrik Simonsen trummor.
Vi fick efter starten med Nyboders Pris ett Papa Bue-medley med Just A Closer Walk-The Old Rugged Cross-Corinne Corinna. Då flödade nostalgibägaren över liksom den gjorde med avslutande numret Schlafe Mein Prinzchen, Mozartkompositionen som var en miljonsäljare i Europa under Papa Bues storhetstid och släpptes 1956.
Det var också då jag gjorde min första bekantskap med Papa Bues Viking Jazzband på ursprungliga Hot House på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Ljuva minnen!
Hans Knudsen som är belönad jazz-, jump- och boogiewoogie-pianist i Köpenhamn satt vid flygeln den här kvällen och svängde till det omåttligt i triospel med Simonsen och Sölund. ”Fessor” briljerade i Kid Orys Savoy Blues, ”Krölle” gav oss Acker Bilks Creole Jazz, Jack Andersson inte att förglömma i Louis Armstrongs West End Blues.
Stämningen var mycket hög i den fullsatta Victoriateatern. /Peter Kastensson

19 maj 2017, Tuppen

OLOF KARLÉN VÄNNER

2017.05.19 Olof Karlén med vänner

Sven-Erik Lundeqvist och Olof Karlén

CO Strandh, Sara Ahlcrona och Thomas Jonasson

 


Sara Ahlcrona, vokal
Thomas Jonasson, saxofon
Sven-Erik Lundeqvist, piano
CO Strandh, trummor
Olof Karlén, bas

Olof Karlén med Vänner, det brukar garantera hög kvalitet på musikerna och den här fredagen, den sista i vårprogrammet, var inget undantag.  Bra med folk kom också till den här Hot Huse-spelningen på Tuppen.

The American Songbook stod på vid gavel. Olof Karlén hade valt cirka 30 låtar att välja mellan. Runt 20 av dessa, plus ytterligare att par som inte fanns med, blev vi undfägnade med och dansgolvet var en populär plats att njuta av och motionera till musiken.
En improviserad afton och det är kul att kolla hur man kommer fram till vilken låt som ska spelas. Sångfågeln Sara Ahlcronas härliga skratt gav bevis på att även spelkvartetten på scen hade en kul kväll.
Olof Karlén och hans stora kontrabas hade förutom Sara Ahlcrona inviterat pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, Thomas Jonasson som hade sin tenorsax med sig och Carl-Otto Strandh bakom trummorna.
Samspelet mellan frontpersonerna Sara Ahlcrona och Thomas Jonasson fungerade förstås, för även om den totala konstellationen var ny så har förstås Sara och Thomas spelat samman många gånger och känner varandra väl. Vilket kom till uttryck speciellt när Thomas också tog tag i sångmikrofonen och bl a bjöd på scatsong med Sara i The Lady Is a Tramp.
Genommusikaliske Svempa Lundeqvist är en fantastisk pianist som svänger sig mellan alla genrer. I går en underbar liten ballad ensam med Sara Ahlcrona, Cry Me A River och en oerhört svängig Limehouse Blues när ungdomsstipendiaten Cornelia Nilsson fick låna Carl-Otto Strandhs trummor. Bara dom två, Svempa flygande över tangenterna och Cornelia med flygande vispar.
Variationen var stor men det fanns en gemensam nämnare – suveränitet av alla inblandade!
I väntan på att Hot House drar igång sin höstverksamhet med picknick på Victoria den 10 augusti med MaMa Shakers (Angela Strandberg med unga franska kompisar) och Tribute To Papa Bue (med bl a Krölle, Fessor, Jack Andersson och Jens Sölund). / Peter Kastensson

Hot House stipendium 2017 för ”HOT HOUSE UNG JAZZMUSIKER” 

CORNELIA NILSSON

Cornelia Nilsson, En 24-årige tjej som började trumma på allt redan innan hon kunde gå har fått Hot House Ungdomsstipendium i år.
Cornelia började ta trumlektioner som 8-åring vid Studiefrämjandet i Lund. Hon berättar:
”Under tonårens första hälft dominerade ska- och reggaemusiken med bandet Elleska. Under gymnasieåren öppnades mina öron för improvisationsmusiken, inte minst genom jazzklubben Underground’s födelse i min hemstad Lund.

Efter studenten studerade jag ett år på jazzlinjen vid S:t Sigfrids folkhögskola, och efter det två år vid Skurups folkhögskola och sedan två år på improvisationsmusikerutbildningen vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.”

Just nu bor Cornelia Nilsson i Köpenhamn som är basen för hennes spelande, som hon just kunnat återuppta efter att ha skadat vänsterarmen i samband med en bilolycka.
Cornelia spelar med många välkända musiker i Köpenhamn. Som Gabor Bolla, Jacob Artved, Calle Brickman, Felix Moseholm, Jesper Løvdal, för att nämna några. Har även spelat med namn som Karl-Martin Almqvist, Magnus Broo, Krister Andersson, Maria Faust, Nina de Heney, Harald Svensson, Roland Keijser, Ellekari Sander, Adam Forkelid, Bernt Rosengren, Tomas Franck, Daniel Franck, George Garzone m.fl.
Cornelia spelar också med pianisten Sven-Erik Lundeqvist. Tillsammans med honom har hon gjort en inspelning med saxofonisten Fredric Carlquist nere i hans studio i Sitges i Spanien.. Gå in på Youtube och lyssna på Limehouse Blues, som hon och Svempa också spelade vid stipendieutelningen på Tuppen då ordföranden Liisi Nordström delade ut stipendiet./ Peter Kastensson

Liisi Nordström och Cornelia Nilsson

5 maj 2017, Tuppen

SWINGBANDET

Delitesstrio

Bob Stalin

Bengt Ahlcrona

 

 

 

 

 

 

 

 

Bo Nilsson, klarinett
Bob Stalin, piano
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Dennis Johnsson, gitarr
Anders Rudnert, kontrabas
Nisse O Månsson, trummor
Delikatesstrion, Kerstin Grundén, Ulla Thenfors, Ulla Hallström, sång

Denna kväll var det tid för ett band med gamla fina anor. Med start som ett revyband på Tandläkarhögskolan 1969, spelade bandet sig genom 70-talet ofta på privata tillställningar men man medverkade även på ex. Tisdagsklubben och på Pilgården när det begav sig.

Ett band som levererar swingmusik av bästa märke och som mellan varven toppar soundet med tre skönsjungande  delikatessdamer med röstlägen som ger begreppet ”close harmonies” en extra fin innebörd.

” June Night” blev kvällens öppningslåt tätt åtföljd av ” Lady Be Good”. Bengt Ahlcrona fick här möjligheten att visa sin förmåga till fint spel på vibrafonen.

Även klarinetten exekverad av Bo Nilsson stack ut fint där första delen av temat presenterades i ett lågt klarinettregister som sedan oktaverades till ett högre register. Spänningsfyllt och vackert.

” Black and Blue” där klarinetten åter fick möjlighet att hantera melodin på ett vad jag tycker innerligt sätt. Högsta betyg.

” Shine” blev nästa låt på listan. Tempot skruvades upp och blev mera dansvänligt.

” Exactly Like You”  och ” I wan´t a little Girl” rundade av orkesterns första del innan det var dags för delikatesstrion att entra scenen. Trion levererade tillsammans med bandet en mycket lyckad version av Ellingtons ” It Don´t Mean A Thing…”. Det märks tydligt att man är van att sjunga tillsammans, dessutom utrustade med egna mikrofoner för att ge ett fullödigt och väl återgivet sångljud.

”Aint` Misbehavin´” skrevs enligt uppgift av Fats Waller på 15 minuter.  Melodin har verkligen blivit en klassisk jazzlåt, man känner verkligen inte att den skrevs så snabbt. Man skulle gissa på minst 30 minuter.

” Sugar” kom som nästa låt, en klassiker som verkligen gick hem hos publiken som vid detta laget hade hunnit avnjuta och avsluta sin kyckling med champinjonsås. Riktig gott för övrigt.

Efter pausen var det dags för bandet att fortsätta sin musikaliska resa inledningsvis utan damtrion.

Vad sägs om Lester Young-inspirerade ” Just You, Just Me” , ”Stars Fell on Alabama”, ” Indiana” och ”Georgia” trevligt sammanhållet av Bob Stalins inspirerande småprat mellan låtarna.

Damtrion återvände därefter till scenen och levererade ” Keepin´ Out of Mischief Now”, hämtad ur Fats Waller-musikalen Hot Chocolates. Trion exekverade även i rask takt  ”It had to be you” och “Rosetta”.

Kanske några av Er såg TV-programmet om Levinfabriken I Göteborg och deras berömda gitarrer. Kvällen gitarrist Dennis Jonsson utnyttjade i sitt följsamma spel  en av fabrikens toppmodeller nämligen Solist. Gibsongitarrer är mycket kända och detta var Sveriges svar på detta, en högkvalitativ gitarr som blev mycket populär.

Kvällen rullade på. Listan av fina låtar från bandet kan göras lång. En av mina favortitlåtar, ”Memories Of You” levererades i en smakfull förpackning där man kan säga att hela bandet var medskyldiga i leveransen.

Som vanligt ska man avsluta när det är som bäst. Avslutningslåten samt  extranummer blev populära ”Alexanders Ragtime Band” signerad Irvin Berlin redan 1911. Man kunde då också.

En fin jazzkväll på ett välfyllt Tuppen, en fredag att minnas. /Olof Karlén

21 maj 2017, Tuppen

ANNA-MIA BARWE BAND

Sven-Erik Lundeqvist

David Andersson

Hannes Olbers

Våren 2016 kände jag att det var dags att börja sjunga på allvar igen. Men jag ville jobba med något nytt och gav mig ut i Malmös jazzvärld för att se vad som var på gång. Jag stötte på många, för mig nya musiker som höll hög standard. Malmö sjuder av fantastisk musik så mycket snart hittade vad jag sökte …
Svempa – Sven Erik Lundeqvist verkade vara navet i väldigt många orkestrar ute på stan och jag nästan hoppade av glädje när jag hörde honom lira. Han behärskar med teknik, känsla och närvaro till fullo allt från traditionell swing till hard bop och ballader. Och han ser ut att ha så fruktansvärt roligt när han lirar.
Med sig den där gången hade Svempa en trummis som gjorde starkt intryck på mig. Nej, inte BARA för att han verkligen kunde lira tyst – något som jag gissar fler sångare uppskattar – Hannes Olbers är ett svängande geni. Det går inte att sitta still.
Och så den sista guldklimpen David Andersson som jag spelade med första gången för ungefär fem år och ända sedan dess har velat spela med igen.  David förstår melodi och hans kontrabas har en otroligt vacker akustisk ton. Och så svänger han så gudaskönt. David och Hannes är tillsammans The Perfect Match.
Så. Valda pärlor från jazzens historia framförda med kärlek och rejält sväng.
Anna-Mia Barwe, sång
Sven Erik Lundeqvist, piano
David Andersson, kontrabas
Hannes Olbers, trummor

7 april 2017, Tuppen

HENNING MUNK & PLUMPERNE

Henning Munk Plum, klarinett
Nis Toxvaerd, saxofon
Björn Ekman, banjo o vokal
Marc Davis, bas
Henning Toxvaerd, trummor

”Nu är vi här igen! Det kommer att bli precis som förra gången. Samma låtlista och samma musiker. Så vet ni vad som väntar!”

Det sa kapellmästare Henning Munk Plum när han äntrat scenen den här fredagskvällen med det – kanske? – mest populära bandet i modern tid på Tuppen och Hot House! Plumperne, alltså!
Fast det där stämde ändå inte riktigt. För den som Kenneth Svensson kallade ”läckert skäggprydde” trombonisten Mads Hyhne när han skrev efter konserten i mars för ett år sedan fanns inte på scen nu. Han var ersatt av Nis Toksvaerd på saxofon. Och jo, Nis är son till trummisen i bandet Henning Toksvaerd. Men i övrigt var det som vanligt Marc Davis på kontrabasen och den sjungande banjoliraren Björn Ekman från Lund. Förutom Plumpen själv förstås, Henning med sin välljudande sopransaxofon.
Låtlistan var förmodligen den samma som för ett år sedan, även om man kanske skiftade lite på ordningsföljden! Publiken vet vad den får när Plumperne kommer på besök och det är väl också därför som det alltid är knökfullt. Det var redan tidigt i veckan fullbeställt, lite tråkigt var det ju då att restaurangen hade personalproblem till följd av sjukdom.
Men det hördes inte alltför mycket gnäll, det var ju ändå för Plumpernes skull man kommit och det bandet levererar kan ingen klaga på, även om det är välbekant.
Bröd och skådespel till folket, sa en romersk diktare under kejsardömets första århundrade, och här blev det i alla fall skådespel i form av gladjazz av hög potential.
Sidney Bechets Promenade Aux Chapse-Elysées inledde som vanligt och ja, sedan kom pärlorna på rad. My Dreamboat Comes Home, Summertime, Petite Fleur, Stardust, C’est Magnifique, At A Georgia Camp Meeting, Shim-Me-Sha-Wabble etc. etc.
Dansgolvet fylldes och tiden rann fort iväg och nu dröjer det väl ett år till innan Plumperna får göra resan från Köpenhamn igen (förutom Björn Ekman…) för att gästa Hot House.
Måste slutligen få lov att nämna hur fint det var att Fredrik John gästade Tuppen liksom många andra musiker. Även om sjukdomen tyvärr hindrar honom att spela på sin kära trombon så kan han svinga en bägare och dela den angenäma samvaron med oss andra. / Peter Kastensson

24 mars 2017, Tuppen

KROONS JASSBAND

Svängig New Orleans jazz, med många kända profiler.  Under Malmöfestivalen var bandet återkommande gäst i Hot House jazztält och många härliga jazzaftnar både på Wega och SMAK.

Karl-Åke Kronqvist, bas
Ragnar Tretow, trumpet
Dan ”Gisen” Malmquist
Krictian Barfood, trombon

Ragnar Tretow och

Dan ”Gisen” Malnquist

10 mars 2017, Tuppen

DIXIE FOR YOU

En gammal bekant för jazzälskade från Helsingborg och danska Köge med högkompetenta musiker.

Hans Ingelstam, trombon
Lasse Karlsson, klarinett
Claes Rydbeck, banjo
Lars M.Nielsen, bas
Henrik Holst Hansen, trummor

24 februari 2017, Tuppen

NILS BONDESSON BAND

 

10 februari 2017, Tuppen

SOUTHERN SYNCOPATERS

Patrik Nilsson, saxofon och klarinett
Per-Olof Nilsson, saxofon och klarinett
Peter Södergren, trombon
Mårten Damm, tuba och sång
Anders Dellson, saxofon, klarinett och sång
Jan Olle Malm, trumpet
Torbjörn Larson, trumpet och sång
Torgny Salö, piano och kapellmästare
Lennart Herlin, banjo och gitarr
Maria Eggeling, trummor och sång

En orkester som verkligen tar traditionen på allvar. Plats på scen för Southern Syncopaters, ett storband av det lite mindre formatet som spelar originalarragemang så som de skrevs på 20-talet. Inte bara musiken var tidstypisk utan bandet var snyggt risslade i svarta smokingar utom kapellmästaren själv som för kvällen var iklädd vit smokingkavaj.

Hot house publik var som vanligt  beredda och efter inmundigandet av kvällens rätt, fläskfilé med madeirasås så var det dags att ta tag i dansandet. Skoskav och andra skavanker var tillfälligt lagda åt sidan och dansen flöt på fint till denna mycket dansanta storbandsmusik i det mindre formatet.

Trafiken till kvällens mikrofon var tät. Mirkrofon är kanske fel ord, megafon är väl ett bättre ord. Den flitigaste gästen framme vid fåntratten var definitivt tubaspelaren Mårten Damm. Ljudet från tratten gav ett tidstypiskt sångljud, ungefär som när man själv lägger på en gammal stenkaka på den egna vevgramofonen från Husbondens Röst.

Bandet inledde kvällen med fina ” Nightwalk Blues” som åtföljdes av ” Alone at last”. Banjon i Lennart Herlins säkra händer lät distinkt och fint.  Här hade även Torbjörn Larsson möjlighet att bryta den Dammska dominansen vid megafonen.

Torgy Salö fyllde kvällen med trevligt och kunnigt mellansnack mellan låtarna. Han berättade att de mera utpräglade jazzorkestrarna på den tiden även spelade dansmusik och tvärtom gällde för dansorkestrarna som företrädesvis spelade rena dansnummer.

” Yes sir,  thats My Baby” fortsatte kvällen, därefter ” Hong Kong Dream Girl”, ”That´s All There is”  och ”Everything is Hosty”. Låtraden kan göras lång.

Man lade märke till att flera I publiken spetsade öronen när kapellmästare Salö berättade om 20-talets Berlin med slagsmål och dåtidens synd på Alexanderplatz. I den vevan passade en tysk orkester på att spela in ”Broadway Stomp”. Världen var internationell även då.

I andra setet följe ett antal kända nummer, vad sägs om ” When Sweet Susie Goes Steppin´Bye” eller ännu mera kända ” Side by Side”. Sida vid sida presterade Torbjörn Larsson och Mårten Damm fullödig sång. Kapellmästare Salö  fyllde följsamt upp Mårtens frånvaro vid tuban med ett mera distinkt pianospel med tydligt markerade basgångar.

Kvällen fortgick i samma stil, sånginsatserna duggade tätt från bandets medlemmar och notbladen lästes av med säker blick. Vi fick också lära oss att stora arrangörer på den tiden i denna stil hette Frank Skinner och Artur Lang. Herrarna tog till och med fram läroböcker i hur denna typ av arrangemang skulle skrivas, allt för att sprida musiken till den så kallade landsorten.

I sista set hördes en sång som bl.a Marilyn Monroe har gjort känd, vad sägs om ” I Wanna Be Loved By You” Mårten Damm passade här på att bli mera infantil när han sjöng låten med en docka i handen.

Ja så slutade kvällen och Hot house kan återigen gratulera sig till ett trevligt och uppskattat val av orkester. Vi får säkert höra den igen på Tuppen en fredagskväll. Vi ses då. /Olof Karlén

27 januari 2017, Tuppen

SPICY ADVISE RAGTIME BAND

Spicy Advice Ragtime Band från Stockholm levererar en avspänd och energiladdad New Orleans-jazz.  Inspirerade av storheter som George Lewis, Bunk Johnsson, Jelly Roll Morton, Luis Armstrong och Bessie Smith kastar vi oss lektullt och målmedvetet mellan tidigt 1900-talsragtime, 20-talsjazz, New Orleans-revival och tidig swing.

 

Sommaren 2007 utsågs Joakim Falk till bästa solist bland hundratals musiker från 16 olika länder på Euro Jazz Festival i Rueil-Malmaison, Paris. Förstapriset för band i denna stora orkestertävling togs hem av det svenska bidraget Spicy Advice Ragtime Band, något som bl a Svenska Dagbladet inte var sena att presentera under rubriken ”Europas bästa jazzband är svenskt” (SvD 070703) i sin bevakning av festivalen.

Joakim Falk, trumpet, kornett
Håkan Persson, trombon
Adam Falk, klarinett och tenorsax
Cissi Larsson, klarinett och sång
Jacob Ullberger, banjo
Peter Nydahl, piano
Niklas Wennerström, bas
Sven Stålberg, trummor

13 januari 2017, Tuppen

LOUISIANA JAZZ COMPANY


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Vi är ett gäng äldre grabbar med många år bakom oss i musikens värld.  Louisianamusik lyssnas till med ett leende och musikerna tycker om glada tillrop.  Låtar som Apple blossom time, Saint Louis blues, Big chief battle axe och High society finns i bandet repertoar.” säger Rolf Granell

Kjell Andersson, altsax
Jonas Eilert, kornett
Rolf Granelli, trombon
Lars Öhman, tenorsax och klarinett
Lennart Herlin, banjo
Christer Andersson, tuba
Mats Westerström, trummor

År 2016

26 december 2016, Tuppen

SWING AFTER WORK och VIKTOR JANSÅKER TRIO

Det var dags för 2016 års sista arrangemang den 26 december, annandag jul på restaurang Tuppen.  Kvällens höjdpunkt – pepparkakor och glögg – serverades traditionsenligt till musik och i år var det Viktor Jansåkers Trio tur. Viktor Jansåker fick utmärkelsen ”Ung Jazzmusiker 2016” från Föreningen Hot House i våras.

Swing After Work med Marie Valentin, Bob Stalin, Thomas Jonasson, Anders Rudnert, Klas Hellkvist och Nisse o`Månsson tog hand om kvällens underhållning.

Marie Valentin

Thomas Jonasson

Bob Stalin och Anders Rudnert

Klas Hellkvist

25 november 2016, Tuppen

DOC HOULIND REVIVAL ALL STARS

28 oktober 2016, Tuppen

THE WHOLLY CATS

Lars Ljungberg och Jörgen Åsling

Håkan Persson och Lasse Lundström

 

 

 

 

Håkan Ekvall, träblås och vokal
Jörgen Åsling, gitarr
Lars Ljungberg, vibrafon
Göran Schelin, kontrabas
Håkan Persson, trummor

Återigen är The Wholly Cats tillbaka på Tuppen. Denna gång med Göran Schelin bakom kontrabasen men i övrigt med samma besättning som vid förra besöket.  Hårdsvängande swing i Benny Goodmans anda, säkert levererat av den kraftigt bluesinspirerade Jörgen Åsling.  Jörgen sätter definitivt sin prägel på bandet och är fantastiskt drivande och inspirerande i sitt spel. Man hör tydligt inspirationen från gitarristen Charlie Christian. Vibrafonisten Lionel Hampton var en begåvad musiker som ingick i Benny Goodmans sättning.  Kvällens vibrafonist Lars Ljungberg med sitt drivna och svängiga spel kan man anse vara en värdig efterträdare till Hampton i den här konstellationen.  Lars fyllde verkligen upp i bandet och gav det lätta luftiga swingsoundet som var typiskt för den tidens swingmusik.  Håkan Ekvall, som vanligt utrustad med diverse träblåsinstrumen, gjorde ingen besviken.  Håkan går från klarhet till klarhet och tar verkligen för sig med sitt fina klarinettspel i ensembledelar och solon.

Kompet i bandet bestod av Göran Schelin och Håkan Persson. Schelin upplevdes mycket stadig och övertygande i sitt spel med kreativa soloinpass.  Håkan, för kvällen placerad bakom trummorna, skapade tillsammans med Schelin en tätsvängande bakgrund för övriga musiker att luta sig mot.  Högt betyg där. Håkan är ibland placerad bakom basen och ibland som trombonist. En verkligt mångsidig herre, dessutom utrustad med en tilltalande sångröst.

Kvällens låtlista kan göras lång men några nummer kan lyftas fram. ”AC-DC” som ju för tanken till strömomvandling, satt säkert utan besvärande spänningsfall. ” Sheik of Araby” , ett annat mycket känt nummer, utfördes med stor skicklighet där Håkan Ekvall fick goda möjligheter att visa sig på styva linan. I kända ” I can´t Give You Anything But Love” blev kärleksförklaringen mycket tydlig med hjälp av Jörgen Åsling.  ” I Surrender Dear”  och ” Sweet Georgia Brown” blev några av kvällens avslutningslåtar.

Hot House publik, som vanligt dansant och alert, gav musikerna löpande återkoppling genom applåder och glada tillrop. Fotoblixtarna från mobilkamerorna blixtrade uppskattande. Ordförande Liisi Nordström tackade bandet för en fin kväll vilket vi alla kan instämma i.  En härlig kväll att minnas när höstmörkret tränger sig på.   Jag tror nog att vi får höra mera av Wholly Cats på någon av de framtida Hot housekvällarna, var så säker. /Olof Karlén

14 oktober 2016, Tuppen

JAZZ I BALJAN

 

Jazz i Baljan spelar jazz! Du möter New Orleans-låtar, Ellingtons 30-tal och 40-talets swing framförda med samma smittande spelglädje som 50-och 60-talens svängiga musik.

I orkestern hör du Kurt Lönn, trumpet, flügelhorn och sång, Kjell Persson piano, Inge Palm, tenorsax, klarinett och sång, Conny Lindberg, trummor och Bror Erik Ekegren, kontrabas.

30 september 2016, Tuppen

NEW ORLEANS DELIGHT

16 september 2016, Tuppen

JAZZ CAPTAINS

Klas Helkvist och Björn Franzen

Hans Ingelstam, Leif Blunck, Thomas Jonasson och Bob Stalin

Bob Stalin och Björn Franzen

2 september 2016, Tuppen

DOUBLE O´SEVEN

11 augusti 2016, Victoriatteatern

SALONGSORKESTERN och FOUR GOOD MEN

13 maj 2016, Tuppen

OLOF KARLÉN MED VÄNNER

29 april 2016, Tuppen

SWINGBANDET och DELIKATESSTRIO

15 april 2016, Tuppen

ANNA-MIA BARWE BAND

1 april 2016, Tuppen

MISS SWAY

 

Mårten Lundgren

18 mars 2016, Tuppen

PAPA PIDERS JAZZBAND

4 mars 2016, Tuppen

HENNING MUNK & PLUMPERNE

Mads Hyhne, Björn Ekman och Marc Davis

Henning Toxvaerd och Marc Davis

 

22 februari 2016, Tuppen

PERUNA JAZZMEN

Anette Strauss

Claus Forchhammer

Arne Höjberg

Paul Strandberg

Jonas Winding