Malmös äldsta jazzföreningen sedan 1955


Tidigare evenemang

Tuppen 3 november  2017, The Wholly Cats

Håkan Ekvall, träblås

Jörgen Åsling, gitarr

Lars Ljungberg, vibrafon

Göran Schelin, kontrabas

Håkan Persson, trummor

Återigen är The Wholly Cats tillbaka på Tuppen. Denna gång med Göran Schelin bakom kontrabasen men i övrigt med samma besättning som vid förra besöket. Hårdsvängande swing i Benny Goodmans anda, säkert levererat av den kraftigt bluesinspirerade Jörgen Åsling. Jörgen sätter definitivt sin prägel på bandet och är fantastiskt drivande och inspirerande i sitt spel. Man hör tydligt inspirationen från gitarristen Charlie Christian. Vibrafonisten Lionel Hampton var en begåvad musiker som ingick i Benny Goodmans sättning. Kvällens vibrafonist Lars Ljungberg med sitt drivna och svängiga spel kan man anse vara en värdig efterträdare till Hampton i den här konstellationen. Lars fyllde verkligen upp i bandet och gav det lätta luftiga swingsoundet som var typiskt för den tidens swingmusik. Håkan Ekvall, som vanligt utrustad med diverse träblåsinstrumen, gjorde ingen besviken. Håkan går från klarhet till klarhet och tar verkligen för sig med sitt fina klarinettspel i ensembledelar och solon.

Kompet  i bandet bestod av Göran Schelin och Håkan Persson. Schelin upplevdes mycket stadig och övertygande i sitt spel med kreativa soloinpass. Håkan, för kvällen placerad bakom trummorna, skapade tillsammans med Schelin en tätsvängande bakgrund för övriga musiker att luta sig mot. Högt betyg där. Håkan är ibland placerad bakom basen och ibland som trombonist. En verkligt mångsidig herre, dessutom utrustad med en tilltalande sångröst.

Kvällens låtlista kan göras lång men några nummer kan lyftas fram. ”AC-DC” som ju för tanken till strömomvandling, satt säkert utan besvärande spänningsfall. ” Sheik of Araby” , ett annat mycket känt nummer, utfördes med stor skicklighet  där Håkan Ekvall fick goda möjligheter att visa sig på styva linan. I kända ” I can´t Give You Anything But Love”  blev kärleksförklaringen mycket tydlig med hjälp av Jörgen Åsling. ” I Surrender Dear”  och ” Sweet Georgia Brown” blev några av kvällens avslutningslåtar.

Hot House publik, som vanligt dansant och alert, gav musikerna löpande återkoppling genom applåder och glada tillrop. Fotoblixtarna från mobilkamerorna blixtrade uppskattande. Ordförande Liisi Nordström tackade bandet för en fin kväll vilket vi alla kan instämma i. En härlig kväll att minnas när höstmörkret tränger sig på.  Jag tror nog att vi får höra mera av Wholly Cats på någon av de framtida Hot housekvällarna, var så säker.
Olof Karlén

20 oktober Peruna Jazzmen, DK

    



Gatemouth Blues klingade ut över Tuppen vid slaget halv åtta den här fredagen. Det gick inte att ta miste på vilken orkester som stod på scenen – Peruna Jazzmen från Köpenhamn.

Ett av de mest genuina banden när det gäller musik av Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, King Oliver, Clarence Williams och 20-talets storheter inom jazzen.
Om två år kan Peruna Jazzmen fira 60-årsjubileum och trombonister Arne Höjberg har varit med på hela resan. Bandet bildades alltså 1959 och ett år senare kom klarinettisten Claus Forchhammer med i bandet. Pianisten och sångerskan Anette Strauss kom 1974, samma år som Mik ”Count” Schack med waschboard. 2011 kom Henning Lorentzen med sin sousaphone och Paul Strandberg från Malmö tillstötte 2013 när kornettisten Paul Aller avled och året efter Jonas Winding och banjon.
Är det någon som undrar om Peruna Jazzmen kan sina gamla legendarer? Bandet är också något av den gamla jazzens musikanters favorit och ett tio-tolvtal välkända Hot House-spelemän slöt också upp under kvällen.
Mik ”Count” Schack kan vara värd några extra rader. Han tillhör en av de mest högadliga släkterna i Danmark som son till Hans lensgreven von Schack och var arvinge till Schackenborg Slott utanför Tönder i södra Jylland. Men han frånsa sig arvet och föräldrarna skänkte då slottet till danska kungafamiljen som bestämde att Prins Joachim skulle bo där och driva jordbruket. Det gick åt helskotta och Joachim och hans familj fick lämna slottet som såldes till en fond som ägs av en av de rikaste familjerna i Danmark och står bakom Danfoss, Ecco och Lego.
Sedan många är Mik ”Count” Schack en känd profil i dansk TV där han när detta skrivs ska hålla föredrag om ”kavring”, en brödsort som inte lär finnas i Danmark och som han var ute och handlade i Malmö innan Tuppen-spelningen där han alltså satt med bl a tvättbrädet på sina knän.
Det var en lång parentes…
Peruna Jazzmen kom den här kvällen med två ”vikarier”. Paul Strandberg var sjuk och ersattes av frugan Kiki Desplat på kornett och banjoisten Jonas Winding hade också laga förfall, han var i Japan och ersattes av Carsten Henningsen. Sannerligen inte lätt att huxflux kallas av Peruna Jazzmen, speciellt inte för Kiki Desplat som inte spelat bandets repertoar ”på 20 år”.  Behöver det sägas att hon fixade vikariatet som en av de tre frontmusikerna galant?!
Jag frågade min gamle bekant Arne Höjberg om han hade en ”spellista” eftersom jag - även om jag känner igen låtarna - inte kommer ihåg vad alla heter. ”Hvad er det for noget, jag bare spiller”, sa han med ett skratt, men Anette Strauss ”räddade” mig...
Jag tänker inte räkna upp alla dom legendariska låtarna, men dansgolvet fick inte stå tomt när man bjöd på bl a Canal Street Blues, Flatfoot Stomp, Black Bottom Stomp, Panama Rag (bravo Kiki!), Weary Blues, Tight Like That och extranumret Cushion Foot Stomp som slutpunkt.
Så ska det låta!

Text: PETER KASTENSSON

Tuppen 6 oktober 2017,  Alf  EverGreen Band

Alf Green trummor, sång

Anders Frostin, violin, munspel, sång

Håkan Persson , bas, sång

Martin Grane ,piano

Håkan Ekvall saxar, klarinett, sång

Torsten Nordstrand, dragspel

Dags igen för Alf Evergreen Band att beträda scenen. Som vanligt ett band med många överraskningar och goda kvalitéer. Alf, som enligt egen utsago helst sjunger, driver sitt band framför sig med glada tillrop och fina sånginsatser. Bandet levererade i sitt första set den kända ” Blue Monk”, ett val från den lite modernare jazzrepertoaren. Inga problen för Evergreenarna. Bandet visade på stor bredd under hela kvällen där bl.a. Håkan Persson fick excellera i den svåra konsten att sjunga och spela kontrabas samtidigt. Håkan, van multimusiker, klarade detta utan problem. Han har dessutom en fin sångröst så vi hoppas på mera av den varan. Anders Frostin, under kvällen lanserad som Hot house ordförande Liisi Nordströms absoluta favorit, varierade sitt drivna fiolspel med ett trevligt inpass på munspel.

Håkan Ekvall med sin omfattande instrumentuppsättning, har en fin känsla för vilket träblåsinstrument som passar för stunden. Spelet är som vanligt säkert och varierat.  Man märker att han trivs tillsammans med den ekvilibristiske Frostin. Samspelet är på topp dem emellan med många inspirerande musikaliska inpass.

I ”Tico Tico” som syftar på en liten fågel, fick Torsten Nordstrand möjlighet att komma till tals musikalist. Torsten är verkligt driven på dragspel och inga knappar i bas eller diskant är honom främmande. Senare under kvällen fick Torsten och Anders blomma ut i ” Csárdás” av Monti, ett paradnummer för fiol där fingerfärdigheten ställs på svåra prov. Herrarna klarade detta galant till publikens stora förtjusning. Bandet kompade föredömligt och fick det hela att svänga fint trots att detta inte är en typisk jazzkomposition. Låtar som förtjänar att nämnas var ”Two Happy People” och ” Buona Sera Signorina”. Den sistnämnda med övertygande sång av Alf Green. ” Bye Bye Blackbird” framfördes svängigt och övertygande. Martin Grane på keyboard gjorde här fina insatser.

Mera från godispåsen, vad sägs om ” Out of Nowhere” och den kända storbandslåten ” Four Brothers” följt av ” Take The A´Train” och ” East of the Sun”. Publiken gillade verkligen bandet och den öppna platsen framför scenen var flitigt frekventerad av danspar med vågad och varierad benföring.

Liisi tackade bandet för en trevlig kväll och Alf Evergreen Band kontrade med att som avslutningsnummer leverera ” Shake of Araby” till mångas stora uppskattning. Som vanligt en trevlig kväll på Tuppen och ett band som säkert kommer tillbaka med nya spännande låtar och arrangemang.

Olof Karlén

Tuppen 22 september 2017, New Or´Nielsens Hot Six


 
 

 Ole Nielsen, banjo, kapellmästare
Leif Bjerborg, gitarr
Norbert Susemihl, trumpet
Ole Olsen, tenors
Henrik Rosenvinge, bas
Perr Östergaard, klarinett, altsax

Denna gång på Tuppen hade vi nöjet att lyssna på New Or´Nielsens Hot Six, ett band som besökte oss för första gången i februari i år. Härligt svängig  jazz,  inspirerad av 20-talets Hot five och Hot Seven- sättningar. Bandet kommer från Danmark vilket resulterade i problem som var av elektrisk natur. Basförstärkaren gick inte att plugga in i ett svenskt jordat vägguttag. En rask cykeltur hem av undertecknad löste problemet och en adapterkabel fixades fram. Trots hårt driven standardisering på elområdet kan dylika situationer fortfarande hända.

Jag hade nöjet att inledningsvis sitta tillsammans med Karl-Åke Kronkvist, känd bassist inom den äldre jazzen. Han informerade mig sakkunnigt om musiken, musikerna och de solon som ibland spelades enligt Kalle, exakt som originalet utfördes en gång. En verkligt sakkunnig herre.

Bandet inledde kvällen med ” Old Fashion Love” som direkt följdes av kända ” Ain´t Misbehavin´”

Dansgolvet fylldes raskt med danssugna par som inspirerat anammade den lite äldre jazzens tydliga rytmik, frasering och breaks.  

Mycket säkert och fint trumpetspel av Norbert Susemihl.  Säkerhet och rytmisk spänst kännetecknade även övriga medlemmar i bandet. En trevlig detalj i sättningen var att man har både banjo och gitarr som ackordinstrument.

” Oriental Strut” blev nästa nummer som raskt åtföljdes av vackra ” New Orleans”. ” Shake it and Break it”, ” Once in a While” och ” High Society” avslutade första set.

I andra set hade bandet valt att sätta samman ett antal Ellingtonnummer. Här återfanns bl.a.

 ”Stevedore Stomp”, “ Black and Tan Fantasy” och ” It don´t Mean a Thing” samt vackra ” Mood Indigo”. Ellingtons tonspråk vädjar direkt till känslan och jag tror ingen lämnas oberörd av en stor konstnär.

Kvällen bjöd på många fler fina nummer. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Tredje set innehöll bl.a.  “Baby Won´t You Please…” och “When Did You Leave Heaven”.  Alla kvällar har ju ett slut och så även denna kväll. ” Tiger Rag” av Nick LaRoca från 1916 fick bli avslutningsnummer. Ett svängigt och samspelt band som med all sannolikhet kommer att dyka upp på Tuppen igen. Mycket kommer säkert att hända innan dess på det jazzmusikaliska området. Vill Ni vara med, titta in på Tuppen på jazzkvällarna och få lite ny energi.

Olof Karlén

Tuppen 8 september 2017, Favoritkapellet




 
Dan ” Gisen” Malmquist, klarinett
Leif Blunck, trumpet
Karl-Åke Kronqvist, kontrabas
Dennis Johnsson, gitarr
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Ulf Darinder, trombon
Roger Berg, trummor
Bob Stalin, piano, kapellmästare
Anna-Mia Barwe, sång

Återigen dags för Hot house och de återkommande klubblvällarna på Tuppen. Denna gång hade föreningen tagit ett lite annat grepp och låtit medlemmarna på årsmötet rösta fram sina favoritmusiker. Bob Stalin fick i uppdrag att hålla ihop det hela och att få till ett band som även kunde fungera musikaliskt. Ovanstående musiker blev resultatet. Att de är väl kända av Hot house publik är ingen överdrift. Musiker är flexibla varelser som snabbt anpassar sig efter sitt sammanhang, så även denna gång. Efter ett, vad jag förstår, minimalt repeterande öppnade man kvällen med välkända ” June Night”. Sättningen och stilen får väl närmast beskrivas som äldre swing med modifierad sättning. Anslaget i första låten kändes lätt och musikaliskt  där musikerna  ansträngde sig att inte ” spela” ivägen för varandra utan lämna plats så att alla fick möjlighet att komma fram.  Fina melodiska klarinettfraser blandades med ett Fats Waller inspirerat pianospel av yppersta märke. Gisen och Bob Stalin i högform. Rytmsektionen denna kväll bestod av Roger Berg och Karl-Åke  Kronqvist. Kalles kommentar efter spelningen var ” att spela med Roger var som att bara åka med pråmen och spela utan att som brukligt behöva ta ett stort ansvar för att svänget bibehålles”.

Listan över låtar under kvällen kan göras lång. Några nummer fastnade dock i minnet, vad sägs om ”Memories of You”, ” Undecided” och  fina” I Can`t Give You Anything But Love”. ” Undecided ” fick vid skivinspelningen ingen titel utan namnet blev som vid alla provisorier, kvar även på skivetiketten och har även idag kvar sitt namn.

”Dinah” spelades i Ass-dur för den intresserade. Tonartsoberoende Roger Berg la här ut en bombmatta av rytmiskt drivet trumspel som övriga musiker inte kunde ta miste på. Bara att hänga på. Bobs småprat mellan låtarna var precis lagom långt, informativt och lite kåserande.

Dennis Johnsson, kvällen till ära utrustad med sin Levingitarr, fyllde fint upp tillsammans med pianot mera rytmiska spel tillsammans med Bengt Ahlcronas som vanligt läckra vibrafonspel. Tillsammans skapades  en fin harmonisk bas för övriga musiker.

I ” After yove gone” fick Ulf Darinder möjlighet att sträcka ut med sin trombon. Ulf som mera sågs med sin kornett tidigare har nu tagit trombonen till sitt hjärta och levererade med dess hjälp fina melodiska solon som snyggt kompletterade övrigas insatser.

Leif Bluncks trumpet låg hela tiden på topp och visade vägen. Det är roligt att se honom på denna breddgraden igen. Leif tillbringar ju stor del av sin tid i Spanien. Det märktes att han trivdes väl med sina musikaliska lekkamrater.

Bland kvällens sista låtar märktes ” Sweet Sue” där Leif med sitt breda kunnande passade på att citera en av dom mera kända bebopklassikerna i sitt solo. Verkligt kul.

Anna-Mia Barwe infanns lite senare på kvällen och medverkade i ett antal nummer. Alltid säker, i rytm och frasering och med fin publikkontakt.

Tuppen denna kväll var överfull av gäster. Jazzen är definitivt inte död utan lever vidare. Många uppskattande kommentarer efter spelningen bevisade detta.
En härlig kväll, när får vi höra Favoritkapellet igen? Snart hoppas jag.
Olof Karlén

 Spårvagsjazzz  hade vi den 19 och 20 augusti


 

 

 



¨


Fredag den 19 maj Olof Karlén med vänner
”Hot House Ung Jazzmusiker”


   
Olof Karlén med vänner, det brukar garantera hög kvalitet på  musikanterna och den här fredagen, den sista i vårprogrammet, var inget undantag. Bra med folk kom också till den här Hot House-spelningen på Tuppen.

The American Songbook stod på vid gavel. Olof Karlén hade valt cirka 30 låtar att välja mellan. Runt 20 av dessa, plus ytterligare att par som inte fanns med, blev vi undfägnade med och dansgolvet var en populär plats att njuta av och motionera till musiken.
En improviserad afton och det är kul att kolla hur man kommer fram till vilken låt som ska spelas. Sångfågeln Sara Ahlcronas härliga skratt gav bevis på att även spelkvartetten på scen hade en kul kväll.
Olof Karlén och hans stora kontrabas hade förutom Sara Ahlcrona inviterat pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, Thomas Jonasson som hade sin tenorsax med sig och Carl-Otto Strandh bakom trummorna.
Samspelet mellan frontpersonerna Sara Ahlcrona och Thomas Jonasson fungerade förstås, för även om den totala konstellationen var ny så har förstås Sara och Thomas spelat samman många gånger och känner varandra väl. Vilket kom till uttryck speciellt när Thomas också tog tag i sångmikrofonen och bl a bjöd på scatsong med Sara i The Lady Is a Tramp.
Genommusikaliske Svempa Lundeqvist är en fantastisk pianist som svänger sig mellan alla genrer. I går en underbar liten ballad ensam med Sara Ahlcrona, Cry Me A River och en oerhört svängig Limehouse Blues när ungdomsstipendiaten Cornelia Nilsson fick låna Carl-Otto Strandhs trummor. Bara dom två, Svempa flygande över tangenterna och Cornelia med flygande vispar.
Variationen var stor men det fanns en gemensam nämnare – suveränitet av alla inblandade!
Inte omöjligt att någon eller några av Olof Karléns vänner kan upplevas tillsammans med Svempa på Södergatan 14 (gamla Harrys) i Malmö torsdagar med början kl. 20.00. I väntan på att Hot House drar igång sin höstverksamhet med picknick på Victoria den 10 augusti med MaMa Shakers (Angela Strandberg med unga franska kompisar) och Tribute To Papa Bue (med bl a Krölle, Fessor, Jack Andersson och Jens Sölund)

Cornelia Nilsson Hot House-Stipendiat
Cornelia Nilsson, En 24-årige tjej som började trumma på allt redan innan hon kunde gå har fått Hot House Ungdomsstipendium i år.



Cornelia började ta trumlektioner som 8-åring vid Studiefrämjandet i Lund. Hon berättar:
”Under tonårens första hälft dominerade ska- och reggaemusiken med bandet Elleska. Under gymnasieåren öppnades mina öron för improvisationsmusiken, inte minst genom jazzklubben Underground's födelse i min hemstad Lund. 

Efter studenten studerade jag ett år på jazzlinjen vid S:t Sigfrids folkhögskola, och efter det två år vid Skurups folkhögskola och sedan två år på improvisationsmusikerutbildningen vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.”

Just nu bor Cornelia Nilsson i Köpenhamn som är basen för hennes spelande, som hon just kunnat återuppta efter att ha skadat vänsterarmen i samband med en bilolycka.
Cornelia spelar med många välkända musiker i Köpenhamn. Som Gabor Bolla, Jacob Artved, Calle Brickman, Felix Moseholm, Jesper Løvdal, för att nämna några. Har även spelat med namn som Karl-Martin Almqvist, Magnus Broo, Krister Andersson, Maria Faust, Nina de Heney, Harald Svensson, Roland Keijser, Ellekari Sander, Adam Forkelid, Bernt Rosengren, Tomas Franck, Daniel Franck, George Garzone m.fl.
Cornelia spelar också med pianisten Sven-Erik Lundeqvist. Tillsammans med honom har hon gjort en inspelning med saxofonisten Fredric Carlquist nere i hans studio i Sitges i Spanien.. Gå in på Youtube och lyssna på Limehouse Blues, som hon och Svempa också spelade vid stipendieutelningen på Tuppen då ordföranden Liisi Nordström delade ut stipendiet.

Limehouse Blues:
https://youtu.be/86AhApWwPx4

Text: PETER KASTENSSON

Tuppen  5 maj 2017, Swingbandet

Bo Nilsson, klarinett
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Bob Stalin, piano
Dennis Johnsson, gitarr
Anders Rudnert, kontrabas
Nisse O Månsson, trummor
Delikatesstrion, Kerstin Grundén, Ulla Thenfors, Ulla Hallström, sång

Denna kväll var det tid för ett band med gamla fina anor. Med start som ett revyband på Tandläkarhögskolan 1969, spelade bandet sig genom 70-talet ofta på privata tillställningar men man medverkade även på ex. Tisdagsklubben och på Pilgården när det begav sig.

Ett band som levererar swingmusik av bästa märke och som mellan varven toppar soundet med tre skönsjungande  delikatessdamer med röstlägen som ger begreppet ”close harmonies” en extra fin innebörd.

” June Night” blev kvällens öppningslåt tätt åtföljd av ” Lady Be Good”. Bengt Ahlcrona fick här möjligheten att visa sin förmåga till fint spel på vibrafonen.

Även klarinetten exekverad av Bo Nilsson stack ut fint där första delen av temat presenterades i ett lågt klarinettregister som sedan oktaverades till ett högre register. Spänningsfyllt och vackert.

 ” Black and Blue” där klarinetten åter fick möjlighet att hantera melodin på ett vad jag tycker innerligt sätt. Högsta betyg.

” Shine” blev nästa låt på listan. Tempot skruvades upp och blev mera dansvänligt.

” Exactly Like You”  och ” I wan´t a little Girl” rundade av orkesterns första del innan det var dags för delikatesstrion att entra scenen. Trion levererade tillsammans med bandet en mycket lyckad version av Ellingtons ” It Don´t Mean A Thing…”. Det märks tydligt att man är van att sjunga tillsammans, dessutom utrustade med egna mikrofoner för att ge ett fullödigt och väl återgivet sångljud.

”Aint` Misbehavin´” skrevs enligt uppgift av Fats Waller på 15 minuter.  Melodin har verkligen blivit en klassisk jazzlåt, man känner verkligen inte att den skrevs så snabbt. Man skulle gissa på minst 30 minuter.

” Sugar” kom som nästa låt, en klassiker som verkligen gick hem hos publiken som vid detta laget hade hunnit avnjuta och avsluta sin kyckling med champinjonsås. Riktig gott för övrigt.

Efter pausen var det dags för bandet att fortsätta sin musikaliska resa inledningsvis utan damtrion.

Vad sägs om Lester Young-inspirerade ” Just You, Just Me” , ”Stars Fell on Alabama”, ” Indiana” och ”Georgia” trevligt sammanhållet av Bob Stalins inspirerande småprat mellan låtarna.

Damtrion återvände därefter till scenen och levererade ” Keepin´ Out of Mischief Now”, hämtad ur Fats Waller-musikalen Hot Chocolates. Trion exekverade även i rask takt  ”It had to be you” och “Rosetta”.

Kanske några av Er såg TV-programmet om Levinfabriken I Göteborg och deras berömda gitarrer. Kvällen gitarrist Dennis Jonsson utnyttjade i sitt följsamma spel  en av fabrikens toppmodeller nämligen Solist. Gibsongitarrer är mycket kända och detta var Sveriges svar på detta, en högkvalitativ gitarr som blev mycket populär.

Kvällen rullade på. Listan av fina låtar från bandet kan göras lång. En av mina favortitlåtar, ”Memories Of You” levererades i en smakfull förpackning där man kan säga att hela bandet var medskyldiga i leveransen.

Som vanligt ska man avsluta när det är som bäst. Avslutningslåten samt  extranummer blev populära ”Alexanders Ragtime Band” signerad Irvin Berlin redan 1911. Man kunde då också.

En fin jazzkväll på ett välfyllt Tuppen, en fredag att minnas.
Olof Karlén

Anna-Mia Barwes spelning den 21 april


   

 

Plumperne 7 april


”Nu är vi här igen! Det kommer att bli precis som förra gången. Samma låtlista och samma musiker. Så vet ni vad som väntar!”

Det sa kapellmästare Henning Munk Plum när han äntrat scenen den här fredagskvällen med det – kanske? – mest populära bandet i modern tid på Tuppen och Hot House! Plumperne, alltså!
Fast det där stämde ändå inte riktigt. För den som Kenneth Svensson kallade ”läckert skäggprydde” trombonisten Mads Hyhne när han skrev efter konserten i mars för ett år sedan fanns inte på scen nu. Han var ersatt av Nis Toksvaerd på saxofon. Och jo, Nis är son till trummisen i bandet Henning Toksvaerd. Men i övrigt var det som vanligt Marc Davis på kontrabasen och den sjungande banjoliraren Björn Ekman från Lund. Förutom Plumpen själv förstås, Henning med sin välljudande sopransaxofon.
Låtlistan var förmodligen den samma som för ett år sedan, även om man kanske skiftade lite på ordningsföljden! Publiken vet vad den får när Plumperne kommer på besök och det är väl också därför som det alltid är knökfullt. Det var redan tidigt i veckan fullbeställt, lite tråkigt var det ju då att restaurangen hade personalproblem till följd av sjukdom.
Men det hördes inte alltför mycket gnäll, det var ju ändå för Plumpernes skull man kommit och det bandet levererar kan ingen klaga på, även om det är välbekant.
Bröd och skådespel till folket, sa en romersk diktare under kejsardömets första århundrade, och här blev det i alla fall skådespel i form av gladjazz av hög potential.
Sidney Bechets Promenade Aux Chapse-Elysées inledde som vanligt och ja, sedan kom pärlorna på rad. My Dreamboat Comes Home, Summertime, Petite Fleur, Stardust, C’est Magnifique, At A Georgia Camp Meeting, Shim-Me-Sha-Wabble etc. etc.
Dansgolvet fylldes och tiden rann fort iväg och nu dröjer det väl ett år till innan Plumperna får göra resan från Köpenhamn igen (förutom Björn Ekman…) för att gästa Hot House.
Måste slutligen få lov att nämna hur fint det var att Fredrik John gästade Tuppen liksom många andra musiker. Även om sjukdomen tyvärr hindrar honom att spela på sin kära trombon så kan han svinga en bägare och dela den angenäma samvaron med oss andra
Text: PETER KASTENSSON

 Tuppen 24 mars 2017, Kroons Jazzband


 

Ragnar Tretow, trumpet
Dan ”Gisen” Malmqvist, klarinett
Karl-Åke Kronqvist, kontrabas, sång
Renzo Spinetti, trombon, munspel och sång
Per Jacobsen, piano
Anders Lagerlöv, trummor

Nu känns våren verkligen som den är här, det där lite pirriga, löftesrika tillståndet som kan toppas med ett besök hos Hot house på Tuppen. Varför inte en kväll med ett verkligt rutinerat band. Ja, just det, Kroons Jazzband.

Utan att ens göra soundcheck så grep man sig an uppgiften att leverera en välkryddad jazzblandning. Första låt ut var ” Shaken that thing” där kapellmästare Kronqvist fick möjlighet att medverka på sång, något som han klarade med glans, trots att han samtidigt måste intonera rätt på basen. Här kände man direkt att kompet fungerade perfekt i en lite moderniserad dixielandstil. Anders Lagerlöv är en mycket duktig trummis och visade detta genom att få kompet att lyfta och driva på i samspel med basen. Det märks att dessa bägge herrar spelar ihop i Jazzin Jacks och där får goda möjligheter att synkronisera sitt spel.

I ”Put on your old grey bonnet” var det dags för kvällens trombonist Renzo Spinetti att visa att han utöver trombonen också är en fin sångare. Han visade senare under kvällen till mångas förtjusning att han inte är främmande för att ta till munspelet på ett skickligt sätt.

Nästa nummer var det åter dags för Karl-Åke Kronqvist att sjunga en av sina favoriter nämligen ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”. Karl-Åke gör verkligen sånginslagen rättvisa och fraserar snyggt med tydlig textning som till och med skulle kunna värma en grafolog.

I “You've Got To See Mamma Ev'ry Night” fick kvällens klarinettist Dan “Gisen” Malmqvist möjlighet att visa verkligt fina kvalitéer. Uppbyggnaden av solo från botten av klarinettens register till det högre och mera klangfulla registret sköttes med bravur. Det minde om Putte Wickmans kvalitéer. Utöver registerkontrollen så har Gisen en verkligt fin känsla för att leverera melodiska solon och älskar enligt egen utsago jazzlåtar som har en fin melodi att utgå från.

Kvällen fortsatte med idel kända låtar och en del lite mindre spelade. Ragnar Tretow, kvällens trumpetare, rörde sig som fisken i vattnet och levererade många verkligt snygga solon och samspelade fint med bandet. Tretow har varit med länge men det kändes ändå inte som om han spelade klichéer utan skapade nytt hela tiden.

Danske Per Jacobsen bakom pianot backade upp bandet snyggt och rytmiskt. Per Jacobsen brast med jämna mellanrum ut i sång, något som inte påverkade helheten negativt utan snarare en fin och musikalisk händelse.

Pausen inträdde så småningom men dessförinnan hade bandet hunnit med att avverka ” Mamma en karl har glott på mig”, ” Nobody know the way I feel” och den lite mera hetsiga ” Chinatown my Chinatown”.

Kvällen fortsatte på samma sätt till publikens stora glädje. Dansgolvet fylldes snabbt vid varje låt. Man märker att detta är ett populärt band och mycket uppskattat.

Sista låten kommer alltid som en överraskning, så även denna gång. En del hade fått lämna lite tidigare på grund av anslutande tåg etc., men det stora flertalet valde att stanna till slutet och fick därefter känna vårnatten svalka behagligt. Detta är ett band som vi verkligen vill ha tillbaka på en jazzkväll på Tuppen i föreningen Hot house regi.
Olof Karlén

Tuppen 1 mars 2017, Dixie For You





Det är alltid lika skönt att lyssna till - och dansa till för den som har sådana böjelser! – dansk-svenska Dixie For You, som gästade Hot House och Tuppen den 10 mars.

Sedan man inlett den här fredagen med legendaren Wild Bill Davisons signaturmeloli Rosetta, så hette hans hustru, följde den ena godbiten efter den andra. Sång, mångfaldig sådan, av trombonisten Hans Ingelstam, Lasse Karlsson på klarinett och Claes Rydbeck med banjo och gitarr. Följsamt ackompanjerad av kapellmästaren Lars Nielsen från Köge kontrabas och hans danske trumkollega Henrik Holst-Hansen.

Jag gladde mig speciellt åt att återse och höra Henrik Holst-Hansen, en av dom många skickliga och trummisar som finns på den danska sidan (tillsammans med namn som Niclas Bardeleben, Andreas Svendsen, numera ofta verksam i New York liksom Ingelstam Jr, trumpetaren Björn, och Andreas Fryland, som kan ses i den fantastiska danska TV-serien Badehotellet i en hotellorkester).
Henrik har varit borta en längre tid sedan hans immunförsvar kollapsat men är nu fullt frisk igen. Välkommen tillbaka på jazzscenen.
Det gavs många tillfällen att lyssna till medlemmarnas kvaliteter i ensemble och som solister. Frontfigurerna Hans Ingelstam är så oerhört tonsäker med sin trombon och Lasse Karlssons mjuka klarinett svävar över och under och lite mittemellan.
Claes Rydbeck byter ibland banjon till en s k tenorgitarr, en fyrsträngad gitarr som inte är så vanlig. Enligt vad Claes berättade för mig togs den fram under swingepoken när man för mindre bandkonstellationer behövde en mera ”stillsam” variant av den sexsträngade gitarr som användes i storbanden. Och banjoisterna, vana vid fyrsträngat, klarade inte av denna…
The American Songbook jämte rena blues-, dixieland- och New Orleanslåtar behärskar Dixie For You förstås till fulländning. Vare sig det är ”tryckare” för den dansante som My Melancholy Baby, I See You In My Dreams, Careless Love, I Get The Blues When It Rains, Buddy Bolden Blues, Lonesome Road med härligt solo på kontrabasen av Lars Nielsen eller upptempo i China Boy där Henrik Holst-Hansen fick visa sina färdigheter och publikfavoriten Ice Cream. För att inte tala om lite schlagerstuk i There’s Yes In Your Eyes (Din Mun Svarar Nej, Nej…) och Bellami (So Do I).
Så gick den här kvällen snabbt undan, inte bara för Hot House flitigt dansande seniorpar Majken Ingers som nyligen passerat 100, (ursäkta…) och Sven Tollin som bara är 93!
Text: PETER KASTENSSON

Tuppen 24 februari 2017, Nils Bondeson Band


Kicki Desplat , flygelhorn
Torbjörn Righard, tenorsax
Nils Bondesson, piano, sång, bandledare
David Andersson , kontrabas
Andreas Baw, trummor

Nils Bondesson Band har besökt Hot House och Tuppen tidigare och blev då mycket uppskattade. Nu var det dags igen för ett skickligt musikaliskt gäng att göra entré. Bandet kännetecknas av att man rör sig fritt i i jazzens olika stilar. Detta gör man på ett mycket musikaliskt sätt under kapellmästarens säkra ledning vid klaviaturen.

Kicki Desplats medverkan garanterade att de äldre rötterna i jazzen hanterades varsamt stilrätt. Kicki ses i många sammanhang i Malmö. Säkrast att höra henne är på Mattsons jazzjam sista torsdagen i månaden. Hon har verkligen en härlig ton och en fantastiskt fin frasering.

Kontrabasen denna kväll hanterades av David Andersson, kanske mera känd i de lite modernare jazzkretsarna men definitivt inte främmande för kvällens olika musikutflykter. Fint driv och gung kännetecknade Davids basspel.

Andreas Baw återfanns bakom trummorna, också han känd från den lite modernare jazzen. Trumpedagog som jag själv haft förmånen att spela med vid några tillfällen. Det känns som om han behärskar allt inom trumspelets ädla konst och det måste man nog göra om man ska så att säga leva av stockarna och ständigt vara slagfärdig.

Nils Bondesson visade kvällen till ära upp ett i vissa passager glittrande pianospel. Det märks att han inte har slarvat med grundträningen. Nils var också pappa till ett flertal av kvällens låtar. Mer om detta.

Bandet lade ut med Ellingtons ”C-jam Blues”, ett känt nummer som publiken direkt nappade på. Den dillstuvade laxen var som bortglömd för här skulle det swingas och det gällde att passa på.

”Careless love” följde direkt efter. Kicki stoppade snabbt in sordinen i flygelhornet och levererade ett mycket fint solo uppbackade av övriga i bandet. Direkt lades ribban för kvällen, det här blir fint, det kände man på sig.

Första set bjöd på låtar som ” I´ll See You In My Dreams” och ”Jubilee Stomp” tätt följt av ”Ain´t Misbehavin´”. Samtliga snyggt och fantasifullt paketerade av bandet. Sist i setet en av Nils Bondessons egna låtar, ” Professor”. Nils B har definitivt en begåvning även på denna front.

Efter pausen kom bandet igen med ”Georgia On My Mind”. Pausen hade tydligen varit nyttig för bandet kom igen med ny energi. Kolhydrater rätt placerade kan ibland vara till stor nytta. Med start i ett stillsamt pianointro utvecklades melodin med hjälp av Kikis sordinerade spel som efterhand övergick i Torbjörn Rigards uttrycksfulla saxofonspel. Lite hetsigare blev då ” Sweet Georgia Brown” men Hot house publik fann snabbt rytmen och dansgolvet fylldes åter med danssugna.

I Bondessons egen ”Toulouse Street Blues”  visade Kiki Desplat att hon behärskar swingfraseringen mycket väl. Men det är klart, uppbackade av detta fina komp var det bara att luta sig tillbaka och låta tonerna och idéerna flöda fritt inom harmonikens ramar. ” Cakewalk” och kända ”Nobody´s Buisness” vållade inte bandet några problem. ”Sceleton Walk” signerad Nils B trodde man skulle gå lite skakigt men även här gick det bra. En fin bluesig melodi helt nyskriven av kapellmästeren själv.

Kvällen fortgick i samma still med härligt spel från bandet och uppskattande applåder från publiken. Alla kvällar har ett slut. Som sista låt framfördes ” Such a Night” och då upplevde nog de flesta att de var nöjda. Kanske blev det efterfest, vad vet jag. Däremot vet jag att bandet kommer att dyka upp lite då och då så det det gäller att passa på.
Olof Karlén

 Tuppen 10 februari 2017, Southern Syncopaters




 

Patrik Nilsson, saxofon och klarinett Per-Olof Nilsson, saxofon och klarinet
Peter Södergren, trombon Mårten Damm, tuba och sång
Anders Dellson, saxofon, klarinett och sång Jan Olle Malm, trumpet
Torbjörn Larson, trumpet och sån Torgny Salö, piano och kapellmästare
Lennart Herlin, banjo och gitarr Maria Eggeling, trummor och sång

En orkester som verkligen tar traditionen på allvar. Plats på scen för Southern Syncopaters, ett storband av det lite mindre formatet som spelar originalarragemang så som de skrevs på 20-talet. Inte bara musiken var tidstypisk utan bandet var snyggt risslade i svarta smokingar utom kapellmästaren själv som för kvällen var iklädd vit smokingkavaj.

Hot house publik var som vanligt  beredda och efter inmundigandet av kvällens rätt, fläskfilé med madeirasås så var det dags att ta tag i dansandet. Skoskav och andra skavanker var tillfälligt lagda åt sidan och dansen flöt på fint till denna mycket dansanta storbandsmusik i det mindre formatet.

Trafiken till kvällens mikrofon var tät. Mirkrofon är kanske fel ord, megafon är väl ett bättre ord. Den flitigaste gästen framme vid fåntratten var definitivt tubaspelaren Mårten Damm. Ljudet från tratten gav ett tidstypiskt sångljud, ungefär som när man själv lägger på en gammal stenkaka på den egna vevgramofonen från Husbondens Röst.

Bandet inledde kvällen med fina ” Nightwalk Blues” som åtföljdes av ” Alone at last”. Banjon i Lennart Herlins säkra händer lät distinkt och fint.  Här hade även Torbjörn Larsson möjlighet att bryta den Dammska dominansen vid megafonen.

Torgy Salö fyllde kvällen med trevligt och kunnigt mellansnack mellan låtarna. Han berättade att de mera utpräglade jazzorkestrarna på den tiden även spelade dansmusik och tvärtom gällde för dansorkestrarna som företrädesvis spelade rena dansnummer.

” Yes sir,  thats My Baby” fortsatte kvällen, därefter ” Hong Kong Dream Girl”, ”That´s All There is”  och ”Everything is Hosty”. Låtraden kan göras lång.

Man lade märke till att flera I publiken spetsade öronen när kapellmästare Salö berättade om 20-talets Berlin med slagsmål och dåtidens synd på Alexanderplatz. I den vevan passade en tysk orkester på att spela in ”Broadway Stomp”. Världen var internationell även då.

I andra setet följe ett antal kända nummer, vad sägs om ” When Sweet Susie Goes Steppin´Bye” eller ännu mera kända ” Side by Side”. Sida vid sida presterade Torbjörn Larsson och Mårten Damm fullödig sång. Kapellmästare Salö  fyllde följsamt upp Mårtens frånvaro vid tuban med ett mera distinkt pianospel med tydligt markerade basgångar.

Kvällen fortgick i samma stil, sånginsatserna duggade tätt från bandets medlemmar och notbladen lästes av med säker blick. Vi fick också lära oss att stora arrangörer på den tiden i denna stil hette Frank Skinner och Artur Lang. Herrarna tog till och med fram läroböcker i hur denna typ av arrangemang skulle skrivas, allt för att sprida musiken till den så kallade landsorten.

I sista set hördes en sång som bl.a Marilyn Monroe har gjort känd, vad sägs om ” I Wanna Be Loved By You” Mårten Damm passade här på att bli mera infantil när han sjöng låten med en docka i handen.

Ja så slutade kvällen och Hot house kan återigen gratulera sig till ett trevligt och uppskattat val av orkester. Vi får säkert höra den igen på Tuppen en fredagkväll. Vi ses då.
Olof Karlén

 Tuppen 27 januari 2017, Spicy  Advice  Ragtime Band


Joakim Falk, trumpet, bandledare
Adam Falk, klarinett, tenorsax, barytonsax
Cissi Larsson, klarinett, sång
Håkan Persson, trombon
Jacob Ullberger, banjo
Niklas Wennström, kontrabas
Gunnar Åkerhielm, piano
Sven Stålberg, trummor

Dags igen för en efterlängtad kväll på Tuppen med Hot house jazzförening. Denna gång med ett skickligt Stockholmsband som varit här tidigare och förgyllt jazzhimlen med sitt fantastiska musicerande. Spicy Advice Ragtime Band är namnet i det åtta personer starka bandet. Spicy Advice är på turne och ska bl.a. spela i Roskilde i grannprovinsen. Bandet innehåller skickliga musiker som lekfullt  rör sig mellan stilarna i den äldre jazzen. Stockholm bjuder enligt kapellmästaren Adam Falk inte på så många olika jazzställen för denna typen av musik men man har bl.a. haft jobb på jazzklubben Fasching, inte illa.

Bandet la snabbt ut med ” Original Dixieland One-step” som spelades in som första jazzinspelning på skiva 1917 av Original Dixiland Jazzband. Trots den fina wienerschnitzeln som var kvällen varmrätt så befolkades snabbt dansgolvet av danssugna par. Låten blev någon slags signal som triggade igång dansbenen, kul.

”Move the Buddy Home” följde så och här fick Jacob Ullberger visa vilken skicklig banjoist han är i ett väl genomfört solo. Jacob är internationellt anlitad för sitt fina och fantasifulla banjospel. Cissi Larsson engagerade oss med sin sång i ett flertal låtar under kvällen. Härlig inlevelse och dessutom ett fint klarinettspel i duett med bandets andre klarinettist Adam Falk. Ja, ni gissade rätt. Adam är bror till Joakim som spelar trumpet.

”Side Walk Blues” blev nästa nummer märkt Jelly Roll Morton. Fin gammal jazz av bästa märke som bandet hanterade skickligt och varsamt.

” Smiles” från 1917 genomfördes i en typisk dixilandversion, svängigt och tätt med mycket kollektivt improviserande och spontana stämmor som det sig bör. Adam Falk levererade ett snyggt och välbalanserat solo på barytonsax. Ett instrument som ser tungt ut men kan låta så mjukt och uttrycksfullt. Här fick kvällens bassist Niklas Wennström möjlighet att visa sin kunskap om basspelets rötter. Hans slap-bas spel imponerade.

I ”Blue Grass Rag” gick bandet över till verkligt fint ragtimespel. Hät fick Gunnar Åkerhielm möjlighet att visa sin pianistiska skicklighet. Verkligt fint spel.

Kvällen fortsatte med ”The Chant”. Denna lekfulla melodi som även vår svenske pianist Jan Johansson lockades att spela in.

I rask följd kom sedan ”Hindustan”, ” See if I Care” och ” Singin’ the Blues” den sista en typisk Bix låt. Här passade bassisten på att genomföra ett fint stråksolo. Kontrabasen är ju sträng taget byggd för stråkspel och det är trevligt när instrumentet utnyttjas till sin fulla potential.

Bixinspirerade ” When My Sugar Walks Down the Street” blev nästa nummer som raskt följdes av “I’ll See You in My Dreams”.

Kvällen löpte på med en räcka av kända och väl genomförda nummer. Det är härligt att se yngre musiker engagera sig i äldre jazz med glöd och inlevelse. Det syns att man verkligen gillar det man gör. Mycket väl genomförda insatser över hela linjen. Vi hoppas att bandet kommer tillbaka till någon av Hot house jazzkvällar. För Er som tyckte att bastrumman var stor så mätte den enligt trummisen Sven Stålberg 25,5 tum i diameter. Vi litar på detta.
Olof Karlén

Tuppen 13 januari 2017, Louisiana Jazz Company








Rolf Granelli, trombon
Jonas Eilert, kornett
Lars Öhman, kapellmästare, klarinett och sax
Christer Andersson, tuba
Martin Westerström, trummor
Lennart Herrlin, gitarr och banjo
Kjell Andersson, sopransax, altsax

Dags för härligt svängande New Orleansjazz denna kväll. Ett band med förflutet från bl.a. Mattsons ölpub. Ett stort band behöver en manager. Han fanns på plats i form av Lennart Aronsson hitrest från Simrishamn. Hot house jazzkvällar på Tuppen brukar vara flitigt besökta tillställningar. Så även denna kväll trots att vädret bjöd på lite småruggigt vinterväder.

Bob Stalin i Hot House styrelse introducerade bandet med lite trevligt småprat och sedan var musiken igång. Snabbt fylkades publiken på dansgolvet för att kortvarigt överge sin fläskfilé i Madeirasås. Maten fick kallna för bandet öste på med ett flertal kända och uppskattade nummer och dansgolvet förblev välfyllt. Vad sägs om ”Buddy Bolden Blues” och vemodiga men vackra ” Black and Blue”. 

Christer Andersson fick med sin tuba stora möjligheter att blomma ut i vackra melodiska solon som vid ett flertal tillfällen genererade spontana applåder. Rolf Granelli spelade fint och inspirerat i ”Ballin´ the Jack” . Första set bjöd på även på kända ” When You´re  Smiling” och kanske mindre kända ” Alger Strut”. Jonas Eilert som vi normalt brukar se och höra inskruvad i sin sousafon, fanns nu i första raden utrustad med en kornett. Att denna utrustning inte var främmande för Jonas märktes tydligt. Det blev även tillfälle för några sånginsatser för Jonas del. Kul!

Första set avslutades med ” Shine”, en välkänd och ofta spelad jazzkomposition som bandet hanterade på bästa sätt med fint ensemblespel.

Lite swinginspirerad pausmusik exekverades av Bob Stalin, piano, Olof Karlén, kontrabas och Dennis Jonsson, gitarr. Bob, Olof och Dennis underhöll även med sitt spel före första set.

Dags för andra set. Christer Anderssons fina tubaspel kom verkligen till sin rätt i ” Who´s Sorry Now”. Övriga i bandet gjorde dessutom fina insatser i ” Sister Kate”, ”Saint Louis Blues” . Rosorna i ”Roses of Picardy” kändes verkligen nyplockade och fräscha med hjälp av Kjell Anderssons sopransax. Detta instrument med sin lätt klagande ton lyfter musiken i många sammanhang. Ofta hör man instrumentet ligga på toppen i storband på ett mycket effektfullt sätt. ”Roses of Picardy” var för övrigt en av första världskrigets mest kända och uppskattade melodier.

Kända ” Some of These Days” spelades med vers. Verserna har ofta försvunnit i dagens jazzmusik tråkigt nog eftersom de utgör en naturlig musikalisk inramning och introduktion. Efter ett fullmatat andra set var det dags för välbehölvlig paus för bandet. Arbetstidlagen måste ju som sagt följas.

Tredje set bjöd på bekannta ” I´ve Found a New Baby” för övrigt inspelad i ett trevligt arrangemang med den kände pianisten Jan Johansson.

En låt som ledde tanken till uppväxttidens indianer och vita var ” Big Chief Battle Axe” i ett lite spännande arrangemang. Här återfanns också  ”Am I Blue”. Bandet  avslutade med ” I Get the Blues When It Rains”. Orkestern tackades med varma och uppskattande applåder efter en fint genomförd kväll. Kanske får vi höra dem igen på en av Hot house jazzkvällar framöver. Glöm inte besöka Hot House kvällar på Tuppen. Här finns något för både kropp och själ.
Olof Karlén

Måndag den 26 december, Annandag Jul




  




Tuppen 25 november  2016, Doc Houlind  Revival All Stars


   
Sören ”Doc” Houlind, trummor sång
Jesper Capion Larsen, klarinett
Krictian Barfood, trombon
Lis Kröyer, piano
Carsten Henningsen, banjo
Karl-Åke Kronqvist, kontrabas
Ragnar Tretow, trumpet

Ett kärt återseende är detta band i genuin New Orleans stil och med härligt sugande blueskänsla. En kväll på Tuppen i mörka november kräver ett band med must och energi . Ungefär som en fransk köttgryta efter långkok.  Detta stämde bra in på detta danska band. Idel rutinerade musiker där trumslagaren Doc Houlind satte an tonen med sin stora bastrumma. Instrumentet fyllde lokalen med snärtiga rytmiska accenter.

Även denna fredag var publiken på alerten. Det gällde att bjuda upp snabbt och att sedan behärska dansstilen som hörde hemma i denna äldre jazzstil. Hot house medlemmar tillsammans med övriga gäster klarade detta galant.

I ett band fullt av duktiga solister skulle man kunna tro att vissa musiker dominerade men så var inte fallet denna kväll. Här fanns Lis Kröyers stilistiskt fina och följsamma pianospel som verkligen bildar en fin grund för övriga musiker att luta sig emot. Trombonen hanterades av Krictian Barfood. Krictian växlade med säkert drag mellan smäktande ballader, snabba riff och solon. Ragnar Tretows trumpetspel gör ingen besviken. Resan från Katrineholm hade inte påverkat Ragnars förmåga att hantera ventilernas olika lägen. Ingen blåskatarr här inte. Härlig intensitet som gav energi åt bandet. Personligen gillade jag Jesper Capion Larsens fina klarinettspel som gav den rätta färgen åt bandet. Mycket skickligt utfört.

”Doc” Houlind ledde bandet  med sina trummor och sin fint utförda sång. Han skötte dessutom mellansnacket och låtpresentationen på ett trevligt sätt.

Carsten Henningsen trakterade banjo med den äran, ett instrument förknippat med många historier i syfte att förminska instrumentets betydelse. Carsten motverkade detta på ett effektivt sätt genom ett rytmiskt utvecklat och stadigt beat.

Vid basen återfanns Karl-Åke Kronqvist, detta ankare speciellt inom den äldre jazzen. ”Kalle” är kunnig och behärskar med bravur basens olika uttryckssätt. Dessutom är han en god sångare.

Många fina låtar passerade revy under kvällen och efter tre set avslutade bandet sin spelkväll med ”Panama Rag”.

En mycket uppskattad kväll. Uppskattningar kom från flera i publiken. Ett band vi säkert får höra mer av på Hot house fredagskvällar. Dessa kvällar får man helt enkelt inte missa. Boka bord i tid.
Olof Karlén

 Tuppen 11 november  2016, Amiralens Storband










 

Förväntningarna ar stora när kvällens band äntrade estraden. Amiralens Storband besökte Tuppen och Hot house senaste gången den 25 september 2015. Minnet hade inte hunnit förblekna hos publiken utan restaurangen blev snabbt fullsatt med förväntansfulla  och danslystna storbandsfans. Många hade bokat plats för att även njuta av maten. Dansen förbrukar energi som bekant.

Anders Åhlin ledde som vanligt och med säker hand bandet och återfanns då och då i saxsektionen när detta behövdes. Bandet har verkligen hittat sin form och utnyttjar flitigt Petri Soikkeli som sångsolist i ett flertal låtar. Petri gör ett mycket säkert intryck och det känns som han verkligen finner sig tillrätta i solistrollen. Högsta betyg enligt mitt förmenande. För vänner av ordning och reda så skulle Harry Arnold om han levat blivit 96 år i år. Han avled dock 1971.

Kvällen inleddes som sig bör med Harry Arnolds fina Stand Bye som också i en kort version bildade kvällens avslutning. Däremellan levererade bandet tre set fullmatade med kända storbandsnummer. Några stack som vanligt ut lite mera eller vad sägs om ”New York- New York”, ”Pink Panter Theme” och svängiga ”Broadway”.

Det syntes tydligt att publiken njöt i fulla drag, damerna i salongen gick snabbt åt när herrarna bjöd upp. Det gällde som sagt att vara snabb i steget. Dansstilarna varierade kraftigt men det verkade som om alla hade samma uppfattning om vilket som var dansriktningen.

Hot house ordförande tillsammans med övrig styrelse svarar för valet av band till kvällarna på Tuppen. Valet av Amiralens Storband är ett gott val. Bandet är ett typiskt swingstorband med rötter i kända band som Count Baisies och Stan Kentons orkestrar. Välkomna tillbaka till Tuppen Amiralens Storband. En ljusglimt i novembermörkret.
Olof Karlén

Fredag den 28 oktober The Wholly Cats
 









Håkan Ekvall, träblås
Jörgen Åsling, gitarr
Lars Ljungberg, vibrafon
Lasse Lundström, kontrabas
Håkan Persson, trummor

En helt ny konstellation för Hot house och ett första speltillfälle för bandet. Sättningen lovade gott med idel rutinerade musiker med stor erfarenhet var för sig. Ledare för katterna var Håkan Ekvall, denna mångsidige musikant med rötterna i traditionell jazz och dixieland som  alltsom oftast ses göra utflykter i swing och bebopsammanhang.

Underrubriken för bandet hade kvällen till ära satts till ” A Tribute to Charlie Christian & Benny Goodman” . Det lovade gott.

Musiken inleddes med bekanta ” Flying Home” , raskt åtföljd av ” Benny´s Bulge”. Bandets sound med tydligt Goodmaninspirerad swing minde om gammal fin svensk swingjazz som den lät på sent  40-tal med Putte Wickman och Åke Hasselgård i pool position. Vibrafonen som var vanlig på den tiden förstärkte definitivt bandets sound. ” Til tom special” åtföljdes av kända ” Rose room”.  Första set rullade på och avslutades med en låt som jag tror var inspirerad från en känd affärskedja eller vad sägs om ” Seven comes eleven”. Slutligen levererade bandet vackra och lyriska ” Memories of You” på ett mycket förtjänsfullt sätt. Idel högklassiga musikerinsatser över hela linjen, från vibrafonens fina stödjande spel med vackra solon via Håkan Perssons stadiga och varierande trummor till basens djärva utflykter med och utan stråke långt från stallets trygga vrå. Jörgen Åsling blev kvällens stora överraskning, för mig känd från mera bluesinspirerad musik men som i detta jazzsammanhang gjorde ett mycket fint jobb med snygga riff, välformulerade solon och trevligt småprat mellan låtarna. Håkan Ekvall har definitivt utvecklat och säkrat sitt spel på klarinett och gav instrumentet mycket uppmärksamhet under kvällen. Verkligt fint och drivet spel i snabba passager och lyriskt vackert i balladerna.

I andra set fick vi en lektion om olika strömmar i musiken via låten AC-DC current. Utöver strömmen så var även musikerna fulla av spänning. Dansgolvet fylldes snabbt av danslystna som följde strömmen utan större motstånd så att säga.

I andra set fick vi också lyssna till bandets signaturmelodi ”The Wholly Cats” med ett smakfullt bassolo av Lasse Lundström. Lasse är flitigt anlitad som bassist runt om i Sverige som började sin bana som trumpetare. Ibland kan man höra honom ta ton även på detta instrument.

Andra set bjöd även på fina nummer, vad sägs om ”Soft Winds, ” Stardust” och ” I never knew”. Avslutningsvis förflyttades vi in i sandöknen med hjälp av ” The sheik of Araby”.  Många fylkades därefter i baren för att vad man tror skölja ner sanden med lite vin eller öl.

Tredje set inleddes med ”Airmail special” och ” I´m Confessin” där Lasse Lundström åter fick träda fram med sitt fantasifulla basspel. Lars Ljungberg går verkligen från klarhet till klarhet så även här med fint kommenterande vibrafonspel, tekniskt mycket drivet.

Kvällen började så småningom lida mot sitt slut. ” Sweet Georgia Brown” blev en värdig avslutning där bandet ånyo fick visa sig på styva linan. Slutomdömet från många var att detta var ett av fredagskvällarnas absoluta höjdpunkter med musiker och musik i toppklass. Jag hör dom mycket gärna igen och många med mig. Stort tack, the Wholly Cats för en fin kväll.
Olof Karlén



Jazz i Baljan, Hot House fr 14 okt 2016.

Bandet har funnits i ca 50 år och i stort med samma besättning. Från början hette de " Ljungby Bruk Uti Baljan Boys. Alla från Ljungbytrakten utom trumpetaren Kurt Lönn, som kommer från Halmstad. Det var han pratade och sjöng. Publiken i Malmö fick låtlistan, 115 nummer på ett A4, allt standardmaterial inom dixie-swing. Trevligt, dansant. Några i publiken ropade ut önskemål från listan.

 Några nummer spelades som "Sockerbagarjazz": kända jazzlåtar framförs med mer eller mindre fånig svensk text. Uttrycket kommer från Trazan Apansons version av Some Of These Days med En sockerbagare här bor i staden...text; främmande för malmöjazzen.
Kalle Kron (basist, som bor i Malmö)

Fredag 30 september NEW ORLEANS DELIGHT   



Dansksvenska New Orleans Delight är välkända och populära gäster hos Hot House. Det brukar vara spikat på Tuppen när bandet kommer på besök och den här fredagen var inget undantag.
Ibland tar det några låtar innan folk börjar visa sig på dansgolvet. Men när New Orleans Delight drog igång med Darktown Strutters Ball var det direkt några par som gav sig ut på parketten och det fylldes på under Lady Be Good.

Som namnet på bandet anger är det jazzen från New Orleans som står i högsätet. För några år sedan när bandet leddes av Kjeld Brandt Jakobsen, tragiskt drabbad av stroke, fick jag klart besked om att man inte spelade dixieland, som jag påstått när jag räknat upp Parade Music, ragtime, caribiska rytmer, dance hall-melodier, blues och boogie men även hymner och spirituals.
Det här är ett ytterligt samspelt och glatt gäng. Sjungande Karl-Åke Kronqvist från Malmö på bas och Roger Hansson, lundabon med sin trombon, urgör det svenska inslaget med far och son Erling och Claus Lindhard på banjo respektive trummor, Jeppe Barker trumpet, sjugner också liksom pianisten Erling Rasmussen och så då Ole Olsen klarinett – och bas. När Kalle Kronqvist tog sångmikrofonen ut på dansgolvet så övertog Ole basen. Som han spelat hos Papa Bue under storhetstiden liksom förstås klarinett.
Apropå Papa Bue så fick jag härliga nostalgiska vibbar när Ole med sin klarinett bjöd på Over The Waves och extranumret Wiegenlied (Johannes Brahms!) som ju tillhörde Papa Bues repertoar på den gången det begav sig och man kunde köpa både röda och blåa EP-plattor i vinyl från Storyville. På 60- och 70-talen. Det  var tider det...
Men New Orleans Delight har mycket fint tagit tillvara traditionen. Det tog ett litet tag innan jag kunde få fram det exakta namnet på Kalle Kronqvist första nummer som sångare. Mycket färgad känsla – man får väl inte skriva svart?! – i I Ain’t Gonna Give To Nobody None Of My Jelly Rolls. Observera tre negationer i samma mening där Jelly Rolls betyder rulltårta. Ett gammalt Clarence Williams-nummer som ursprungligen lär ha varit en barnvisa. Har alltså inget med Jelly Roll Morton att göra.
Erling Rasmussen behandlar sitt piano med kärlek som i Dallas Blues, sjunger dessutom fint t ex i I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate. Moonlight And Roses tolkades fint av Jeppe Barker med sång och trumpet och hela bandet lockade till stompig dans i Big Better And Egg Man, Bogalusa Strut  och Avalon.
Om det det inte framgått - det ryms mycken glädje i New Orelans Delight!
Text: PETER KASTENSSON

Fredag den 16 september JazzCaptains






Leif Blunck, trumpet.Hans Ingelstam, trombon. Thomas Jonasson, klarinett och saxar, Bob Stalin, piano. Klas Hellkvist, gitarr. Björn Franzén, bas.

Dags för en för Tuppen ny konstellation men med idel kända musiker. JazzCaptains visade sig direkt vara sjövärdiga när de lade ut med ” It Had To Be You” . Leif Bluncks fina sordinspel förstärkte bandets fina swingkänsla. Här har JazzCaptains en verklig tillgång när det gäller leadtrumpet. Inte heller i bandets andra nummer ” I´m Gone Sit Right Down and Write Myself a Letter” hade man tagit sig vatten över huvudet. Här fick Thomas Jonasson möjlighet att briljera med klarinetten. Fin solouppbyggnad med start i det lägre registret och avslutning i instrumentets övre klangfulla område. ”Sweet Lorraine” följdes av ” Keepin´Out of Mischief Now” hämtad ur Fats Wallers fatabur. Nu var det trombonen som fick möjlighet att visa upp sin skicklighet. Någon sa att en trombon var som en trumpet kopplad till en selfiepinne. Visst är instrumentet mer avancerat än så enligt mitt förmenande.

” Mean to Me” följde därefter och så småningom var det dags för en välförkänt paus. Innan dess hade kompet fått visa sig på styva linan i form av Klas Hellkvists säkra och följsamma  gitarrspel, Bob Stalins stilsäkra pianospel, tydligt inspirerat av bl.a. Fats Waller samt Björn Franzéns stabila basgångar.

Kvällen flöt på utan några missöden. Nämnas kan var en fin version av ”Doctor Jazz” och vackra ” You Can Depend on Me” som påminner starkt om låten ”Nancy”, för övrigt en av Frank Sinatras vackraste balladtolkningar.

Ut John Kirbys repertoar hade man plockat ”Undiceded”. Kirby som var kontrabassist trakterade även tuba och trombon.

Dags för ”Oh Lady be Good” . Gershwins populära swingstandard blev i JazzCaptains version ett fyrverkeri av stämspel när blåsarna formerat sig efter temapresentationen. Definitivt välrepeterat. Här visade man att man är ett väl samspelt band som känt varandra länge och spelat tillsammans ibland i olika konstellationer.

Publiken som inte nämnts tidigare var som vanligt dansant, speciellt när låtarna var kända. Dansgolvet på Tuppen är efter renoveringen nylagt och det gav en extra skjuts åt de mera vågade dansparen.

Kvällen fortsatte med idel fina låtar. Vad sägs om ” It´s the Talk of the Town” och “ On the Sunny Side of the Street”. Eller varför inte Hoagy Carmichels “Up the Lazy River”

Att Thomas Jonasson är en duktig instrumentalist råder ingen tvekan om men han är också en skicklig vokalist vilket han visade i “Pennies from Heaven”. Dessutom presenterade Thomas låtarna och småpratade trevligt med publiken. JazzCaptains är ett band vi gärna ser komma tillbaka för att lägga till på Tuppen. Man kan alltid hoppas.
Olof Karlén

Fredag den 2 september traditionsenligt med Double O´Seven  




Traditions enligt startade Double Ó Seven höstens jazzkvällar på Tuppen.  Det var trevlig att se så många bekanta ansikten bland gästerna.  Double Ó Seven erbjöd kavalkad av populära tradjazzlåtar.  Bandet består av Bela Reller, bandledare, trombon,  Håkan Ekvall, klarinett, Jack Andersson, trumpet, Bob Stalin, piano, Magnus Jonsson, bas och Kurt Arensparr trummor.  Liisi

Spårvagnsjazz söndag den 14 august
 




Det var många som missade spårvagnsjazzen söndag den 14 augusti. Färden gick från Banérskajen till biblioteket och tillbaka till Banérskajen via Malmömuseer. Björn Ekman och Göran Holmberg med var sin banjo spelade några gamla godingar. Tack killar! Vi ses på spåret nästa år!


Fredag 13 maj, Olof Karlén med vänner


Det har blivit något av en tradition att Olof Karlén ”med vänner” avslutar vårsäsongen hos Hot House på Tuppen. Den här fredagen den 13 maj utgjorde inget undantag. Dessutom delades Hot Houses ungdomsstipendium ut igen.

Olof Karlén har olika sammansättning på vännerna. Bandet har blivit ett projektband speciellt hopsatt för den här spelningen på Tuppen. Tanken med det är enligt Karlén är att prova fram nya konstellationer, gärna med musiker som normalt inte brukar spela med varandra.
Stilmässigt är musiken modern swing baserad på " The Great American Song Book" , typiska jazzstandards i dansvänligt utförande.
Den här fredagen såg Olof Karléns vänner ut så här i sin sammansättning:
Beatrice Sandell vid sångmikrofonen har vi flera gånger tidigare hört tillsammans med Olof . Hon bor i Helsingborg men är från Stockholm med ett förflutet från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger också med storband men även i andra smågrupper.
”Frontmannen” Niklas Fredin är en riktig crooner i Frank Sinatras anda. Spelar trumpet och flygelhorn – och sjunger! – ofta med Roger Berg Big Band, syns men framför allt hörs då och då också i Monday Night Big Band. Vid sidan av jazzens återfinns han i musikalorkestrar, spelade t ex i Nöjesteaterns succéuppsättning av Sällskapsresan.
Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist är från början från Sala men bor och verkar som jazzpianist i regionen och i Köpenhamn. Återfinns i Gunhild Carlings Storband och i flera spännande konstellationer. Något av en mästare på att hitta lokaler i Malmö där han kan dra igång jazzsatsningar. Fick det första ungdomsstipendiet Stand By från Harry Arnold Sällskapet 2009. Oerhört mångsidig.
Jerker Heijkenskjöld bakom trummorna är en sedan länge väl etablerad malmötrummis som vi ofta haft nöjet att ta emot på Hot House. Senast spelade han tillsammans med Anna-Mia Barwes bejublade konsert på Tuppen.
…och så då Olof Karlén själv, eldsjälen med sin kontrabas. Malmökille med stort och långvarigt jazzintresse och med klassisk basutbildning i bagaget. Hinner också med styrelsejobb i Hot House.
Bandet bjöd på ett mycket brett jazzutbud inom swingen. Ur The Great American Songbook t ex My Funny Valentine med Niklas Fredin tillsammans med Beatrice Sandell. Som ensam vid sångmicken mycket fint tolkade Lisa Ekdahls Vem Vet och Beppe Wolgers/Monica Zetterlunds Sakta Vi Gå Genom Stan.
Scatsång förstås när Niklas svänger till det, som han gjorde tillsammans med Beatrice i It’s Only A Paper Moon och - när vi är inte månen - en av Sinatras största succéer, Fly Me To The Moon.
Swinging Svempa Lundeqvist, herregud vad han jobbade i On The Sunny Side Of The Street och It Don’t Mean A Thing.
Olof och hans vänner hade en välfylld ”songbook” att bjuda publiken på och det uppskattades också av publiken.

VIKTOR JANSÅKER FICK STIPENDIET

Unge gitarristen Viktor Jansåker fick av Hot House-ordföranden Liisi Nordström ta emot årets ungdomsstipendium på 3.000 kronor. Han går sista terminen på Malmö Musikhögskola, har på vägen framåt även hunnit med ett halvår som utbytesstudent i italienska Bologna.
Viktor visade sina färdigheter tillsammans med Olof Karlén och hans vänner i Bye Bye Blackbird och i Sonny Rollins Tenor Madness.
Han lägger ner mycket jobb på en kvartett med inte minst i skånska jazzkretsar välkände saxofonisten Ed Epstein. Viktor uttalar också sin beundran för Sven-Erik Lundeqvist som han tycker är en härlig inspiratör ”för oss yngre”.
Text: PETER KASTENSSON

Tuppen 29  april 2016, Swingbandet
 

 
Bo Nilsson, klarinett
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Bob Stalin, piano
Dennis Johnsson, gitarr
Anders Rudnert, kontrabas
Nisse O Månsson, trummor
Delikatesstrion, Kerstin Grundén, Ulla Thenfors, Ulla Hallström, sång

Denna kväll var det tid för ett band med gamla fina anor. Med start som ett revyband på Tandläkarhögskolan 1969, spelade bandet sig genom 70-talet ofta på privata tillställningar men man medverkade även på ex. Tisdagsklubben och på Pilgården när det begav sig.

Ett band som levererar swingmusik av bästa märke och som mellan varven toppar soundet med tre skönsjungande  delikatessdamer med röstlägen som ger begreppet ”close harmonies” en extra fin innebörd.

Sångtrion verkar normalt inte tillsammans med bandet numera men återförenas för en kväll till stor glädje för Hot House publik.

” June Night” blev kvällens öppningslåt tätt åtföljd av vackra ” Embraceable You” och ” Lady Be Good”. Bengt Ahlcrona fick här möjligheten att visa vilken fin och lyhörd vibrafonist han är med läckra klanger och följsamt spel.

Även klarinetten exekverad av Bo Nilsson stack ut fint där första delen av temat presenterades i ett lågt klarinettregister som sedan oktaverades till ett högre register. Spänningsfyllt och vackert.

” Shine” följdes av ” Black and Blue” där klarinetten åter fick möjlighet att hantera melodin på ett vad jag tycker innerligt sätt. Högsta betyg.

”Aint` Misbehavin´” skrevs enligt uppgift av Fats Waller på 15 minuter.  Melodin har verkligen blivit en klassisk jazzlåt, man känner verkligen inte att den skrevs så snabbt. Man skulle gissa på minst 30 minuter.

” Keepin´ Out of Mischief Now”, hämtad ur Fats Waller musicalen Hot Chocolates, avslutade setet.

Vad vore ett swingband utan “ Exactly Like You” hämtad ur Benny Goodmans repertoar. En typisk danslåt som snabbt fyllde upp dansgolvet. Snabbfotade herrar blandades med damer som, om man ursäktar uttrycket, var verkligt lättfotade.

Kvällen rullade på. I ” Georgia” hördes  Anders Rudnert tydliga basspel och gav en rytmisk och stadig botten för övriga att luta sig emot. En av mina favortitlåtar, ”Memories Of You” levererades i en smakfull förpackning där man kan säga att hela bandet var medskyldiga i leveransen.

” Rosetta” exekverades av damtrion på ett stilfullt sätt. ” Sunday” följdes av ” Somebody Loves You” och då hade bandet även hunnit ta en välbehövlig paus. Extranummer blev populära ”Alexanders Ragtime Band” signerad Irvin Berlin redan 1911. Man kunde då också.

En fin jazzkväll på ett välfyllt Tuppen, en fredag att minnas.
Olof Karlén

Tuppen 15 april 2016, Anna-Mia Barwe Band
  


Anna- Mia Barwe, sång
Mattias Carlsson, träblås
Sven Bjerstedt, piano
Per Ekman, kontrabas
Jerker Heijkenskjöld, trummor
Åter dags för ett trevligt återseende, Anna-Mia Barwe Band, ett mycket rutinerat och väl samkört swingband med kompetenta musiker över hela linjen. Bandet hade för kvällen ersatt sin ordinarie klarinettist Dan ”Gisen” Malmquist med Mattias Carlsson. Detta visade sig vara ett verkligt lyckokast. Med öppningslåten ”Broadway” lade bandet ut. Mattias fick här verkligen möjlighet att blomma ut, vilket han gjorde med stor skicklighet. Klarinettspel på högsta nivå som ledde tankarna till Artie Shaw, vår egen Putte Wickman men också klarinettisten Buddy DeFranco. Mycket smakfullt. Dessutom fint tenorsaxspel när det passade bättre i låtvalet.

Anna-Mia övertygade som vanligt med trevligt snack mellan låtarna. Vad sägs om sånger som ” To Marvelous for Words” och ”It´s Alright With Me”.  Dessutom “Stardust” I en smeksam sångtolkning av Anna-Mia. Med “ Dream a Little Dream of Me” avslutades första set och då hade bassisten Per Ekman hunnit leverera ett fint bassolo I ett av numren.

Kort paus och därefter ” Do You Know What It Means To Miss New Orleans” och ” Bei Mir Bist Du Shein”. Fina ”One Morning In May” signerad Hoagy Carmichael följde därefter. Att Anna-Mia är ett stort fan av Hoagy Carmichaels sånger kan man inte ta miste på. Flera fina nummer dessutom en del med text på skånska. De skånska texterna, signerade pianisten Sven Bjerstedt, har alltid en mycket fyndig underton. Det innebar exempelvis att ”A’nt Misbehavin” snabbt blev ”Rent liss på TV:n”.

En rent instrumental version av ”Oh Lady Be Good” satt riktigt fint. ” Cheek to Cheek” blev i Anna-Mias tappning” Himmel, milde himmel”, ett svängigt nummer som snabbt fyllde dansgolvet. Bandet hade verkligen ingen svårighet att skapa den rätta stämningen och danssuget.

”Sweat Georgia Brown” blev ” Switt, jordi å brun” och handlade enligt Anna-Mia om familjens vedermödor när gräsmattan skulle anläggas. Mycket pricksäker text.

Här fick bandets trummis Jerker Heijkenskjöld verkligen jobba bakom trummorna, han verkade trivas väl och borde väl göra så eftersom han varit den rytmiska motorn i bandet i över 20 år.

Sven Bjerstedts pianospel glittrade läckert, svängigt och fantasifullt som vanligt, något vi tar för givet men det skadar inte att nämna.

Den sista delen av kvällen bestod låtarna nästan uteslutande av jazzstandards med egen skånsk text. Några exempel, ” A Nightingale sang in Berkeley Square ” blev i Anna-Mias version ”En näktergal sjöng i Folkets Park” eller ” Ledi’ vissa tramp” baserad på ” The Lady is a Tramp”. Publiken var mycket entusiastisk och efter flera extranummer var man beredd att släppa hem bandet. Avslutningen blev ”Enskild svit” baserad på ”A’int She Sweet” i vilken Per Ekman levererade ett fint bassolo.

Detta är band som måste komma tillbaka för att leverera sitt signum, en sprudlande och hårt svängande spelglädje.
Olof Karlén

Tuppen 1 april 2016, Miss Sway




 


Anna Paulin Andersson, sång
Mirjam Ekespong, sång
Sara Ahlcrona, sång
Mårten Lundgren, trumpet
Mats Nilsson, piano
Kristian Rimshult, kontrabas
Pelle ”Trazan” Jonasson, trummor

Åter en kväll på Tuppen med en för Hot house ny konstellation. Swingmusik av bästa märke och med spännande täta harmonier från sångtrion inspirerade av The Andrews Sisters. Bandet startade med “On The Street Where You Live” hämtad från My Fair Lady. Man kände direkt att här fanns stora portioner sångglädje och ett verkligt proffsigt framförande. Trumpetaren Mårten Lundgren solospel imponerade stort och han visade återigen att han är en av landets skickligaste trumpetare med en fantastisk bredd och förmåga att smälta in i skiftande jazzstilar. I låten ” Dancing Cheek To Cheek” fortsatte bandet att övertyga liksom i fina ” Stars Fell On Alabama” med titeln hämtad från ett historiskt stjärnfall ett antal år tillbaka. Bandets sångstjärnor föll däremot inte utan fortsatte presentera sig i separata nummer. Mirjam Ekespong med sin mörka altröst gjorde en fin version av ”You Must Believe In Spring” en låt som ofta förekom på pianisten Bill Evans låtlista och som han som vanligt hanterade med varsam hand.

The Andrews Sisters var ett mycket framgångsrikt band med placeringar på Billboardlistan med hits 113 ggr, slå det om Ni kan.

I deras stil framförde bandet underhållande ” Don´t  Sit Under the Apple Tree” som var ett typiskt och känt nummer för Andrew Sisters. Innan paus hann bandet också med att exekvera ” Basin Street Blues” med härlig blueskänsla från den lite äldre repertoaren.

Direkt efter paus deklarerade damtrion att man var något kärlekstörstande genom låtvalet ” I´m In The Mood For Love” följt av flera mycket kända låtar som ”Alexanders Ragtime Band”, Georgia On My Mind” och Frank Loessers fina ” Never Will I Marry” från musikalen Green Willow. ” . Nämnas kan att den fantastiska jazzsångerskan Nancy Wilson, gjorde låten känd i sitt samarbete med altsaxofonisten Canonball Addeley.

Kompet i kvällens trio förtjänar verkligen uppmärksamhet, fint och följsamt pianospel av Mats Nilsson. Mats ingår bl.a. i Roger Bergs storband. Kontrabassisten Kristian Rimshult skapade en fin stadig grund tillsammans med trummisen Trazan Jonasson. Trazan som fått sitt artistnamn från en tröja han ofta haft på sig i tidigare sammanhang.

Mårten Lundgren har många strängar på sin lyra eller som man kanske ska säga, ventiler på sin trumpet. Han förefaller vara en strängt upptagen man med bl.a. sysslan att skriva arr till Monday Night Big Band där han dessutom leder trumpetstämman. Dags för en annan sida. I fina ”Unforgettable” blev det duettsång mellan Mårten och Anna Pauline. Inga problem, övertygande och välklingande.

”All of Me”, ”All The Things You Are” och ” Bei Mir Bist Du Shein” innan det var dags för en kort paus.

Åter på scenen levererades ” You´d Be So Nice To Come Home To” samt ”Pennies From Heaven”, den sistnämnda en duett med Mårten Lundgren och Sara Ahlcrona. Bandet fortsatte kvällen i samma övertygande stil, tjejerna iklädda blå byxdress gjorde ett snyggt och enhetligt intryck.

Kvällen rundades av efter ett flertal extranummer med en repris på ” Stars Fell On Alabama”

En lyckad kväll med ett nytt band som verkligen visade stor proffsighet och sångglädje. Hoppas att vi får höra mer av dessa skönsjungande damer.
Olof Karlén

Tuppen 18 mars 2016, Papa Pider´s  Jazz Band
Klas Nilsson, trumpet och sång
Sverker Nyström, klarinett, saxofon och sång
Pider Åvall, trombon och sång
Anders Hultman, trombon och sång
Claes Nordborg, bas och sång
Bo Lindgren, trummor, kapellmästare och bokare
Då var det dags igen för ett svängigt dixielandband med klassisk sättning. Papa Pider´s är ett kärt återseende för hot house publik med sitt täta sväng, fina instrumentalinsatser och inte att förglömma fantastiska stämsång. Bandet behärskar verkligen tekniken att sjunga samtidigt som man spelar. Av förståeliga skäl behärskar blåsarna inte den tekniken.
Vad sägs om klassiska ”Just a little While To Stay” som snabbt fyllde dansgolvet. Varmrätten fick kallna för nu skulle det dansas…
”Alexanders Ragtime Band” stod i tur. En klassisk dixielandlåt signerad Irving Berlin. Sagde Irving B ligger bakom musiken till ”My Fair Lady” som nu spelas på Malmö Opera.
Bandet fortsatte med ” Tin Roof Blues” i ett fint arrangemang. ”Gatemouth” följde därefter,  en låt signerad Lil Hardin-Armstrong. Enligt uppgift var titeln tillägnad Armstrong själv.
Efter ett pärlband av fina låtar var det dags för en välbehövlig paus för bandet.
Anders Hultman skötte presentationen av låtarna på ett mycket trevligt sätt, lite anekdoter och fakta i fin blandning. Han försökte sig även på att berätta några historier som hade ett typiskt göteborgskt anslag. Hot house publik som normalt brukar vara med på de så kallade noterna fick verkligen anstränga sig för att uppskatta subtiliteterna. Göteborgsk humor kan vara svår för den oinvigde.
Bandet fortsatte med bl.a. ”Blue Bells Good Night” där vi fick lära oss att titeln handlade om vackra flickor.  ”Saratoga Swing” signerad Ellington/Bigard representerade ett tidigt samarbete mellan dessa musiker.
I låtlistan återfanns  också ”China Boy” och fina ”June Night” som ledde tanken till den tid som ligger framför oss. Fortfarande biter det i kinderna men vi lever på hoppet.
”Crazy” en fin låt i medium gav prov på välrepeterade sånginsatser från bandet. Bandet levererade även ett stycke i valstakt, svårt för en del som det verkade. Fötterna var på något sätt mest i vägen.
Tredje set hade jag tyvärr ingen möjlighet att avnjuta men behållningen av kvällen var ändå stor. Fina musiker och ett svängigt komp. Jag imponerades stort av kontrabassistens förmåga att ligga på och verkligen tillsammans med trummorna skapa ett fundament för övriga musiker. Högsta betyg enligt mitt förmenande.
Olof Karlén

Hot House den 4 Mars 2016
Så var det dags igen, de populära Plumperne åter på Tuppen. Erkännas skall att jag inte lyssnat tidigare på detta Trad Jazzband, åtminstone inte I Hot House regi på Tuppen. Däremot så slölyssnade jag på dem med munnen full av mat i Hällevik för några år sedan. Alla tycks ha sina munnar fyllda med mat/dryck på denna trevliga Trad Jazz festival.
Bandet är ju mycket populärt men något bokat bord på Tuppen hade jag inte utan valde att komma i god tid före konserten. Så fixar det sig ändå, trodde jag!  
Inte ett enda bord ledigt mer än längst in i hörnet utan att se något av bandet blev resultatet. Men viktigast ändå var att jag hörde musiken och vilken musik sen! Plötsligt kändes det som man befann sig i en jazzklubb i New Orleans, dock utan en massa rök men med musik som satt som en smäck.     
Petite Fleur, Stardust, Cést Manifique, Down by the Riverside liksom Dardanella var bara några av alla låtar som presenterades denna sköna kväll.
De flesta av låtarna var gamla fina klassiker men då mitt minne inte är vad det borde vara så finns dessa dock bara kvar i mina tankar.

          












Plumperne då? Vad skall man säga? Ett av Skandinavien bästa och populäraste band som finns med på de flesta stora Jazzfestivalerna, bl.a. i Hällevik och  Dresden för att nämna några platser av många.
Henning Munk Plum leder bandet och han hanterar både sin Klarinett och Sopransaxofon som om han inte gjort något annat i hela sitt liv. Många på andra sidan Sundet menar att han är en av Danmarks bästa Klarinettister.
Sedan hittar vi läckert skäggprydde Mads Hyhne på Trombon, Marc Davis på Bas och Henning Toxvaerd bakom trummorna. I bandet finns t.o.m. en Profes-sor, en Svensk sådan, Björn Ekman som utöver sitt eminenta Banjospel också svarar för en stor del av det vokala.
Det är bara en sak att säga! Nästa gång som Plumperne kommer på besök så är det jag som bokar bord på direkten. Då ser jag ju också de mysiga ”gubbarna”.
Text o foto
Kenneth Svensson

 Tuppen 19 februari 2016, Peruna Jazzmen




Paul Strandberg, kornett
Claus Forchhammer, klarinett
Arne Höjberg, trombon bandledare
Anette Strauss, piano och sång
Lasse Borup, washboard
Henning Lorenzen, sousafon
Kvällens band var en välkommen återkomst, det märktes tydligt genom att flera malmömusiker med rötter i äldre jazz fanns i publiken. Bandet har ett långt förflutet tillsammans berättade Paul Strandberg. Själv hade han bara varit med några år och kämpat med att lära sig alla arrangemangen utantill. Musiken var i många delar arrangerad för sättningen. Rötterna i den äldre New Orleansjazzen var tydliga. Rötter som dock inte hindrade publiken att nå dansgolvet med vanlig snabbhet och entusiasm.
Som vanligt så var Tuppen fullsatt, ett faktum som nu börjar bli en regel. Det gäller alltså att vara ute i god tid när det gäller bordsbokning och tidigt i veckan känna efter hur hungrig man är. Är det räkmackan som gäller eller ska man chansa på den mera omfattande varmrätten?
Första set startades upp och här märktes låtar som ”Little Willie”, ” Kiss Me Sweet” och ”Black Bottom Stomp”. Paul Strandberg övertygade rejält med sin kornett och det märktes verkligen att detta var en stil som han fann sig väl tillrätta i. Claus Forchhammer skötte det mesta av snacket kring låtarna och imponerade med fina soloinpass.
Henning Lorenzen skötte med van hand sousafonen vilket resulterade i fint solospel i improvisationer och melodipresentationer. Verkligen bra.
I en av låtarna blev det duettsång mellan Anette Strausss och Paul Strandberg. Mycket effektfullt och underhållande. Anette Strauss som dessutom hanterade pianot med stilsäker hand.
Efter en välbehövlig paus blev det dags för en efterlängtad fortsättning från bandet. Vad sägs om nummer som ” Someday Sweethart, ” Singin The Blues” och ”Weary Blues”.
Man kunde notera mellan tuggorna att många på det välfyllda dansgolvet hade varit med förr och behärskade de rytmiska snedsteg som krävdes för den lite äldre dansstilen.
Arne Höjberg med sin trombon ledde med säker hand bandet genom låtarna och Lasse Borup gav det eldunderstöd som behövdes med sin tidstypiska washboard.
Piano eller gitarr saknades definitivt inte i klangbilden utan de harmonier som behövdes exekverades med säker hand av banjoisten Jonas Winding.
Efter en kort paus var det dags för ett avslutande set. Här märktes bl.a ”Kansas City”, ”Senegalese Stomp” och ” Big Fat Ma”.  Bland de avslutande numren noterades ” Cakewalking Babies”
För  musikunderhållningen i början och mellan seten svarade pausbandet under Bob Stalins ledning med Dennis Jonsson på gitarr och undertecknad på kontrabas.
Återigen en härlig kväll på Tuppen. En kväll som jag tror fyller en viktig funktion för många. Var kan man dansa till gammal god levande jazzmusik eller bara sitta och spisa. Svar, på Tuppen varannan fredag. Vi ses igen.
Olof Karlén

Tuppen 5 februari 2016, New Or´Nielsens Hot Six

Norbert Susemihl, tp/sw/voc
Per Östergaard, cl/as/sw/voc
Jens Holmegaard, tb
Ole Nielsen, bj
Leif Bjergborg, g/voc
Henrik Rosenvinge, b
Det kändes lite som vår i luften denna kväll trots att kriterierna för vår inte är uppnådda än. Inne på Tuppen var det definitivt vår och med kvällens danska band New Or´Nielsens Hot Six så kom värmen direkt. Bandet är en ny bekantskap för Hot house publik men en mycket positiv sådan. Riktigt fin och svängig dixieland när den är som bäst. Bandet kommer från Vordingborg på Sydsjälland och har där Café Einstein som sin hemmabas. Bandet upptäcktes av Mike von Haven , medlem i vår förening. Han förmedlade kontakten och bandet blev så småningom bokat för spelning på Tuppen.
En oturlig sak som tyvärr drabbade bandet var en parkeringsbot som en nitisk P-vakt levererade utanför Tuppen. Detta förmörkade dock inte kvällen för bandet.
Bandet imponerade med sin fina publikkontakt, sånginsatser från flertalet i orkestern
och ett svängigt och väl sammanhållet komp. Kombinationen banjo och gitarr kändes mycket bra och gav fin spänst åt rytmen och tydlighet åt harmoniken.
Dansgolvet fylldes snabbt när bandet la ut med ”Peggy O´Neal” som raskt följdes av ” Dans les rues d Ántibes”. Välkända ”On the Sunny Side of the Street” spelades som vanligt i C-dur på ett övertygande sätt.
I rask takt avverkades därefter ”Too busy”, ”I want a little Girl to call my own” ,
“A´int She Sweet”.
Snabbt blev dansgolvet riktigt fullt men hot house dansanta publik navigerade som vanligt skickligt utan störande kollisioner.
Ljudanläggningen hade för kvällen begåvats med en extra lång kabel mellan scen och mixerbord. Detta gav möjlighet till betydligt enklare justering och balansering av ljudbilden. Dessutom fungerade Tuppens PA-anläggning i symbios med hot house egen PA kvällen till ära. Totalt 6 högtalare för publiken, vilket gav betydligt bättre ljudspridning. Hoppas att det uppskattades.
Jag noterade efter första set i mina anteckningar ”Ett riktigt bra band !!!”.
En kort paus följde innan det var dags för nästa set. Välkända ” Keepin´ out of Mischief” startade setet följt av bl.a ”Shine” och ” Christopher Columbus” Fina insatser rakt över men speciellt märktes rutinerade trumpetaren Norbert Susemihl som dessutom levererade mycket fina sånginsatser. Kapellmästaren Ole Nielsen har verkligen lyckats få ihop en välfungerande orkester.
I ”Papa De-Da-Da ”och Leo Mathisens ”De 24 rövarna” fick bandet visa sin humoristiska sida. Vackra ”Memories of You” följde sedan. ”Sheik of Araby” syftade enligt bandet på förorten Araby i Växjö. Tydligen hade bandet något förflutet där som jag missade.
Ny paus och kort vila för bandet. Lite vemodiga ”Black and Blue” inledde sista setet tätt åtföljt av ”Buddys Habit” med solo på ett lite udda leksaksinstrument. Trots vissa problem med intonationen gick det bra. Ingen dixielandkväll utan kända ” Do you know what it means to miss New Orleans”. Så även denna kväll innan vi slutligen uppmanades att ”Get Out of Here and Go on Home” vilket kändes precis lagom. Föreningen har här hittat en verkligt fint dixielandband som definitivt bör få komma tillbaka, förhoppningsvis utan irriterande uppmärksamhet från Malmös P-vakter.
Olof Karlén

Tuppen 22 januari 2016, Swing Guitar 95


 
Ronald Andersen, gitarr
Mikael Cinthio, klarinett och diverse saxar
Björn Ekman, kompgitarr
Marc Davis, kontrabas

Swing Guitar 95, ett uppskattat återseende i föreningens regi, gav associationer till rökiga och lätt fuktiga källarlokaler i Paris på 40-talet. Miljön var hemmaplan för den fantastiske gitarristen Django Reinhardt som trots sin till viss del begränsade teknik fick musiken att nå oanade höjder. Kvällens band hade som uppgift att förvalta arvet efter Django och man hade verkligen goda förutsättningar med idel skickliga och välljudande musiker i bandet. Trots det lite fuktiga och ruggiga vädret var Tuppen välfylld som vanligt. Fredagskvällarna med Hothouse utvecklas hela tiden och publiken har verkligen lyckats hitta ett jazzställe med äldre jazz och möjlighet till dans.
Vad sägs om låtar som ”Black and Blue” och ”Dinah” i en frisk och fin tappning. Man imponerades av bandets förmåga att svänga, ett resultat av skicklighet och samspel.
I en fin version med fransk text framfördes ”Les Feuilles Mortes” med sång av Björn Ekman.
Några andra smakprov ur låtlistan, ”Alone Again”, ”The Sheik of Araby”, kända nummer som framfördes verkligt övertygande.
Paus för musikerna och dags för kvällens ostbricka som nu återtagit en hög och övertygande nivå, dock inte i paritet med den bricka som serveras mig på Birdland i New York.
Kvällens pausband som också fungerade som uppvärmningsband bestod som tidigare av Bob Stalin, piano, Dennis Jonsson, gitarr och Olof Karlén kontrabas. Tanken med pausmusiken är att det finns jazzmusik tillgänglig hela kvällen för den som vill spisa musik eller passa på att dansa.
Efter en kortare paus var Swing Guitar 95 tillbaka på scenen där man levererade kända örhängen som ”My Blue Heaven” och Crazy Rythm”, den sistnämnda med säker sång av Björn Ekman. Mikael Cinthio fick möjlighet att sjunga i ”Shoe Shine Boy”, han satte verkligen glans på skorna med sitt övertygande fotarbete…
Därefter följde ” Minor Swing” och ”Out of Nowhere”, den senare med sång av Mikael Cinthio.
”Sans Chemise Sans Pantalon” innebar inte att några kläder föll på scenen utan en kul och fyndig låt med fransk text.
”Indiana” är ett säkert kort, så även ikväll. Bandet framförde den med säker hand. Marc Davis fick god möjlighet att visa vilken stadig och säker bassist han är, men det visste ju vi redan från tidigare.
Kvällen led mot sitt slut och bandet avslutade med ”Blues My Naughty Sweetie Gives To Me” och som sängfösare” Darktown Strutters Ball”, ett känt dixielandnummer.
En härlig kväll med många fina insatser från scenen, ett band som vi gärna ser och hör mera av. Ett verkligt ”dansband” om man använder en sliten beteckning.
Olof Karlén

Christmas Ball 2015 THE MEMORY BAND


 


”EN DANSGLAD HOT HOUSE PUBLIK o MASSOR MED GOTT HUMÖR”
Så var det då dags för 2015 års sista arrangemang den 26 december, annandag jul på Restaurang Tuppen för den ärevördiga föreningen Hot House, en jazzafton med traditionella förtecken- Glögg med tillbehör, massor av festklädda människor man inte sett på länge och en ordförande Liisi minglande runt i folkhavet, välkomnade alla till en tradition som funnits så länge att man tappat räkningen.
Christmas Ball anno 2015 utlovade THE MEMORY BAND som skulle hylla ”Frank Sinatra 100 år” med start kl 19.30 – på scenen BO ”F.A.” WERHOLT vocal/guitar, HÅKAN EKVALL sax/clarinet, BENGT AHLCRONA piano, BELA RELLER el.bass och KURT ARENSPARR drums.

Francis Albert "Frank" Sinatra, född 12 december 1915 och död 14 maj 1998, var den ledande artisten inom populärmusiken från slutet av 30-talet, då han slog igenom med Harry James orkester fram till något år innan sin död med otaliga hits, filmer, TV-shows och framträdande i Las Vegas med sitt ”Rat Pack”. Han besökte även Sverige några gånger.
Det nybildade The Memory Band ”plankade” inte Sinatra-repertoaren utan hade lagt upp ett lite ”småputtrigt” framträdande med Sinatrahits och lite anekdoter i mellansnacket (trots avsaknad av en Jack Daniels Whiskey på scenen). Come fly with me – Chicago – m.fl presenterades så publiken kände igen sig, förresten så dansades det flitigt redan i första set trots en del ätande publik tillika.
Till andra set embarkerade det ”nybildade husbandet” HOT HOUSE ALL STARS scenen – I frontlinjen RAGNAR TRETOW trumpet, DAN ”GISEN” MALMQUIST clarinet, KRISTIAN BARFOED trombone och i kompet BOB STALIN piano, KARL-ÅKE ”KROON” KRONQVIST bass, DENNIS JOHNSSON banjo & CARL OTTO STRAND drums. En gedigen repertoar från den traditionella musikskatten presenterades med stor spelglädje och fina solistiska framträdande. Dansgolvet var fullt med glada jazzälskare och jag tror nog att de flesta kände igen sig från den tid det begav sig.
I tredje set kom SINATRABANDET tillbaka men innan de började presenterade de ´Inge-Gerd´, en real Sinatrafan och gav henne chansen att berätta när hon lämnade över en röd ros inslagen i cellofan, till Frank Sinatra när han var i Malmö 1991. ”Jag hade fått ytterplats precis framför scenen och väntade på rätt tillfälle. Sinatra hade två stöddiga vakter vid scentrappan men i slutet av hans framträdande tog jag mod till mig och skyndade fram på darrande ben och fick möjlighet att sträcka fram rosen mot Sinatra som tog emot den och sa, -Thank You, Thank You Very Much- och så trevade han åt bröstfickan på smokingen och överräckte sin orange näsduk till mig” Det visade sig att där var tryckt en siluett och med en signatur av Sinatra – Vilken Trofé, Inge-Gerd visade den för alla som ville se den!
SINATRABANDET bjöd sedan vidare på en mängd härliga hitsongs ur den välfyllda repertoaren och till bl.a My Way inbjöds publiken att sjunga allsång, vilket många redan gjort tidigare under kvällens framträdande.
I det avslutande setet Var HOT HOUSE ALL STARS rejält uppvärmda och bjöd på en repertoar som gladde den dansande o lyssnande publiken. CECILIA STALIN bjöds upp på scen för ett par sånger (London är hennes hemvist nu för tiden) och ett härligt inslag blev det med bl.a. Honeysuckle Rose. Tack till de båda orkestrarna, till Cecila och till Hot House för ett fint genomfört arrangemang och för 2015 som varit meriterande för föreningen – Välkomna 2016!
Vid pennan…….Daddy-Hå

Nils Bondessons Band på Tuppen 20/11



Med nya skivan Blues Dreams (2015) i bagaget kom Bondesson och hans orkester laddade till Malmö. På ett välbesökt Tuppen bjöds en utsökt spelning, såväl för den som önskade dansa som den som föredrog att spisa.
Repertoaren består av New Orleans-musik, klassisk jazz såväl som blues. Flera låtar under kvällen var komponerade av Bondesson själv, tex den helt nyskrivna Sceleton Walk – en spöklik, stämningsfull begravningsmarsch. En annan fin originalkomposition – Toulouse Street Blues, som finns på nya skivan– fyllde dansgolvet med sitt karibiska sväng. Och när bandet sedan går vidare med Fats Dominos Let the Four Winds Blow sitter ingen still. Från karibiskt till rock´n roll? Denna stilbredd är typisk för bandet, men också för smältdegeln New Orleans. Och Bondessons band gör denna musik på sitt eget vis, gör den till sin.
Kiki Desplats fina kornett ger den genuina New Orleans-känslan och är viktig för bandet. Bondesson själv färgade med sitt bluesiga pianospel och ledde orkestern med snygg och övertygande sång.
Bandets trumslagare, den virtuose och finurlige Bo Håkansson, bjöd på många härliga solon. Tillsammans med svängige basisten Anders Lorentzi erbjuder han en fast grund för orkestern, men också en mängd oväntade infall och utflykter.
Saxofonisten Torbjörn Righard fick avrunda kvällen med en mycket vacker Sentimental Mood. Righards vackra ton och lyriska spel som hela kvällen kompletterat Kikis spetsiga kornett på ett förnämligt sätt gjorde Ellingtons komposition största tänkbara rättvisa och avrundar en mycket fin kväll på Tuppen. Liisi Nordström

Tuppen 6 november 2015, Southern Syncopaters




 


Patrik Nilsson, altsax, sopransax, klarinett
Per-Olof Nilsson, tenorsax, sopransax, klarinett, basklarinett, sång
Anders Dellson, altsax, sopransax, klarinett, sång
Torbjörn Larson, trumpet, sång
Jan Olle Malm, trumpet
Peter Södergren, trombon
Lennart Herlin, banjo, tenorgitarr
Torgny Salö, piano, kapellmästare
Mårten Damm, tuba, sång
Maria Eggeling, trummor, slagverk, sång.

Denna kvällen var vikt för ett band som verkligen bär den äldre jazztraditionen vidare. Det handlar om ett band som enligt kapellmästaren Torgny Salö spelar musik som är att beskriva som Hot Dance Music. Vi pratar om Southern Syncopaters. Bandet spelar 20-talsmusik med tydlig dansinriktning. Enligt Torgny så tjänade man på den tiden inte sina pengar på att spela in och sälja skivor utan det gällde att producera orkesterarrangemang så att musiken blev tillgänglig även i landsorten. I Sverige den delen som ligger utanför Stockholm.
Som vanligt fanns publiken på plats på Tuppen för att ta emot bandet, något avvaktande i början när bandet la ut med ” Happy Days Are Here Again”. Efter några låtar hade den manliga delen av publiken förstått vilken fot man skulle börja med och allt flöt fint och kontrollerat på dansgolvet.
Stämsång är ett signum för bandet och via en tidsenlig mässingsmegafon levererades tät stämsång av bästa märke. Trafiken var stundtals tät till megafonen men ordningen var god och allt satt perfekt, det gjorde även orkesterns mundering som bestod av smoking, verkligt flott och stiligt.
Musiken ledde stundtals tanken till Max Rabe och Palastorkestern med snygga arrangemang och läckra vokalinslag.
Kvällens kapellmästare Torgny Salö, duktig presentatör, fyllde utrymmet mellan låtarna med trevliga anekdoter och låtfakta i en fin blandning.
Låtuppräkningen går att göra lång men i första set märktes låtar som ”When Sweet Susie Goes Steppin´ By” och ” Since My Best Gal Turned Me Down” från 1927.
” I Ain´t Got Nobody” fortsatte så samt ”Slippin´Around” och ”San” samt setets avslutning populära ”I Wanna Be Loved By You” , känd med Marilyn Monroe från filmen ” I hetaste laget”.
Efter en välförkänt paus kom bandet tillbaka med ”Ain´t That A Grand And Glorious Feeling?”. Här fanns också Duke Ellingtons signaturmelodi ” East St. Louis Toodle-Oo” som var föregångaren till Ellingtonbandets senare signatur ”Take The A Train”
Setet avslutades med den snabba låten ” I Found A New Baby” som bl.a. finns i en betydligt senare tappning med fingerfärdige pianisten Jan Johansson förevigad på en av hans skivor.
En kort paus följde därefter som gav musikerna möjlighet att vila benen och sträcka på läpparna eller var det tvärtom…
I tredje set återfanns låtar som ”Tozo” , ”Hot Notes” och ” Pardon the Glove”. Setet och kvällens spelning avslutades med ”Stockholm Stomp” känd från Fletcher Hendersons repertoir.
Ett verkligt härligt band som gör jazztraditionen full rättvisa, vi hoppas naturligtvis på ett återseende hos föreningen Hot house och deras klubbkvällar.
Olof Karlén

Tuppen 23 oktober 2015, New Orleans Delight


 


Jeppe Barker trumpet
Ole Olsen klarinett
Erling Rasmussen piano
Erling Lindhardt banjo
Claus Lindhardt trummor
Bengt Hansson trombon
Karl-Åke Kronqvist kontrabas

Kvällens band på Tuppen var av bästa danska märke. Man vill inte kalla sig dixielandband utan glider smidigt mellan jazzstilarna. Hösten var ordentligt etablerad denna kväll men spelglädjen från bandet kändes tydligt i lokalen i form av en gnistrande värmekälla från scenen. Tuppen var fullsatt och bandet behövde inte spela många takter förrän dansgolvet var fullt av dansande par, en del helt nya för kvällen men många var stamgäster som flitigt frekventerar Hot house klubbkvällar.
Bandet lade ut med kända ”Tell Me Your Dreams” som raskt följdes av fina ”Tishomingo Blues”. Flera i bandet kunde på nysvenska leverera sång och det blev därför stor variation och god publikkontakt. Bandets danska medlemmar spexade som sig bör med publiken men de svenska medlemmarna i bandet kom inte till korta därvidlag.
I ” Exactly Like You” fick Jeppe Barker möjlighet att glänsa lite i ett trumpetsolo som utfördes sordinerat. Kalle Kron, bassist i bandet, byggde upp sitt solo utifrån väl valda bastoner och fick som vanligt till det på ett förtjänstfullt sätt.
Första set fortsatte med bl.a ” Any Time”, When My Baby Smiles at Me” och den brasilianska melodin ”Maria Elena”. ”Four or Five Times” fick avsluta setet.
I pausen var det dags för stipendieutdelning och denna gång var det en kvinnlig sådan. Karna Eilert fick av Hot house mottaga ett stipendium. Karna kvitterade med att tillsammans med kvällens pausband spela ”Cornet Chop Suey” . Ett verkligt test enligt bandets pianist Bob Stalin. Karna fixade detta på ett förtjänstfullt sätt och visade att hon var en värdig mottagare av stipendiet. Pausbandet bestod också av Dennis Jonsson banjo och Olof Karlén kontrabas.
Efter en välförtjänt paus fortsatte bandet med låtar som ”Moonlight and Roses” och välkända ”Alexanders Ragtime Band” samt ”Over the Waves” och ”Apple Blossom Time”.
Tredje set inleddes med ”Cats Got Kittens” och den latininspirerade ”Mama Inez”. I ”Darktown Strutters Ball” blev det åter riktigt trångt på dansgolvet där bandet visade sitt kunnande i en typisk dixielandlåt. ”Don´t Leave Me” följde sedan och kvällen avslutades med kända ”Get Out of Here and Go Home”. Återigen hade en fin jazzkväll gått till ända, tydligt bevisat av ett fullsatt Tuppen och ständig tillströmning på dansgolvet. Vi hoppas se mera av bandet och fler tillfällen kommer säkert längre fram.
Olof Karlén

Torsdag 8 Oktober Swedish Swing Society, Victoriateatern



 

 


”Man kan ju inte undgå att bli glad när dom här gubbsen drog igång på Victoria. Antti Sarpila klarinett och piano, Ulf Johansson Werre trombon, piano och sång, Björn Sjödin trummor (jävlar vad han vispade) och så Bengt Ahlcrona vibrafon. Var det någon som nämnde ordet Swing?!” Skrev Peter Kastensson







Tuppen 25 september 2015, Amiralens storband


 

Inför kvällens band var förväntningarna högt ställda på en riktig svängfest. Förväntningarna infriades med god marginal när storbandet spelade upp inför ett verkligt fullsatt Tuppen denna kväll. Eftersom bandet tog en del av dansgolvet i anspråk, krävde dansen ett skickligt navigerande av herrarna eftersom många ville dansa.
Jan Olsson presenterade bandet och kvällens program. Man hade valt att låta programmet falla sönder i tre delar. En första del handlade om Harry Arnold och hans livsgärning. Fokus var här på bandledaren och arrangören Harry Arnold. Mycket kan sägas om honom och gjordes även denna kväll. Född 1920 skulle han i år ha fyllt 95 år.
Övriga två delar i programmet kan väl sammanfattas spisa, dansa och ha de bra. Under bandledaren Anders Åhlins säkra hand fixades detta utan problem. Bandet har i sin vokalist Petri Soikkeli en fantastiskt duktig sångare som med perfekt timing och frasering lyfter bandet till skyarna.
Som sig bör inledde bandet med ”Stand Bye”, Harry Arnolds signaturmelodi. Direkt noterades många igenkännande miner i publiken.
Petri och bandet fortsatte med ”The Coffe Song” vars titel var för lång att presentera men det handlade om att det fanns mycket kaffe i Brasilien och det kan vi ju alla instämma i.
Sedan följde låtar som ”Don´t Blame Me” och”Hey There!”. ”Hey There!” blev känd i Broadwaymusikalen Pyjamasleken men även från efterföljande film.
Klassiska ”Laura”, en fin ballad som hanterades varsamt av bandet. Bengt Håkanssons tenorsax understödde ett fint helhetsintryck.
”Forever Stoned” var en ny låtbekantskap för mig. Mycket fint framförd. Den åtföljdes av ”April in Paris”. Här fanns återigen fina insatser av Petri Soikkeli och av Christer Svärd på trumpet.
”Chicago” är en klassiker och även den serverades på ett säkert sätt av kvällens vokalist.
”The Midnight Sun Never Sets” blev Dompans signaturmelodi men Jan Olsson berättade att den från början fanns med i Quincy Jones portfölj över lämpliga låtar när han kom till Sverige. Jan berättade även att gittaristen Rune Gustafsson försökte sig på att skriva en svensk text till sången men nivån blev något man helst ville glömma. Runes gitarrspel vill vi däremot mycket gärna komma ihåg.
Under åren 1956-1965 ledde Harry Arnold Radiobandet. Bandet lades därefter ner när nya kvastar sopade på radion. Arnold avled 1971, 50 år gammal.
”This Can´t Be Love” markerade slutet på första set. Olle Tull levererade som vanligt ett fint trumpetsolo.
Andra set startade med Ellingtons fina ”In a Mellow Tone” och åtföljdes raskt av ”Orange Colored Sky” av Milton De Lugg och Willie Stein. Inte en storbandskväll utan Gershwin, denna gång blev det läckra ”They Can´t Take That Away From Me”.
Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme” kändes igen direkt av publiken och trycket på dansgolvet blev extra stort. Det gällde att känna till dansriktningen och följa den utan kollisioner. En viktig uppgift för herrarna.
I rask följd följde så ”Learnin´ the Blues” och ”You Make Me Feel So Young”
Pianisten Staffan Åkerberg var under åren medlem i Harry Arnolds band. Staffan hade arrangerat fina “Time On My Hands” som framfördes njutningsfullt av orkestern.
I tredje set återfanns naturligtvis ”Fly Me to the Moon” och efter flygresan och landningen kom så ”The Day of Wine and Roses”. Kvällen avslutades med ”My Way” och en verkligt fin storbandskväll var slut. Vi kommer att höra mer av detta verkligt fina swingstorband, det är jag övertygad om.
Olof Karlén

Tuppen 11 september 2015, Double O´Seven


Bela Reller trombon, sång, elbas. Leif Blunck trumpet. Lasse Ström tenorsax, klarinett. Bo Werholt sång, banjo. Bengt Ahlcrona piano. Magnus Jonsson kontrabas, accordeon. Thomas Ahldin trummor.

Säsongsinledningen för Hot House brukar vara en mycket populär tillställning, så även denna gång. Det kändes att det fanns en förväntan i den fullsatta lokalen inför kvällens band. Double O´Seven infriade förväntningarna med god marginal och har definitivt sin publik.
Klassiska swingstandards blandades med franska chansoner och sånger på danska. Här fanns också lite gospelinslag mellan varven. Man känner sin publik och vet vad den gillar.
Bo Werholt med sin säkra sång och fina banjospel var väl samkörd med Bela Rellers underhållande danska texter. Bo kom speciellt till sin rätt redan i första set i välkända ”All of Me” där han visade vilken god entertainer han är.
I avdelningen för franska chansoner axlade Magnus Jonsson sitt accordeon och lämnade bastonerna till Bela Reller. Magnus som är duktig på sitt instrument presenterade tillsammans med Werholt ”La vie en rose” och fina ”C´est si bon” . Lasse Ström hade här möjlighet att blomma ut med sin säkra instrumenthantering. Låtvalet ledde tankarna till Trenêt och Piaf. ”C´est magnifique” var en annan känd melodi som exekverades under kvällen.
Trummisen Thomas Ahldin var en ny bekantskap. Direkt hemkommen från några veckors turné i USA hade han fortfarande jetlag enligt egen utsago. Kanske svängde det extra på grund av detta...
En av Bo Werholts favoriter är ”Autumn Leaves” och den kom lite senare under kvällen med fransk och engelsk text. Man hör influensen från Sinatra i Werholts frasering. Ett härligt gung som man vill höra mera av. Magnus Jonsson backade upp fint med sitt accordeon.
”Ain´t She Sweet” inledde ett litet medley som övergick i ”Has Anybody Seen My Gal?”. Kvällens vikarie på träblås Lasse Ström såg lite frågande ut när melodin skiftade till nästa låt i medlyt. Lasse fann sig som vanligt snabbt och levererade som vanligt säkra och fina insatser.
I rask takt följde sedan ”Dinah” och klassiska ”When You´re Smiling” följt av ”After You´ve Gone” och Hello Dolly”. I ”Ovan där” fick man möjlighet att visa upp lite gospelkunnande samt så småningom fina Armstronginfluerade ”What a Wonderful World”.
Publiken på Tuppen den här kvällen kände sig säkert helnöjda med det svängiga och medryckande bandet Double O´Seven. Höstens Hot Housekvällar är nu uppstartade och nästa band är Amiralens Storband. Då skriver vi 25 september.
Olof Karlén
Säsongens första klubbkväll startades även med ”pausmusik”. Bob Stalin piano, Olof Karlén bas och Dennis Jonsson gitarr underhöll oss under pauserna. Tack killar, så vill vi gärna ha i fortsättningen.
Liisi

Onsdagens höjdpunkt på Malmöfestivalen.

Hot House manifestation på Södertull framför tältet som
står tomt sedan festivalgeneralskan Pella Ström kört bort Hot House
och vår musik för att vi är för gamla!

Ulf Darinder, Johan Ahlkvist, Bo Nilsson, Kiki Desplat, Paul Strandberg,
Kalle Kroon, Göran Holmberg och Peter Nyström bjöd tradjazz utanför ”vår”
tält på Södertull onsdag den 19 augusti.
Föreningen Hot House tackar Kalle Kronqvist för initiativet.

Fredag 8 maj Olof Karlén med vänner


 


Svängig Swing
Jazzklubben Hot House gästades fredag 8 maj av Olof Karlén med vänner. Olof hade råkat trycka på knappen ”Bekräfta vän”, på Facebook, varvid orkestern förstärkts med Hans Ingelstam på drag-isär-och-skjut-ihop trumpet. Initierade påstod att det var en dragbasun.
Publiken blev något nervös när det inledningsvis förklarades att musikerna inte övat. Många drog därför en lättnandes suck när man förtydligade till ”inte övat ihop”.
Repertoaren bestod till stora delar av välkända swingnummer och publiken hade svårt att sitta still vilket ledde till en viss trängsel på golvet för spontan dans. Sångerskan Beatrice Sandell bidrog, bl a med scatsång till att musiken blev varierad. Imponerande var också att hon kunde också en text till Autumn Leaves på franska (tror jag att det var). Pianisten Sven Erik Lundeqvist hade ett antal fina solon, kanske med It don´t mean a thing… som höjd punkt. Olof Karlén på bas och Carl-Otto Strand på trummor bidrog med den stadiga rytmiska bakgrund som krävdes. Carl-Otto fick också ett antal fyratakters solon som han förvaltade på ett fint sätt. Olof, å sin sida, hade flera melodiska bassolon bl a i End of a beautiful friendship.
Efter The Nearness of you lämnade vi stjärnmusikerna för att skåda himlastjärnorna.
Nu när orkestern övat tillsammans måste den vid nästa framträdande fylla ännu högre ställda krav.
Anders Borglin, gästjazzskribent

Tuppen 24 april, Salongsorkestern


 



 




Bandet har sin huvudsakliga hemvist i Lund och drar alltid fulla hus när det brukar besöka Hot house och Tuppen. Denna kväll var inget undantag, det handlade om sekunder innan de första dansande provade lyckan på dansgolvet istället för att avnjuta den örtmarinerade kycklingen som var kvällens rätt. Bandet är verkligen underhållande och man märkte tydligt den positiva stämningen i lokalen när musiken spelade upp.
Med 18 personer i ensemblen så blir klangerna verkligt fullödiga och varierade. En starkt bidragande orsak var sångtrion bestående av Kerstin Gleerup-Hedberg, alt, Ronny Jansson, tenor och Thomas Hansson, baryton. Här fanns täta fina klanger som utfördes med bravur i de tidvis krävande 30 och 40-talsnummer som bandet levererade. Med stråkar i form av cello och violin samt ett flertal blåsare blev klangerna tilltalande. Det kändes som om man befann sig någonstans mellan Max Raabes orkester och Ulla Billquist kända inspelningar. Någonstans i Sverige alltså.
Bandet inledde med Cole Porters fina ”Anything Goes” och fortsatte med ”Music Maestro, Please” med Lars Nilsson och Håkan Karlsson som solister.
Ett verkligt 20-talsnummer exekverades i form av ”Alabama Stomp”. Sedan följde i rask takt ”Singin´ in the Rain” från 1929. I ” A Foggy Day” kunde man utan problem se Fred Astaire framför sig i vältajmat dansnummer. Frank Loessers ”Kiss the Boys Godbye” från 1939 blev nästa nummer.
Därefter följde ”The Lambeth Walk” som snabbt genererade ett fullt dansgolv. ”Dream Dancing” av Cole Porter blev utfört med verklig rättvisa, en sällan spelad melodi som på senare år blivit känd med den fina jazzsångerskan Stacy Kent.
Lite nostalgi blev det åter i ”Anapola”. Sedan följde Irvin Berlins ”Say It With Music” och ”A Fine Romance” som direkt förde tankarna till Ginger Rogers.
Bandet stack emellan med lite svenskt. Ur filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 hämtades “Aj, aj, aj vilken röd liten ros”, ett verkligt trevligt inslag som vanligt proffsigt levererat av Salongsorkestern. I filmen sjöngs sången av den då mycket
populära Tutta Rolf.
”Is it True What They Say About Dixie” följde sedan, raskt åtföljt av ”Nice Work If You Can Get it” samt “Bel Ami” med fin refrängsång av Kerstin Gleerup-Hedberg.
I “Das Fräulein Gerda” blev det lite tysk underhållningsmusik, ett spännande och oväntat inslag. I nästa nummer blev vi uppmanade att ej skjuta på pianisten. Patrik ”Putte” Lindgren levererade här ett fint pianospel trots vapenhotet.
En fin detalj under kvällen var herrarnas övergång till vita smokingjackor från de mera konventionellt svarta. För övrigt var bandet som vanligt uppklädda, här fanns lackskor i överflöd påkallade av kvällens klädkod. Damerna var som sig bör iförda långklänningar.
”Making Whoppy”, ”Cheek to Cheek” samt ”Fernandos kabaré” med dansk text följde så. Kvällen led mot sitt slut och Salongsorkestern avslutade med ”China Boy” i raskt tempo. Ett extranummer krävdes av publiken och det blev den av Vera Lynn kända ”We´ll meet again” . En värdig avslutning på en mycket underhållande kväll med en orkester som framförde musik som borde tilltala flertalet smakriktningar.
Olof Karlén

Tuppen 10 april, Copenhagen Washboard Five


 




Hans Holbroe, sax
Mikael Zuschlag, kornett
Jonas Winding, banjo, sång
Hans Kofoed-Nielsen, sousafon
Knud Andersen, washboard, sång
Ett danskt band som representerade New Orleansjazzen besökte Tuppen denna kväll. På känt manér och typiskt för danska jazzband så jobbade man verkligen på att underhålla sin publik. Bandet utstrålade värme och engagemang. Värmen behövdes denna vårkväll för att övertyga oss om att våren verkligen är på gång.
Rytmiskt stadig och svängig musik i finurliga arrangemang. Här fanns stämsång av bästa märke som ledde tanken till barbershop. Efter det sedvanliga ätandet hos publiken fylldes dansgolvet snabbt med danssugna. Stilarna varierade rejält där en del var vana vid stilen medan andra försökte mera trevande följa rytmen. Här fanns något för alla.
Låtar som kändes igen var ” After you´ve gone” med vers och fin stämsång. Bixslut levererades på löpande band, säkert och övertygande.
I ”Everybody loves my baby” fick banjoisten möjlighet att brista ut i sång av bästa märke.
Banjoisten Jonas Winding skötte mellansnacket fint och presenterade låtarna löpande.
I ”On the sunny side of the street” levererade sousafonen ett fint, melodiskt bassolo och visade instrumentets fantastiska möjligheter. Snygga långa baslinjer ofta med inspiration från melodin. Dessutom förekom lite av jazzens typiska textlösa scatsång som ett kul inslag.
Lika övertygande följde sedan ”Somebody stole my gal”. Hur den stölden avlöpte framgick inte men de dansande verkade trots den lätt kriminella låttiteln, trivas bra på dansgolvet. En rad kända låtar följde sedan. Här fanns ” Baby wont you please come home ” och den fina ”Sweet Georgia Brown” I ” Basin Street Blues” exponerades återigen kornetten på ett trevligt sätt. Någon berättade att kvällens kornett var extra lång och av amerikansk typ, någonstans mitt emellan trumpet och vanlig kornett. Hot house har kunniga medlemmar med blick för detaljer, helt klart så.
I ” Some of these Days” fick banjoisten på nytt möjlighet att ta för sig i svängig jazz sång. Washboardisten övertygade ständigt med rytmiska finesser och trevliga inpass. Ett instrument där det är extra viktigt att spela ”rent” om jag förstår det hela rätt.
Ej att förglömma i dessa sammanhang var tenorsaxofonisten . Här fanns rytmiskt stadigt spel, stilmässigt rätt med vibrato med täta musikaliska kommentarer. I slutet av kvällen levererades nummer som ” I´ll see you in my dreams” och ”Shoeshine boy”.
En kväll i den gamla jazzens tecken som verkligen uppskattades av publiken.
Olof Karlén

60-års Jubileum 27 mars






















Tuppen 13 mars 2015,  Alf  EverGreen Band

 



     
Alf Green trummor, sång
Anders Frostin, violin, munspel, sång
Håkan Persson , bas, sång
Martin Grane ,piano
Håkan Ekvall saxar, klarinett, sång
Ett rutinerat band besökte Tuppen och Hot house denna fina vårkväll. Bandet satsar verkligen på att underhålla sin publik vilket snabbt visade sig i ett fullt dansgolv. Ett bra val av Hot house bokningsansvarige Liisi Nordström.
Fina dansanta låtar som” Thore goes my heart” och ”Whispering” inledde kvällen. Frostins säkra fiolspel kompletterades snart med munspel av hög och oväntad kvalité
Ekvall fick snart möjlighet att visa sin mångsidighet och varierade de olika träblåsinstrumenten med sedvanlig bravur. Dessutom exekverades en hel del obligatspel som fyllde fint bakom respektive sångsolist.
Alf Green ledde som vanligt bandet med säker hand och småpratade med publiken för attålla stämningen uppe. I den välkända ”On the sunnys side of the street” fick Alf Green, via en finurlig svensk text, möjlighet att ta ut svängarna ordentligt.
Kvällens överraskning bjöd bassisten Håkan Persson på som till vardags brukar traktera trummor alternativt trombon. Hans kontrabas gav ett fint rytmiskt stöd som i vissa mer latininfluerade nummer ersattes med elbas. Dessutom bjöd Håkan Persson på en sånglåt till eget baskomp, spännande!
Att orkestern uppträdde i smoking förstärkte intrycket av professionalitet.
Dessutom hade några av bandmedlemmarna inköpt sina djärva tvåfärgade skor i Harlem, en kul detalj.
I ” Exactly like you” fick Martin Grane goda möjligheter att visa på ett rytmiskt och inspirerande pianospel där ackorden gav ett proffsigt stöd åt respektive solist. Frostin medverkar som vanligt med fina inpass.
”Stardust” av Hoagy Carmichael följde därefter. Ekvall börjar och ansätter tonen i den inledande versen. Frostin tar över och presenterar sedan melodin. Verkligt snyggt.
Därefter följde låtar som ”It´s a sin to tell a lie” och ”Side by side”, dät Frostin och Ekvall visade på fin stämsång.
”East of the sun” och välkända ”Autumn leaves” sjungen med fransk text av Alf Green,  levererades med övertygande proffsighet. Setet avslutades med ”Nobody´s  sweethart” .
Åter efter pausen levererades melodier som” Dream a little dream” och välkända och alltid lika uppskattade ”All of me”. Igenkänningseffekten ledde till ett snabbt överfyllt dansgolv.
Bandet visade återigen sin bredd i fina ”Stars fell on Alabama” med Alf Green på sång. Därefter följde ”Diana” med inspirerande stämsång av Frostin.
”Love” och ” What a difference a day made” följde därefter. Den senare var nog kvällen mest latininspirareade sång. Hot house dansanta publik var med i svängarna och den avancerade rytmen vållade inte några synliga problem. Latinlinjen följdes upp av ”Desafinado”, även den övertygande.
"Sheik of Araby”, en klassisk jazzlåt i inom traditionell jazz blev kvällens extranummer.
En fin musikkväll med vårliga förtecken. Tack Alf med vänner.
Olof Karlén


Fredag 20 februari
HENNING MUNK PLUM & PLUMPERNE

Henning Munk Plum – nu med klädsam skäggprydnad – och hans Plumper är en pålitlig publikdragare hos Hot House. Så också denna afton på Tuppen, där inte en stol fanns att uppbringa. Att våra medlemmar, och rätt många andra också, uppskattar den här formen av ”dansk hyggemusik” framsprungen ur samvaron på danska bodegor, en tradition som vi saknar i vårt land, står helt klart.
Plumperna hade lite extra anledning att fira med en eller annan bajer, eftersom trummisen Henning Toksvaerd passade på att fira sin ”fössesdag” och därmed fick tillåtelse av bandleadern, den andre Henning, att spela ett extra trumsolo. Och så spelade man ”Happy Birthday To You” med unison sång från det fullsatta dansgolvet.
…och ”man” det är förstås Henning Munk på sopransax, Mads Hyhne trombon, Björn Ekman banjo och sång, Marc Davis bas och så Toksvaerd bakom trummorna. Traditionellt inledde man med Sidney Bechets Promenade aux Champs-Elysées, som enligt Plum betyder ”hvor er det dejligt at vaere på Hot House”. Björn Ekman sjöng When My Dreamboat Comes Home och Lovesong Of The Nile och intet öga var torrt…, man svängde till det i At A Georgia Camp Meeting och Shim-me-sha-wabble (tror jag den heter) och så lite Papa Bue-nostalgi i Nyboders Pris och Schlafe Mein Prinzchen i kombination med When The Saints. Bland mycket annat…
Alltför snabbt var ännu en fin och kul House-kväll till ände. För övrigt, nog tycker jag också att det finns mer och mer inslag av lite yngre publik som hittar till Tuppen?!

Text: PETER KASTENSSON



Tuppen 30 januari 2015, Swingbandet


 


Bo Nilsson-klarinett, Bengt Ahlcrona-vibrafon, Bob Stalin-piano, Dennis Johnsson- gitarr, Karl-Åke Kronqvist-bas, Håkan Persson-trummor
En kulen fredagskväll på Tuppen värmer denna musik verkligen upp tillvaron. Kvällens band som existerat sedan 1969, var TV-band i dåvarande Kvällsöppet. Sedermera byttes namnet till Delikatessorkestern med skönsjungande damer som en extra tillgång. Kvällens sättning gav prov på jazzrepertoarens verkliga swingklassiker som direkt leder tankarna till Billy Holiday och Fats Waller och Teddy Wilson.
Listan på låtar under kvällen kan göras lång men några fastnade extra på trumhinnan. Vad sägs om ”Memories of You” i en underbar tappning med klarinett i leadet. Tankarna ledde verkligen tillbaka till Putte Wickman. Bo Nilsson trakterade sitt instrument med den äran.
Här fanns också klassiker som ”Ain´t  Misbehavin´” där Bob Stalin hade möjlighet att blomma ut med sitt snärtiga och harmoniskt tilltalande pianospel.
I ”Keepin´ Out Of Mischief Now” hade vibrafonen goda möjligheter att visa upp sina klangvariationer. Med Bengt Ahlcrona bakom klubborna var detta en ren njutning.
Övriga kompmusiker gav kontinuerligt ett fylligt rytmiskt stöd åt solisterna. Låtar som ”Mean to me”,”After You´ve Gone” och ” Georgia”  exekverades med ettrytmiskt pådrivande basspel signerat Karl-Åke Kronqvist, inga tveksamheter där. Likaså ett varmt och fint gitarrsound från Dennis Johnsson som normalt trakterar banjo men i detta sammanhang förtjänstfullt gått över till gitarr. Härligt!
Trumkompet får inte glömmas bort, fina övergångar mellan stockar och vispar kännetecknade spelet hos Håkan Persson. Här kände man verkligen att trummisen förvaltade väl att ha det yttersta ansvaret för att ”svänget” verkligen fungerade.
Den tidigare bandmedlemmen Ulla Hallström Stalin gjorde uppskattat vokalistinhopp under kvällen och gav variation åt klangbilden. Sången kommenterades stilfullt av Bo  Nilsson på klarinett i form av ett drivet obligatspel.
Senare under kvällen levererades bl.a. fina låtar som ”Rosetta”, ”On the Sunny Side of The Street” och ”Black and Blue”.
Extranummer blev inte helt oväntat ”Lady Be Good”, en verklig swingklassiker.
Dansgolvet fylldes snabbt varje gång bandet gick igång trots att Sydsvenskan grovt missat att ta in föreningens annons. Publikens gensvar visade på ett mycket uppskattat band som är varmt välkommet tillbaka till föreningen hot house jazzkvällar på Tuppen.
Text: Olof Karlén


Fredag 16 januari Anna-Mia Barwe Band


 

 
Ännu en ”happy jazz-evening” med massor av folk på Tuppen. Medlemmarna tycks verkligen anamma musikutbudet. Där Anna-Mia Barwe och hennes band har en given plats bland favoriterna.
Ett oerhört kompetent och samspelt band med oförliknelige Sven Bjerstedt på pianot, Per Ekman kontrabas och Jerker Heijkenskjöld på trummor hade den här kvällen kompletterats med Dan Gisen Malmquist på både klarinett och basklarinett.
Sven Bjerstedt är ju också mannen bakom förskånskningen av Anna-Mias två CD ”Jazz po skånska” och ”De’ e’ tjarrlek” och Anna-Mia startade direkt på högsta växel med Svitt, Jordi å Brun, det vill säga Sweet Georgia Brown. Sedan kom låtarna på ett pärlband som
De’ e’ tjarrlek (That’s Amore), Daj nä! (Dinah), Enskild svit (Ain’t She Sweet). Men också George Shearings fina Lullaby of Birdland med Gisen och hans basklarinett, Chaplins Smile, Stardust inte att förglömma och så hoppade klarinettisten Bosse Nilsson in i ett par låtar, bl a Bei Mir Bist Du Schein.
Det svängde rejält om kvällen, inte minst när Anna-Mia bjöd på scatsong i bl a Dinah. Man gick glad hem!
Text: PETER KASTENSSON


 CHRISTMAS BALL 26 december Dixie For You



Annandag jul är en pålitlig ”Hot House-dag” med Christmas Ball och medlemmar plus några andra kom i stora skaror och fyllde Tuppen som var fullbokad flera dagar i förväg.
Som vanligt bjöd Hot House sina medlemmar på entréavgiften med åtföljande pepparkakor och god glögg.
Olof Karlén med sin bas och Stefan Hansson vid flygeln underhöll till glöggminglet där folk umgicks på dansgolvet innan man satte sig till bords. Julmelodier förstås men också välkända låtar ur The American Songbook som There Will Never Be Another You och Ain’t Misbehavin’. Melodisk duojazz av bästa märke med dessa två tomtemössprydda gentlemän på fint spelhumör uppskattades stort.
Dansgolvet fylldes sedan snabbt igen när Dixie For You med sin väl valda sammansättning av högkompetenta musiker från Helsingborg, Malmö och danska Köge svängde igång. Hans Ingelstam trombon, Lasse Karlsson klarinett och sopransax, Claes Rydbeck banjo och tenorgitarr, Lars Nielsen bas och Per Melin trummor.
Välkända låtar som Avalon, The Best Things In Life Are Free, Old Fashioned Love, My Bucket Got’s A H
ole In It, Bye Bye Blackbird, I Want A Little Girl, You´re Nobodys Sweetheart, Am I Blue. Once In A While och extranumret When You´re Smiling gav just breda leenden innan hemgången och Dixie For You satte en festlig punkt för ett framgångsrikt 2014!
Text: PETER KASTENSSON


Fredag 21 november NEW ORLEANS DELIGHT

En härligt fullspikad kväll på Tuppen där det blev trångt på dansgolvet. Hot Housefolket hade inte glömt dansk-svenska New Orleans Delight även om det var ett tag sedan man gästade föreningen. Om något band ger gladjazzen ett ansikte är det NOD!
Med frontmännen Jeppe Barker trumpet,
Bengt Hansson trombon (eller basun som man säger i Danmark), Ole Olsen klarinett och sax och lite bas, det pådrivande kompet med Erling Rasmussens fabulösa piano, Kalle Kronqvists distinkta bas och så far och son Erling och Claus Lindhardts banjo respektive trummo.
Gamle (inte åldersmässigt!) Papa Bue-klarinettisten och –basisten Ole Olsen tog över basen när Kalle Kronqvist intog sångmikrofonen i Apple Blossom Time och lite Papa Bue fick vi oss till livs i Listen To The Mockinbird (på danska ”Lille Tulle (ligger under Mullet…)” om Papa Bues hund med sång av Liller. Mera gamla godingar genom Alexander Rag Time Band, Tishomingo Blues, Maria Elena, Over The Waves för att inte tala om Bunk Johnsons Yaka-Hula-Hicky-Dola som handlade om hans besök på en stripklubb med hawaianskor i New Orleans 1942! Erling Rasmussen gav oss Caledonia och som extra nummer mycket passande Kid Orys Get Out Of Here.
Säkert gick en och annan tanke till Kjeld Brandt Jakobsen, den tidigare ledaren av New Orleans Delight, sedan några år svårt drabbad av sjukdom och oförmögen att spela längre och vårdtagare hemma på Bornholm.
Text: PETER KASTENSSON

 

 

 




7 november Anna Pauline Jazz Quartet




 
Mycket folk och ljudliga ovationer för Anna Pauline and her Jazz Quintet denna fredag. Med Anna Pauline och pappa Jack Andersson på trumpet (och lite sång), Thomas Jonasson tenorsax, Mats Nilsson piano, Kalle Kronkvist bas och sång (och lite dansförsök i Ballin’ the Jack) och The One And Only här nere (om andra ursäktar) Roger Berg på trummorna. Wow, det är var bra riktigt jäkla bra! Från det att Anna Pauline inledde med Chaplins Smile med lite scatsong i duett med Roger Berg på trummorna.
…och vad allt vi fick! Anna Pauline är ju halvdansk och gav oss Grethe Ingmans Når Du er hos Mig (The Nearnes of You) och Sider på et Vaerdshus (Papa Bues succé med Bjarne Liller) och så lite franskt med La Vie en Rose, Louis Armstrong med pappa Jack i A Kiss to Build a Dream On och It’s Wonderful. Hårdsvängande blås i Sweet Georgia Brown och Kalle Kronkvist i The Sheik of Araby, Boogie Blues från Anita O’Day-repertoaren.
Den 22 februari är det skivsläpp på Palladium med Anna Pauline. Det gör vi gärna lite reklam för.
Text: PETER KASTENSSON

24 oktober Ahlcrona Swingband


 
Sara Ahlcrona Swingband, ett band som verkligen exemplifierar den starka tradition med lokala toppmusiker inom jazzen som besöker Hot House. Så kom det också mycket folk till den här kvällen när Sara, i välsignat tillstånd som man säger, och pappa Bengan gav en härlig musikalisk upplevelse.
On The Sunny Side Of The Street, Don’t Get Around Much Anymore, Makin’ Whopee, All Of Me, It Had To Be You, Route 66, fina balladen It Had To Be You -  för att inte tala om en helsvängig scatduett mellan Sara och saxofonister Thomas Jonasson i Pennies From Heaven, vad mer kan man begära? Jo, förresten, solo av Bengan på sin vibrafon, som t ex i Avalon!  Den eminente gitarristen Per Sjödin, basisten Jonas Castell och ett fint återseende med trummisen Carl Otto Strandh fullkomnade denna Hot House-afton.
Text: PETER KASTENSSON

10 oktober Rolf Uddeskog Jazz Ensamble

Vi fick lära känna ett nytt band vid Hot House’ jazzkvällar den här fredagen. Från Trelleborg – mestadels – kom Rolf Uddeskog Jazz Ensemble och det blev en trevlig bekantskap. Ett elvamannaband som spelar en melodiös jazzmusik ur den amerikanska jazzstandardrepertoaren men även med inspiration från svensk folkmusik. Elvamannabandet med en del musiker från Amiralens Storband leds av trumpetaren Rolf Uddeskog, den vithårige mannen i mitten av trumpetsektionen. Här ingår Carina Eklund, sångerska som kan sin Monica Zetterlund. Bland annat. Det gav hon flera fina bevis på, till exempel i Lasse Fernlöfs finstämda Farfars Vals som under namnet Grandfather’s Waltz spelats in av både Stan Getz och Bill Evans, Monica Zetterlunds favoritpianist. Hon bjöd också på fina versioner av Georgia On My Mind och Lulu’s Back in Town.
Man nickade och stampade igenkännande takten åt melodier från 1930- och 40-talets swingepok.
Mycket dansant svängde man till det i låtar som Satin Doll, Walkin’ My Baby Back Home, Secret Love, There Will Never Be Another You, Do It All Over Again och som ”avslutningstryckare” Erroll Garners Misty.
Text: PETER KASTENSSON

Fredag 26 september Papa Piders ’Jazz Band

På hemväg från Danmark stannade ett legendarisk jazzband från Göteborg till på Hot House och Tuppen den här fredagen. Tydligen väl känt av våra jazzälskare eftersom bandet lockade glädjande stor publik som fyllde platserna och uttryckte stort gillande.
Papa Pider’s har grunderna långt tillbaka i början av 60-talet, försvann under 80-talet men återuppstod 2010 och valdes till Sveriges bästa tradjazzband förra året. Med trombonisten Pider Åvall som bandleader sedan 50 år och ende kvarvarande från ursprunget, visade de här grabbarna med ackuratess varför man fick
utmärkelsen förra året:
Klas Nilsson, trumpet, tuba och sång, Sverker Nyström klarinett, altsax och sång, Pider Åvall trombon och sång, Anders Hultman banjo och sång, Clas Nordborg bas och sång samt Bo Lindgren trummor.
Darktown Strutters Ball, Gatemouth, Everybody Loves Saturday Night, Burgundy Street Blues för att inte tala om Goodnight Irene var bara några av tradklassikerna som ljöd klockrent över Tuppen.
Plus ett antal Göteborgsvitsar, förstås!
Text: PETER KASTENSSON



Fredag 12 september Höststart med Double O’Seven!




Det har blivit något av en tradition att Bela Reller och hans Double O’Seven ska inleda höstsäsongen hos Hot House på Tuppen. Det gjorde man den 12 september och som vanligt var det fullt med folk i lokalen. Våra medlemmar och många andra vet, att när Double O’Seven kommer på besök, då är det gladjazz i högsta potens som gäller.
Pärlorna kom i långa rader – Careless Love, Ain’t Misbehavin’, I’m Confessin, After You’ve Gone, When You Are Smiling, C’est Si Bon, On The Sunny Side Of The Street och så förstås på slutet When The Saints.
Allt exekverat denna afton av Bela Reller trombon, Bertil Jönsson klarinett, Bo Werholt sång och banjo, Leif Blunck Trumpet, Thomas Aldin trummor, Bengt Ahlcrona piano och Magnus Jonsson kontrabas.
Bättre upptakt på jazzhösten hos Hot House kunde det inte bli!
- PETER KASTENSSON


Plumperne på Victoria 14 augusti








Hot House´s klubbkväll  på Victoriateatern torsdagen den 14 augusti gästades även i år av Henning Munk Plum och Plumperne. Parketten var fullsatt och gästerna dukade upp sin medhavda picknick. Stämningen infann sig omedelbart när Plumperne intog scenen och konserten kunde börja. Publiken stortrivdes och njöt fullt ut av musiken. Under kvällen gjordes också en liveinspelning för en ny CD, vilken förväntas komma senare i höst. Spelade under kvällen gjorde Henning Munk Plum, sopransax och klarinett, Henning Toxvaerd, trummar, Marc Davis, kontrabas, Björn Ekman, banjo och sång samt Mads Hyhne, trombon. Det var idel glada leenden när gästerna begavs sig hemåt i den ljumma augustinatten efter kvällens upplevelser.


Dixie for You på Tuppen 23:e maj




Under Hot House´s klubbkväll fredagen 23:e maj spelade Dixie for You.
Vi som hellre lyssnar på, och dansar till traditionell jazz än tittar på Let´s Danc upplevde en härlig kväll på restaurang Tuppen.
Bandet från Helsingborg/Danmark spelade många kända melodier och bjöd till för att skapa skön stämning vilket också bidrog till att dansgolvet var välfyllt under kvällen.
På scenen såg och hörde vi Lars Nielsen, kontrabas, Hans Ingelstam, trombon, Claes Rydbeck, banjo och gitarr, Lars Karlsson, klarinett samt Henrik Holst Hansen, trummor.

Olof Karlén med vänner 9 Maj

Efter att Olof Karlén med vänner spelat en inledande melodi under klubbkvällen den 9:e maj delade Föreningen Hot House´s ordförande ut årets stipendium till ”Ung, lovande jazzmusiker”. Årets stipendium tilldelades Bruno Oberdoerfer, som spelar kontrabas och elbas. Tyvärr hade han inte tid att sitta in och spela någon melodi med kvällens band på grund av ett annat engagemang. Bruno har dock lovat att återkomma och spela vid ett framtida tillfälle.


Kvällen fortsatte i gemytlig stämning med traditionell swingmusik. Under ledning av kapellmästaren Olof Karlén på kontrabas fick vi lyssna till Beatrice Sandell, sång, Sven Erik Lundeqvist, piano, Andreas Baw, trummor och Ola Åkerman, trombon.

Salongsorkestern 25 april

Salongsorkestern gjorde ett nytt bejublat framträdande på Tuppen hos Hot House den här fredagen.
Fullsatt och väldigt trångt på dansgolvet hela kvällen. Fantastisk stämning blir det när Sune Larsson räknar in "sitt" 18-mannaband, inkluderande såväl stråkar som vokaltrio,
i en hel räcka av känd filmmusik.
Ännu en skön fredagkväll att lägga på minnet.

11 april Tre Tenorer



  
Fredagen 11:e april hade föreningen Hot House besök av "Tre Tenorer" med kompetent komp.
Publiken, dock inte helt fulltalig, upplevde en skön afton och trivdes.
Tre Tenorer är Mikael Cinthio, klarinett och saxar, Tomas Jonasson, saxar och Björn Ekman, gitarr, Mark Davies, kontrabas och Per Melin, trummor kompletterade förtjänstfullt som vanligt.

28 mars Joe Spinaci Swing
Combo

 

 
Vilken glad överraskning!
Joe Spinacis Swing Combo, som premiärspelade på Hot House den här fredagen.
Nu en helt ny konstellation med bandledare Carl Alberto Bettinis välkända alter ego Joe Spinaci tillsammans med Filip Runesson fiol, Johan Ohlsson dragspel, Micke Elovsson bas och Ulf Göransson trummor.
En kul blandning - rena swingnummer som Lady Be Good och All of Me, Karl-Gerhards Jazzgossen och Ulla Billqvists Någonstans i Sverige ned sång av Ulf Göransson plus en dos Sheik of Araby, Icecream och Petite Fleur framfört av en gedigen samling glada och svängiga musikanter.
Många glada ansikten lämnade Hot House för att ge sig ut i den kyliga vårkvällen och det rådde stor enighet om den förträffliga och varierade swingmusik som framfördes. Själv kom jag lite nostalgiskt att tänka på den gamla dansbanan i Skanör på 50-talet och det är absolut inget negativt. Tvärtom, det här var roligt och mycket bra!
Tack, ”Cabbe” Bettini!/Peter Kastensson

 

hothousejazz.se

© hot house 2017-11-13 design søren hansen