- Sune Larsson, trummor
- Håkan Carlsson, kornett
- Claes Nilsson, klarinett
- Sten Forsler, trombon
- Patrik Lindgren, piano
- Jonas Eilert, sousafon
- Mats Dahl, banjo
En orkester som inleder första set med Honeysuckle Rose, Everybody Loves My Baby, Jazz Me Blues, Bei Mir Bist Du Schön och Ain’t Misbehavin’. Där bandledaren/presentatören Sune Larsson får in både Putin (Puttin’ On The Ritz) och Trump med Musk (Mask) i huvudet (Doctor Jazz) i mellansnacket… Det kan aldrig bli fel.
Det blev det heller inte denna fredagskväll när Hot House inviterat Verehill Ambassdors från Lund till deras första spelning på Wega. Sju eleganta herrar i smoking, delar av Salongsorkestern. Som med en ”repertoar från 20-och 30-talet bjuder på både de glimrande pärlorna och de lite mera undanskymda juvelerna i den traditionella jazzens skattkista” enlig egen utsago. Namnet Verehill från sousafonisten Jonas Eilerts hus i Lund där repetitionerna ofta äger rum. Med hunden Bix (efter Bix Beiderbicke…) som då och då hörbart lär delta.
”Han bär 100 år på nacken”, sa Sune Larsson inför Eilerts solo i Oriental Man, då hänsyftande till den väldiga sousafonen från 1925.
Skratten ekade från publiken åt Sune Larssons vitsigheter mellan hans eleganta trum-SPEL som även var ”uppåt väggarna” när han på publikens uppmaning fick resa sig i trumsolot i Blues My Naughtie Sweetie Gives To Me. Det gjorde nämligen blåset i sina soli – Håkan Carlsson kornett, Claes Nilsson altsax och klarinett och Sten Forsler trombon. Håkan Carlsson lät alltsomoftast även sin röst ljuda, både som tenor, bas och ljus gossopran (i Someday Sweet Heart!).
Jo, skratten var många varvat med den rena 20- och 30-talsmusiken, ingen revival här inte! Vi fick förklarat vad ”fanjunkartempo” var, går inte att beskriva utan måste exemplifieras av Sunes trumspel i My Melancholy Baby. Andrew Sisters-hiten Bei Mir Bist Du Schön (Schein) med fint kornettintro av Håkan Carlsson och pianosolo av Patrik Lindgren. Mats Dahls banjo fick både ses och höras i Sweet Georgia Brown innan blåset öste på och i Bix Beiderbickes och Wolverine Orchestras Copenhagen.
Godbitarna var många, som den traditionella hymnen Just A Closer Walk With Thee med skönt sousafonsolo av Jonas Eilert – jag föredrar den versionen framför det som en gång var en schlager med Britt Damberg, rysansvärt försvenskat till Hälsa Mikael Från Mig…
Mycket mera att förtälja egentligen om Sune Larsson mellansnack, men det blir inte bra i skrift, måste höras. Generösa nästan tre timmar den här kvällen som inleddes med den sedvanligt jättelika räkmackan från Mats i Monicas Wega-kök. Och med tanke på den fullsatta lokalens reaktioner – Verehill Ambassadors får gärna komma tillbaka! Peter Kastensson
