- Erling Rasmussen, piano o sång
- Jeppe Barker, kornett, klappträ och sång
- Ole Olsen, klarinett, saxofon och sång
- Jens Stormgaard, banjo
- Claus Lindhardt, trummor
För så där en nästan 20 år sedan fick jag en tillrättavisning av danske Kjeld Brandt(-Jakobsen), mannen bakom danska bandet New Orleans Delight (NOD). “Vi spelar INTE Dixieland”, framförde han med emfas sedan jag råkat skriva detta – tillsammans med Parade Music, ragtime, caribiska rytmer, dance hall-melodier, blues och boogie men även hymner och spirituals. “New Orleans Delight spelar New Orleans, basta!”
Mycket enkelt uttryckt är Dixieland vita musikers utveckling av New Orleans-musiken från ragtime och den tidiga bluesen.
NOD var mycket populära hos Hot House under Kjeld Brandts tid. Tyvärr drabbades han av en svår stroke 2012 och försvann, kort efter det att man spelat på bandmedlemen, svenske basisten (bl a) Stefan Kärfves begravning i St Paulikyrkan i Malmö. Barndt avled för något år sedan.
Från den tiden ä finns det i dagens NOD (senast på Hot House för tre år sedan) kvar pianisten Erling Rasmussen, trummisen Claus Lindhardt och hans far, 86-årige Erling Lindhardt, banjo. Den senare, som jag såg senast i en Jazz Cruise i Köpenhamn med Doc Houlind i somras, var dock inte med i NOD hos Hot House på Wega den här fredagen (“har en del hjärtproblem och får ta det lugnt ett tag, snart tillbaka hoppas vi”, sa sonen Claus till mig).
Det blev en lång inledning till det som musicerades på Wegas nya scen. Där NOD efter inledande Dark Town Strutters Ball, Bugle Boy March och Sugar Blues fick upp ångan och flåset till en härlig afton i den fullsatta och avlånga lokalen – lite “svårdukad” med långlångt bord där det kanske blev lätt att skymma scenen. Men det här löser Hot House’ Liisi Nordström och Wegas Monica Bengtsson till konserten om 14 dagar med Göteborgsbandet Max Lager’s New Orleans Stompers.
Mycket av det bästa när nu Jeppe Barker med sin kornett tagit över dirigentpinnen. Och i samband med Big Chief Battle Axe från Bunk Johnsons tid (1879-1949) sa “att det handlar inte om dagens president och I don’t play my Trump-et anymore…”.
Ole Olsen med saxen och klarinetten har ett 25-årigt förflutet tillbaka i 60-70-tal med Papa Bues där han länge spelade bas. Hans klarinett fick vi härliga bevis på här. Inte minst i sköna Burgundy Street Blues – med kompet enbart – men också i High Society, som anses ha ett av de svåraste solon i den här genren.
“Kan du inte spela High Society kan du inte spela klarinett”, sades det sedan Johnny Dodds (1892-1940) med King Olivers Creole Jazzband 1923 gjort den första jazzinspelningen av den ursprungliga marschen. Möjligen var Alphonse Picou (1878-1961) ännu tidigare? Jag tror Paul Bocciolone Strandberg vet.
Det blir långt det här. Varav hjärtat är fullt… Mama Inés är en caribean-cuban sång om en afrikansk slavflicka där Jeppe Barkers kornett ljöd så fint. 83-årige Erling Rasmussen är alltid en fröjd att lyssna till både vid pianot och i sångnumren som I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate och What Am I Living For, anses som en “christian song”.
In The Sweet By And By, Creole Jazz, Weary Blues och Panama Rag och mera fick vi också oss till livs.
Banjon är liksom trummor viktig för takthållningen, inte minst i NO-musiken. Jens Stormgaard som starkt ersatte Erling Lindhardt med banjo och Erlings son Claus på trummorna hade korta solon i Go Home Or Stay A Little While (Acker Bilk bl a) men rejält i kvällens rivande extranummer, numera ganska sällan hörda 20-talslåten I Scream (You scream, we all scream for ice cream!), som kunde locka till blygsam allsång.
Mycket populärt var att bandet delade ut en gratis CD till de som ville ha, och det ville man. Inspelad 2011 tillsammans med kornettisten Fred Vigorito.
Slutligen… egentligen innan NOD tog den nya scenen i besittning, hanns med ett inmundigande av den allt större och större bakpotatisen med räkröra från Mats i Wega-köket! /Peter Kastensson
