Låt mig direkt få presentera fredagens gästande musiker hos Hot House på Wega. Salongsorkestern vid sin årliga på några minuter utsålda konsert. Så blir det enklare att fortsätta.
Sång: Sofia Ehlde, Lars Stenberg, Mårten Annertz, Thomas Hansson.
Trumpet: Thomas Hegardt, Håkan Carlsson (även arrangör av flera låtar)
Trombon: Sten Forsler.
Saxofon/klarinett: PO Nilsson, Claes Nilsson, Carl Kortegaard
Fiol: Leonie Schönbeck, Anna-Karin Wihlborg, Gunnar Jansson.
Cello: Sverker Zadig.
Piano: Patrik Lindgren.
Gitarr/banjo: Mats Dahl.
Sousafon: Jonas Eilert.
Trummor: Sune Larsson.
Det blir också enklare om jag liksom 2024 (då man 50-årsjubilerade!!!) snor hur bandet presenterar sig själv på sin hemsida:
”Vi är ett storband med stråkar och vokaltrio som spelar genuin ballroom-jazz från 1925-1945. Repertoaren, merparten originalarrangemang, är hämtad från den europeiska och amerikanska populärmusiken, från rena jazznummer till pilsnerfilmsschlager.”
Alla drygt 100 i publiken hann att utfordras innan starten. Jag hade valt en ostspäckad schnitzel som gjorde Wegaköket all rättvisa.
Så! Nu kör vi! 30 nummer. Endast sju samma som förra året. Elegant smokingklädda. Tre generösa timmar med bara två korta pauser. Men lugn, jag kan inte beskriva hela kvällen. Det blir långt nog ändå. Jag är fräck nog att börja med mig själv. Och glad. För när entertainern och orkesterledaren vid trummorna, the one and only Sune Larsson, skulle påannonsera King Olivers Mule Face Blues nämnde han mig. En mula är blandning av ett häststo och en åsnehingst. Jag skrev ju ursprungligen om hästar men nu harangerade han mig för mina många ”krönikor, recensioner, skriverier” om jazz på Facebook. Som ju egentligen bara är upplevelser om musik och musikanter som jag gillar. Aldrig några negativa inslag, så att kalla det recensioner är en mild överdrift. Men tack Sune Larsson, jag smaskade i mig dina fina ord.
Sune Larsson vid sina centralt placerade trummor på SaraClaes Schmidts fina scenbygge driver kvällen. Till varje låt får vi ett litet kåseri. Spännande hela tiden hur han får till det. Mårten Annertz är röntgenläkare även i Norge där ”han ser till så att man inte håller bilderna upp-och-ner, då kan en bihåleinflammation ju behandlas som en portvinstå…” Ett apropå sedan han sjungit Du Bist Schön och Heartaches (Al Hoffman/John Klenner).
I samband med Irving Berlins Cheek to Cheek fick vi veta att en medlem (f’låt jag tappade bort namnet) som var fil.lic ”i något musikaliskt” och körledare – även för ”Slakteriförbundets Kör (Coeur) de Filet från Oxie…”
Politikerna fick också sitt mellan de utsökt samspelta låtarna. Cole Porters Why Can’t You Behave tillägnades politiker i TV-debatten, och mitt i låten stängde man av mikrofonerna för orkestern så att sångarna skulle höras! En viss s-politiker fick sitt i sedan man upptäckt hur det grävs för avlopp och annat överallt i Malmögatorna ”för att det ska bli en schön ström i trafiken”. Detta i samband med It’s In The Air, filmen med George Formby, Flygmalajen på svenska, nu förmodligen omdöpt till ”Drönarpiloten”.
Men det här får inte skymma seriositeten. Sofia Ehldes framförande av allvarliga Zu Ashe, zu Staub, titelmelodin från thrillern och TV-serien Babylon Berlin var magnifik och hon klarade av att skifta stämning till reklamsingeln som ursprungligen sjöngs av Alice Babs, Jag Har En Liten Radiola. Liksom från Blå Ängeln-kända Marlene Dietrich-Zarah Leanders svensköversatta Från Topp Till Tå och slutligen dirigera allsången med tända ficklampor i telefonerna i We’ll Meet Again.
Så mycket annat bjöds det också. Säkert la ni märke till bytet till vita smokingjackor och vita notställ efter andrs pausen!
Men nu har jag väl överskridit (igen!) vad mina läsare orkar med. Man kan nog inte tro att jag är Kvällsposten-fostrad att skriva kort. Som gällde på sportredaktionen där endast landets främste sportkrönikör Birger Buhre kunde ta det utrymme han ville. Förstås. På den riktiga Kvällsposten-tiden förra århundradet. Men det är en helt annan historia. / PETER KASTENSSON
