Papa Pider tillbaka på Hot House
Den 28 april 2023. Papa Piders Jazzband från Göteborg gjorde ett av sina besök hos Hot House på Wega. Någon kanske minns den här texten:
”Göteborgare, det betyder att vitsas fritt och ofta mellan bandets medlemmar och det blir hur trivsamt som helst. Men det här ska handla om musiken. Mycket dixieland och New Orleans Revival, tradjazzz alltså. Men också – faktiskt – lite skiffle.
De flesta av oss, för att inte säga alla(?), var nog med på den tiden skifflemusiken var på modet. Vad man kan säga var en blandning av jazz/blues och country med kontrabas, gitarrer, banjo och – tvättbräda med fingerborgar! Den som kan sin historia vet att det band som hette The Quarrymen 1956 så småningom blev The Beatles. Om jag är rätt underrättad. Och det är jag.
En av de största inom skifflen var banjoisten Larry Donnegan som jag faktiskt upplevde sent 50-tal tillsammans med Chris Barbers band på 100 Oxford Street. Eller var det möjligen med Ken Colyer, Lonnie Donnegan spelade med båda innan han blev King of Skiffles i England.
Vad har Donnegan med Papa Pider’s att göra? Jo, en av låtarna på Wega den här kvällen var från Donnegans repertoar, Does Your Chewing Gum Loose It’s Flavour. Nu med Anders Hultmans banjo. Säkert minns ni Hasse och Tages klassiska svenska revytext 1966 i Va’ I Helvete Har Dom För Sej I Banken Efter Tre…. ”
Eftersom jag av naturen är lat låter jag ovanstående gälla även efter den här fredagens nya besök på Hot House av Papa Piders Jazzband. Men bandet – med primus motor Pider Åvall med ålderns rätt sittande med sin trombon – bjöd på så mycket annat. Pider Åvall var med redan när bandet ursprungligen bildades på 60-talet liksom trummisen Bo Lindgren.
I Ken Colyers (nästan lika stor, men bara nästan, som Chris Barber) Going Home bjöd Papa Pider himself på ett av sina fina solon och Bo Lindgren på ett excellent kompspel i bl a Bourbon Street Parade.
Trumpeten med Klas Nilsson ljöd Louis Armstrongskt (kan man skriva så?) i låtar som Alligator Crawl och Ol’ Man Mose. Fint lät det också mellan Claes Nordborgs kontrabas och Anders Hultmans banjo i sköna Just A Closer Walk With Thee.
Sverker Nyström växlade mellan klarinetten och altsaxen och ska jag nämna en av låtarna får det bli klarinetten i Tishomingo Blues.
Alla luftade sina sångstrupar vid olika tillfällen, bl.a i Delila’s Gone. Jag nämner Mahogany Stomp, begravningsmusik i New Orleans Function (lite Oh, Didn’t He Ramble), Hiawatha Rag och extranumret Gatemouth av Lil Hardin (Armstrongs andra hustru) som bara ett litet urval av det generös 20-tal som bjöds en tacksam publik. Marginellt reducerat då vintervädret liksom vid bandets senaste besök 2024 ställde till det. Men bandet kom fram i tid efter sex timmars bilkörning från Göteborg.
Om någon undrar så betydde Wegakökets megastora bakpotatis med räkröra att jag blev rejält mätt i magen.
PETER KASTENSSON