- Norbert Susemihl, trumpet, flygelhorn och sång
- Chris Tanner, klarinett och sång
- Hans Ingelstam, trombon
- Sven-Erik Lundeqvist, piano
- Jens-Kristian Andersen, bas
- Andreas Svendsen, trummor
Det här var en härlig kväll!
Norbert Susemihl’s Joyful Gumbo – en glädjefull gryta! Det var två år sedan senast, Den här fredagen var han tillbaka på Hot House. Norbert Susemihl! Och det fullsatta Wega visste inte till sig av högljudd uppskattning.
Norbert och hans boys hyllade Hot House-basen Liisi Nordström med Happy Birthday och Hip Hip Hooray. Wega-ägaren Monica Bengtsson överlämnade blommor till dagens (lördag) 80-åring (ursäkta men grattis, Liisi!).
Sedan drog det igång på allvar. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om låtarna. Ska försöka bespara läsarna detta, men kolla setlistan bland bilderna nedan. En härlig mix av nytt och blandat. New Orleans (tyske ”engelsk-danske” Susemihls andra hemstad), Jelly Roll Morton som i Black Bottom Stomp, Louis Armstrong The Gypsy, Ellingtonswing Rockin’n in Rhythm, brassband march Happy Feet Blues ut i publiken, Down Yonder We Go Ballin’ calypso med oh-oh-oh. Bland annat!
Bandleader Norbert Susemihl (elegant utan sin hästsvans!) trumpet, flygelhorn och sång, Chris Tanner (australiensaren som gjorde sin första spelning på Hot House som tonåring med The Hoodangers 1997 och därefter stannade i Köpenhamn) klarinett och sång, Hans Ingelstam (på ålder med ovan nämnda Liisi lite drygt som trotsat sjukdom och lyser av spelglädje) trombon, Sven Erik Lundeqvist (den ojämförlige Svempa) piano, Jens Kristian Andersen kontrabas (som tog fram stråken i Once In A While, Michael Edwards storsäljande ballad från 1937 med Tommy Dorsey) och så Andreas Svendsen (så oerhört följsam oavsett vilken ”musiktyp” som bandet presenterade) trummor.
Svårt att välja… men några låtar väljer jag speciellt.
All God’s Children Got Rhythm, Norbert sång trumpet med sordin och duett med Svempa. Med fint trumsolo av Andreas Svendsen. Ovannämnda The Gypsy som Louis Armstrong lär ha älskat att sjunga med skönt solo av Jens Kristian Andersen. Härliga solon (soli?) av Chris Tanners sång av klarinett och Hans Ingelstams trombon. Melodiska Sermonette (Earl Grant?) fick publiken att nynna med i Tanners sång, Svempas piano och Norberts flygelhorn. I Duke Ellingtons underbara Solitude ljöd Hans Ingelstams trombon så skönt, så skönt och full rättvisa åt låten även av Jens Kristian Andersen och basen.
Från New Orleans hade Norbert tagit med sig Jelly Roll Mortons The Jungle Blues, som nu lär nu göra Europadebut. Roger Millers King of the Road tillägnades alla arbetare som plogar vägarna fria från snö. Tanners sång och klarinett spel med hela kroppen drog ner applåder tillsammans med Susemihls trumpet i Sugar Blues. Publikfångande av Andreas Svendsens trumsolo i Just Wait Til You See My Baby Do The Charleston – och inte minst av uppvisningen i charleston(? ) av Tanner och Susemihl!
Innan extranumret Ellingtons Take the A Train fick det fullsatta Wega chansen att applådera hela bandet som bjöd på fina solon i ”riktiga sista låten”, Louis Armstrongs Swing That Music.
Lik förbannat blev det här långt som ett ösregn. Då har jag ändå inte nämnt att jag valde Wallenbergaren från Mats i Wegaköket för min vanliga megastora räkmacka. Men vilken överraskning när Amanda presenterade mig med räkmackan när jag skulle hem.
Den ska jag ägna mig åt nu.
PETER KASTENSSON
