- Björn Ingelstam, trumpet och sång
- Hans Ingelstam, trombon
- Mattias Carlson, klarinett och saxofon
- Sven-Erik Lundeqvist, piano
- Simon Petersson, bas
- Anders Lagerlöf, trummor
Björn Ingelstam hade inbjudit några fina kamrater till sin New Orleans Sextet som gästade Hot House och Wega den här fredagskvällen. Det blev succé!
Lokalen fylld trots regnet som gjorde att portarna kunde slås upp lite tidigare och det fanns gott om tid att mätta magen med den sedvanliga och väluppbyggda räkmackan innan Björn och grabbarna intog den obefintligt upphöjda scenen bland publiken.
Grabbar och grabbar… Fader Hans Ingelstam har passerat det nya 60-talet, det vill säga 80, men lyser liksom trombonen i både ljud och utseende. Så glädjespridande! Vid trummorna en legendar – Anders Lagerlöf har efter några år återupptagit den plats bakom kaggarna som han hade på 60-talet bland popsnörena i Namelosers på Club Bongo. Fortsatte med modernare tongångar innan han 1981 under många år gladjazzade med bl a Hans och Bengan Ahlcrona (i publiken!) i helsingborgska succébandet Jazzin’ Jacks.
…och visst fick vi minnen från Jazzin’ Jacks-tiden tillsammans med ungdomarna (nåja…). Mattias Carlson klarinett (inledde direkt i öppningslåten Meet Me Tonight in Dreamland), tenor- och sopransax, Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Simon Petersson kontrabas och överallt lyste Björn Ingelstam med sin Armstrong-trumpet och – inte minst! – sång. ”Jag är fortfarande yngst i bandet”, påminde han om. Rötterna i New Orleans-jazzen sitter fortfarande även om det i hans fasta punkt Paris nog oftare handlar om lite modernare tongångar.
Lite parentetiskt kan nämnas att Svempa, Björn och Simon alla fått ta emot Harry Arnold Sällskapets ungdomsstipendium Stand By åren 2009, 2012 respektive 2015. Tiden löper…
Vad bjöds då den här kvällen? Kolla setlistan. Här ett litet välblandat urval:
Panama. Karibiskt i dixieland,
White Cliffs of Dover. Mr Acker Bilks största succé, sång och fin trombon med Hans,
My Kind of Town Chicago Is. Frank Sinatra-säljare med sång förstås efter oväntat trumintro av Lagerlöf,
Beal Street Blues. W C Handy-skapad där Mattias tog fram tenorsaxen.
The Torch of Kansas City. Sällan spelad Turk Murphy-låt, nu med Mattias fina sopransax och Svempa-Hans piano-trombon-duett.
The Gypsy. Melodiös Louis Armstrong med härligt tenorspel av Mattias.
Let Me Call You Sweatheart. Från 1910. Andraset-inledning med fängslande trombonintro av Hans och tempohöjning.
Skylark. Mera Hans i sololåt med följsamt triokomp Svempa-Simon-Anders. Simons basbakgrund lyfter fram manskapet.
My Old Kentucky Home. Stephen Fosters låt att nynna med i, troligen från 1853(?). Lite stämsång av Björn och Hans.
Sweet Lorraine. Jazzstandard från 20-talet. Hans tog igen sig och Björn tog hand om trombonen.
C’est Magnifique. Cole Porter-sång med Mattias-Anders-duett tenorsax-trummor.
The Lily of the Valley. Religiös sång med ursprung från 1850-talet. Svempa bjöd faktiskt på lite stride-piano som är något av hans specialare.
The Royal Garden Blues. Odödliggjord av Bix Beiderbicke på 20-talet skulle egentligen avsluta.
Men…
Extranummer förstås och mycket överraskande –Kontaktannonsen! Faktiskt en historia från Papa Bue, försvenskad av Jazzin’ Jacks. ”Och ni kommer aldrig höra oss spela den igen!”
Fastslog bandleader och finalsångare Björn Ingelstam slutligen.
-PETER KASTENSSON