7 augusti, Anna Pauline Quartet
Personliga reflektioner av Sven-Olof Larsson hos Föreningen Hot House på Wega den sjunde augusti 2026.
Föreningen Hot House första jazzfestivalkväll 7 augusti 2026 samlade en fullsatt restaurang Wega med ett jazzhygge av bästa slag. Restaurangen erbjöd fantastisk mat och dryck.
Kvällens jazzframträdande stod den eminenta Anna Pauline Andersson för. Med sig hade hon Jack Andersson, trumpet och flygelhorn, Mattias Nilsson, piano och Jimmi Roger Pedersen på kontrabas.
Anna Pauline lät oss följa med på en spännande musikalisk resa till kända och okända platser med engelska, svenska och danska som modersmål.
Bandet hann med femton världsvant framförda låtar så som Satin Doll, It had to be you, It don´t mean a thing m.fl. Ett recept på en god sås levererade Anna Pauline med O Pato där man uppmanas att ”sätta fyr på hela skiten”. Den danskt mysiga ”Hvorfor er Lykken saa lunefuld” från 1936 blev en god sötsak efter O Pato (ankan).
Stor musikalisk kontrast fick vi till livs med balladen As you desire me, följd av up tempo låten Boogie Blues.
Vi fick uppleva fyra spännande solister denna kväll. Anna Paulins improviserade scatsång blandades med färgglada trumpetsolon, fantasifulla pianoinfall och basistens virtuosa chorus som med flinka fingrar flög över greppbräda och strängar.
2026-08-08
Sven-Olof Larsson
8 augusti, Alf Green and his Soulmates
Personliga reflektioner av Sven-Olof Larsson hos Föreningen Hot House på Wega den åttonde augusti 2026.
Jazzfestivalens andra kväll 8 augusti bjöd på en fartfylld och smakrik jazzupplevelse för alla oss som bänkat oss på restaurang Wega.
Ett nästan fullsatt Wega fick se och höra Alf Green and his Soulmates, en kvintett bestående av Alf Gren, trummor och sång, Håkan Persson, sång och bas, Lars Ljungberg, vibrafon, Håkan Ekvall, baritonsax, altsax, klarinetter samt Erkand Morina, gitarr.
Den kräsne lyssnaren upplevde en något rosslig inledning men som efterhand blev till en ljuv, samstämmig och fantasifull upplevelse.
Basistens sång och stadiga Bjärtongung var i en skön blandning. Vibrafonisten fick leva ut i ett fyrverkeri av snygga solon och vackra harmonier med hjälp av de fyra aktiva klubborna hela tiden. En extra knorr blev det med Håkan Ekvalls fyra saxar och klarinetter. Mäktiga baritonsaxsolon är alltid en upplevelse med ståpäls. Den eminente gitarristen fick många applåder för sina virtuosa solon på sin ”Django”-gitarr. Den uppmärksamme lyssnaren noterade också Erkands ovanligt skönt svängiga komp mellan alla solon. Alf Greens avmätta trumspel lät solisterna komma till sin fulla rätt. Hans sångröst är en intim upplevelse, både på engelska och skånska.
Repertoaren denna kväll var verkligen mångsidig. Them there Eyes hettade till ordentligt, Cry Me a River, en 50-talsschlager var helt rätt, Good Bait gav oss lite bebop till livs, Someday you´ll be sorry fungerade utmärkt utan trumpet och en hes Satchmo.
Så ska det låta!
2026-08-09
Sven-Olof Larsson
9 augusti, Swing Tres Bien Extravaganza
Personliga reflektioner av Sven-Olof Larsson hos Föreningen Hot House på Wega den nionde augusti 2026.
På Jazzfestivalens tredje dag byttes den amerikanska sångboken ut mot den franska.Swing Tres Bien Extravaganza började dock kvällen med att falla för Restaurang Wegas läckra Laxtallrik. Sen blev det åka av.
Man kom snabbt in i en riktigt fransk Hotbubbla när låtar som Daphne, Minor Swing och Swing 39 spelades. Korta och lite annorlunda melodier och mycket improvisation på alla håll. Comment te dire adieu, La Javanaisse och Place Pigalle var mysiga inslag bland allt Hot. Allt detta och mer därtill erbjöd Filip Runessons gröna violin och sång tillsammans med Johan Ohlssons dragspel och sång. De ger en typisk fransk touch på låtarna antingen de är importerade från västerlandet, eller hämtade från den Franska Hotkvintettens hemland. Gitarristen, Bo Göran Sahlin, hade komponerat Blå Båten och Swing swing swing som smälte in fantastiskt bra. Lars Ljungbergs trakterande av vibrafonen är det en ynnest att få lyssna till. Basisten Ulf Rådelius fick till bra och erfaret sväng med den för kvällen inhyrda elbasen. Pelle Trazan Jonasson toppade kompet med ett fint och känslosamt spel med både vispar och stockar.För första gången i Hothouse historia erbjöds dessutom Non Stop jazz.
När de franska melodierna tonat ut, fick vi lyssna till 13-årige Max Ljungberg, som med sång och svängigt pianospel underhöll till publikens stora förnöjelse. St Louis Blues, Exactly like you, Georgia on my mind med flera låtar trollband publiken i de två pauserna. Vi fick mycket till livs denna söndagskväll, för alla våra sinnen.
Vive La Hot House!
2026-08-10
Sven-Olof Larsson
11 augusti, Björn Ingelstam kvartett
Björn Ingelstam Kvartett och
Hot House Jazzfestival på Wega
100-talet fyllde Wega även i går när Björn Ingelstam Kvartett kom till Hot House på besök. Med excellente trumpetaren och sångaren Björn Ingelstam som leader of the band bjöd Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Simon Petersson kontrabas och Olle Dernevik på en utsökt mix från Louis Armstrong till Miles Davis.
Undertecknad tillägnades Marilyn Monroes klassiker My Heart Belongs To Daddy (tack Björn!) och I’m Running Wild vildsint solo Olle Dernevik så vispar och bastrumma flög (nästan) – händerna utan trumstockar fick sig en duvning i Miles Davis Seven Steps To Heaven tillsammans med utsökt solo av Simon Petersson på basen.
”Svempa” for över tangenterna i tenoristen Fredrik Lindbergs specialskrivna Svempas Delight. Själv bjöd han på något att spela om man var förbannad, kallad Protest. Med ett intro som fick mig att tänka på ett tattoo från Edinburgh. Av någon anledning.
Gamla godingar från Spencer Williams som Royal Garden Blues och Hoagy Carmichaels Old Rockin’ Chair med Björn Ingelstam som allra bäst både med trumpeten och sin härliga sångstämma. Lite överraskande bjöd han också I Won’t Grow Up från Leonard Bernsteins 50-tals-musikal Peter Pan.
Sist – men absolut inte minst – kom sångerskan Rebecca Bergcrantz upp på (den ännu ej återuppbyggda) scenen för att avsluta festen med Billie Holidays fina God Bless The Child tillsammans med sambo Svempa och Björn Ingelstams Kvartett.
En minnesrik afton med Hot House på Wega vars Jazzfestival fortsätter ikväll med danska Sövilla Jazzband.
…och eftersom jag kunde återuppta en av mina favoriter, det vill säg bakpotatisen med räkröra, får det bli något annat från Monica Bengtssons kök till tonerna av dansk tradjazz ikväll.
FOTNOT: Både Björn och Svempa gamla Hot House-veteraner, sin ungdom till trots. Redan 2008 (eller 09?) Fanns man tonåriga med i det Hot House Jazztält då som fanns vid Södertull. Tillsammans med bl a danske trummisen Niclas Bardeleben.
12 augusti, Søvilla Jazzband
Publiksuccé för Søvilla Jazzband
hos Hot House/Wega på onsdagen
Publiken gillar verkligen Hot House’ och Wegas Jazzfestival. När danska Søvilla Jazzband hittade till museirestaurangen efter en massa strul med tull och polisblåsningar vid bron var det knökfullt i lokalen och stämningen blev snabbt hög.
Dansk tradjazz har sina beundrare och ingen lär ha blivit besviken, även Charlie Parkers rumba My Little Suede Shoes togs emot med rejält bifall. Inte minst här för Michael Stauns fina strängaspel – under kvällen omväxlade med gitarr och banjo (”gitarrstämd”, enligt Hot House egen banjoist Göran Holmberg). För att inte tala om Stauns version av Love Me Tender med Elvis Presley-darr på stämman och övriga medlemmars kör i bakgrunden – intet öga var torrt…
En svensk och stark touch bidrog Jack Andersson till både med sin trumpet och (lite) sång som utmanare till bandleader (?) Ole Weibels härliga klarinett – wow för After You’ve Gone! – och (mycket) sång. Till och med lite scat i (That’s Why They Call Me) Shine från 1910.
Jack Anderssons Louis Armstrong-trumpet bangade inte för ”höga C” (eller vad nu de högsta trumpettonerna kallas). Skönt är bara förnamnet bl a till Svend Asmussens signaturmelodi June Night och Kai Norman Andersens filmmelodi Glemmer Du Så Husker Jeg (lite danskt måste ju vara med!). In The Shade Of An Old Apple Tree, allsångsvänliga You Are My Sunshine, A Kiss To Build A Dream On för att ge några exempel ur den generösa repertoaren.
Helt klart trivdes gubbsen (förlåt) med diverse piruetter framför Lars M Nielsen kontrabas med ett av fina solo i ovan nämnda Shine och i gamla 20-tals jazzstandarden If I Could Be With You.
Populärt var en sväng ut bland publiken med Bill Bailey (Won’t You Please Come Home). Trumsolon går alltid hem, som Nils Christensens intro till Why Don’t You Go Down To New Orleans och Avalon i duett med Weibels klarinett.
Søvilla Jazzband kommer tillbaka i det ”ordinarie” konsertutbudet hos Hot House på Wega den 20 november.
Kom i tid till näst sista kvällen i Hot House och Wegas Jazzfestival. Nanna Carlings Swingband drar igång vid 18-tiden på torsdagen. Passa också på att prova Wega-kökets festivalkorv. Den är det banne mig sting i!
PETER KASTENSSON
13 augusti, Nanna Carling kvartett
Fint besök när Nanna Carling
fyllde Hot House på Wega
Hot House’ Jazzfestival på torsdagen fick fint besök när Nanna Carlings Swingband fick fullsmockade restaurang Wega på Malmö Museum att nästan att svämma över av folk. I vimlet såg vi nämligen Malmös kommunalråd för kultur och fritid, Janne Grönholm, som på plats kunde konstatera – hoppas vi! – den härliga stämningen i för Malmös musikliv viktiga Wega.
Nanna Carling med sin böjda sopransax och inte minst sång hade fått permission från pappa Max’ födelsedagsfirande med resten, eller åtminstone delar av den stora och unika musikfamiljen. Kom från Ungern-turné och skulle under fredag iväg till Österrike. Men hann tillsammans med Oscar Murgård piano, Alexander Liljeberg kontrabas och Malte Wibell trummor jazzunderhålla i hemstaden.
Nanna Carling bjuder på jazz som även är underhållning och har en scenutstrålning som skapar glädje hos publiken. Hon komponerar själv och ger oss gamla goda klassiker. Inledde med Since That Day, All Is You och Close Enough som alla kunde relatera till ”fästemannen” i publiken och jo, man lär hinna med bröllop nästa sommar…
Alexander Liljeberg med sin bas hade valt (?) If I Hade You (Adam Lambert?) för ett första fint solo och i det som jag tyckte var kvällens höjdare, Delta Bound. En bluesig låt upplockad av en gatumusikant i Paris. ”Den har varken ni eller vi hört tidigare”, berättade Nanna. Men fint var det!
Bas/trumduett Alexander Liljeberg/Malte Wibell i Fats Wallers odödliga Honeysuckle Rose. Apropå trummisen Malte Wibell: Taj Mahal är inte bara ett fantastiskt 1600-tals mausoleum i indiska Agra utan även en låt där han gav oss ”kvällens trumsolo”. Cymbalerna kom till flitig användning i en duett med basen i Deed I Do.
I Hoagy Carmichaels Up A Lazy River blev det, om jag inte misstog mig, lite ”långsam scat”, mera av den här sångvaran i klassiska 20-talaren Dinah. Lil Hardin/Armstrongs Struttin’ With Some Barbecue tillhör också klassikerna, även så Duke Ellingtons Mood Indigo, mera Armstrong i Lonesome Blues för att inte tala om Hoagy Carmichaels Up A Lazy River.
…och över alltihopa lyste Oscar Murgård, den oerhört begåvade pianisten. Så väldigt viktig för det här bandet genom hela kvällens generösa repertoar.
Generös var också den macka med den inlagda stekta sillen med potät på grovbrödet. Undrar vad Wegaköket erbjuder vid kvällens festivalfinal med Verehills Ambassadors?!
Hoppas att också Janne Grönholm trivdes hos oss. Kul att han gästade oss!
PETER KASTENSSON
14 augusti, Verehill Ambassadors
Verehill Ambassadors
Han kom inhaltande på Wega i sin smoking med två röda kryckor. Finalkväll i Hot House’ och Wegas succéfyllda Jazzfestival med Verehill Ambassadors. Trots en sargad kropp efter en olyckshändelse skulle han förstås vara med, trummisen och bandleadern Sune Larsson!
Och vilken kväll det blev. Nästan tre timmar vid trumsetet, tacka för att han nästan såg lite lidande ut på slutet. Ändå kunde han upprätthålla den mycket speciella publikkontakten med den form av ”musikståupp” som är hans signum som humörhöjare både på och framför scenen. Från inledande Spencer Williams 20-talare Everybody Loves My Baby till avslutande Chicago (”ni vet väl att Malmö kallas Sveriges Chicago” – eller om det var tvärtom…?), av Bob Fosse regisserade musikal från 1975 utspelandes i Chicagos 20-tal.
Mycket 20-tal blev det. Och lite tidigare. Jag fick chansen att göra bort mig när jag påpekade att Darktown Strutters Ball skrevs av Lil Hardin/Armstrong och det hade varit rätt om man spelat Struttin’ With Some Barbecue vilket man inte gjorde. ”Finns på vår repertoar men även solen har sina fläckar”, tyckte kapellmästare Sune, dock icke relaterande till mitt malignt melanom… Visst var det Hoagy Carmichael som tagit upp den gamla vaudevill-låten från 1917 av Shelton Brooks som först framfördes av Sophie Tucker.
Så där satt jag vid sidan som en fågelholk tillsammans med Hot House-ordföranden Liisi Nordström och sponsorn/ljudfantomen SaraClaes Schmidt ”som en Idol-jury”.
Sju samspelta musiker, alla med förflutet i studentbandet Bleckhornen i Lund, bortsett från pianisten Patrik Lindgren. ”Margie är en sådan låt som kan spelas utan vare sig takt eller ton”, eller hur det nu var Sune Larsson ansåg det kunna låta om den här Fats Domino-låten. Här lät det förstås förträffligt med Sunes slit och Håkan Carlssons sång och kornett där Claes Nilsson ersatt klarinetten (”vilken skön ton du har” var ett publikomdöme) med altsaxen.
Patrik Lindgren spelade ”ett oförglömligt” pianointro i Sweet Sue där kornetten angav tempoökningen. I Doctor Jazz som spelats in av både Jelly Roll Morton och Sveriges Jazzband var det ”tempoflytt både upp och ner” och trombonsolo av Sten Forsler. Han hade ett fint intro tillsammans med Mats Dahl på banjo (spelade även gitarr) i Sweet Georgia Brown som också bjöd på en duett banjo/trummor.
Den väldiga sousaphonen är väl inte det mest tacksamma instrumentet. Men nödvändigt för Verehill Ambassadors. Jonas Eilert, i vars lundavilla Verehill repetitionerna föregår, var med redan på Hot House’ historiska tid i jazztältet innan man blev bortkörda 2013. Blues My Naughty Sweetie Gives To Me (Sidney Bechet) gav ett av få solotillfälle för Jonas silverglänsande framträdande.
Håkan Carlsson har skrivit många av arrangemangen, hade ett kornettintro i Bei Mir Bist Du Schein (känt inte minst genom Andrew Sisters) och sjöng genomgående. ”Melankoliskt så det dånar om det”, betygsatt Sune Larsson I Get The Blues When It Rains (listsuccé i USA 1929 för Guy Lombardo and His Royal Canadians).
Tack till Sune Larsson som orkade nästan tre timmar med härliga och eleganta Verehill Ambassadors i det perfekta slutet för Hot House’ och Wegas första Jazzfestival.
Tack till Monica Bengtsson och hennes Wegapersonal som också stod ut dessa sju dagar i stort sett fullsatta lokal (jag tog Festivalkorven i går igen!)
Nu dröjer det till 11 september innan Hot House-höstens varannan fredag på Wega tar sin början med Roger Berg Swing Explosion & Rogers Sisters.
Om det blir en ny Jazzfestival nästa år står skrivet i stjärnorna. Men visst var det här försöket lyckat?!
Slutgaggat för nu! PETER KASTENSSON