- Alf Green, bandledare, trummor och sång
- Håkan Ekvall, saxar och klarinett
- Lars Ljungberg, vibrafon
- Erkand Morina, gitarr
- Marcus Anderberg, bas
Nu är vi tillbaka! Hot House ”smygöppnade” den coronastympade säsongen på lördagen med Alf Green and his Soulmates. Yes, samma band som avslutade 2020 i oktober.
Men trummisen och sångglade Alf Green och hans fyra skickliga medmusikanter bjöd ett helt nytt program, soulgrabbarna har en oerhört bred repertoar och solistinsatser dirigeras generöst av såväl Alf Green som rörblåsarsuveränen Håkan Ekvall med sina tenor- och sopransaxar förutom klarinetten.
Vi bjöds på allehanda godis från – förstås – The American Songbook och Django Reinhardt eftersom Erkand Morina hanterade gitarren à la Django med en skicklighet som är få förunnade. Den amerikanska och franska jazzen återkommer år efter år efter år, ständigt lika efterfrågade i jazzkonserter jorden runt.
Det var Håkan Ekvall som så att säga fick anslå tonen med sopransaxen i Coquette, som efter vad jag förstår ska vara ett Django-nummer och säkert också från Sidney Bechets repertoar. Skulle jag ha fel så bjuder jag på det.
Bandet bjöd frikostigt på 23 nummer plus ett extranummer och jag ska inte här rabbla upp alla. Men en del fastnade liksom lite extra i mina trånga örongångar. ”Inhyrde” vikarien Marcus Anderberg på kontrabasen var det fint att få höra igen. Hans distinkta och fasta basspel lyfter låtarna och han snodde också åt sig några härliga soli i bl a I’ve Heard That Song Before och gospeln Just A Closer Walk With Thee.
Vibrafon är ett instrument som vi inte alltför ofta får uppleva. Men när Lars Ljungberg kommer och nästan jonglerar med sina klubbor på stålplattorna (tror jag…) blir man glad. En oerhört ekvilibristisk musikant i vars framförande jag speciellt fastnade för Exactly Like You och Honeysuckle Rose, men hans härligt vibrerande instrument applåderades i de flesta av låtarna.
Erkand Morina spelade så strängarna brast (i alla fall en) och är redan nämnd men när han framför Minor Swing och For Sephora känns det som om Django Reinhardt har återuppstått. Så helvittes (förlåt) skönt.
Håkan Ekvall är frontmannen par preference med sina blås. Sopransaxen gillar jag och det skall det förstås vara i Sidney Bechets Premier Bal och tenorsaxen fick ösa på i Buona Sera som mannen bakom trummorna, bandleader Green i ett meddelade till Hot Houses-basen Liisi Nordström att det visst var en jazzlåt, ”italiensk jazz”. F-n vet men det svänger om den här låten. Green utbrast förstås då och då för att inte säga ofta i sång. Bl a kom ”Dom Gamla Jeansen” till heders igen i den skånska text han gjort till Do You Know What It Means To Miss New Orleans, Georgia On My Mind, The Nearness Of You extranumret Sheikh Of Araby.
Som synes en gottigottgott-blandning för de 45 Hot House-medlemmar som fått covid 19-tillståndet att komma på smygpremiären och då också serverades en ljuvlig sommartallrik av Monica och hennes fina personal på Wega. PETER KASTENSSON
