2021.09.10 Sven-Erik Palmbrings minneskonsert

Det här var en Hot House-kväll att minnas! Vi hade fått pandemivänta länge på konserten till minne av ”jazzprästen” Sven-Erik Palmbring. Men den var värd att vänta på! Tre timmar med minnesord och musik i Sven-Eriks anda hjälpte hustru Elisabeth i sorgearbetet och hon var både glad och stolt över den stora uppslutningen från musiker och Hot House-medlemmar som fyllde Wega.

Bob Stalin hade samlat ihop en Hot House-orkester runt sitt piano bestående av Marie Valentin sång, Bo Nilsson klarinett, Dennis Johnsson gitarr, Anders Rudnert kontrabas, Nils-Ove Månsson trummor. Det var liksom en grunduppsättning som under kvällen fylldes på med Ulla Hallström Stalin sång, Ulf Darinder trombon, Mikael Cinthio saxar och sång, Björn Ekman banjo och sång, Göran Holmberg banjo, Alf Green trummor och – inte minst – Gunilla Iberer, den framstående konsert-och ragtime(!)-pianisten.
…som egentligen är värd sitt eget kapitel efter bl a Scott Joplins Maple Leaf Rag till Sven-Erik Palmbrings ära. Gunilla och Marie hade också studerat in You Are The Sunshine Of My Love efter speciellt önskemål från Elisabeth Palmbring.
Sven-Erik Palmbring hade på 80-90-talet (tror jag det var) ett jazzprogram i lokalradion tillsammans med Rolf Sjöö sedan de träffats på Kramers jazzbar Gungan, salig i åminnelse. Sjöö var på plats för några minnesord och Bob Stalin hade letat fram en inspelning från ett av programmen, där Palmbring och Sjöö något fnissande presenterade en inspelning av 12th Street Rag med – Postflickorna (”do-acka-do-acka-do-acka-do…”)!
Kvällen innehöll många klassiker från The American Songbook och ett fullsatt Wega var med på noterna. Scatsong av Mikael Cinthio med hela kroppen i Rosetta (har för mig att denna användes som något av en signaturmelodi av Will Bill Davison vars hustru hette Rosetta), som tillsammans med Björn Ekman svängde till det i My Blue Heaven, Gunilla Iberer tolkade skönt Errol Garners Misty med Bosse Nilsson, I’ve Got Rhythm fick vi tidigt på kvällen med Marie, New Orleans och Bourbon Street Parade med Darinder och Cinthio, Alf Green och båda banjoisterna med mera, med mycket mera. Bara ett litet axplock från de tre timmarna med blandade inhopp av alla musikerna (”i ett oorganiserat kaos”, enligt kapellmästare Stalin).
Någonstans hade säkert Sven-Erik Palmbring återsett sin vän Leif ”Smokerings” Anderson, hade trevligt och gillade kvällen.

Text: PETER KASTENSSON
(som också hade anförtrotts att säga några minnesord)