Klas Nilsson, trumpet och sång
Pider Åvall, trombon och sång
Anders Hultman, banjo och sång
Claes Nordborg, bas och sång
Bo Lindgren, trummor
För mig var detta första jazzkvällen på riktigt länge. Pandemin på sista versen och det kändes som om allt var möjligt apa Pider´s Jazzband stod på menyn och restaurangen serverade en mycket god och närande kyckling. Föreställningen kunde börja.
” Alexanders Ragtime Band” startade kvällen. Härligt sväng från början med övertygande dixielandstuk. Sättningen hos Papa Pider´s mannar var på klassiskt maner, sax/klarinett, trumpet och trombon uppbackade av kompet banjo, bas och trummor. Tätt fint sväng med övertygande stämsång i bl.a ” June Night”, även känd som Svend Asmussens signaturmelodi. ”Bourbon Street Parade” levererades stilenligt. Man kunde ana ryckningar i benen hos en del av publiken. Många ville nog upp med tyvärr så var dansförbudet ännu inte hävt vid tillfället.
Papa Pider´s mannar kommer ju som bekant från Göteborgstrakten. Hemvisten resulterade i lite Göteborgsvitsar som blandades med danska skämt. Det kändes lättsamt och på sin plats.
” Thats my home” fick svara för fortsättningen. Satchmo( Louis Armstrong) hade enligt bandet alltid med låten på sina spelningar. Kvällens version skämdes inte för sig. Klas Nilsson svarade för ett fint trumpetspel, tillika med sånginsats. Klarinett och sax sköttes av Sverker Nyström. Övriga musiker var Claes Nordborg, kontrabas, Anders Hultman, banjo, Pider Åvall själv på trombon och sist men inte minst Bo Lindgren, kapellmästare och trummis. Samtliga med övertygande spel och goda sångröster.
Setet innehöll också Lil Hardinds ”Gatemouth”. Lil spelade ju som bekant piano i Armstrongs band och var dessutom samtidigt hans fru. Låtens titel som syftade på Armstrong var väl inte så smickrande. Enligt bandet så skrev LA som svar ” Potato Head Blues” och tillägnade låten Lil Hardin. Så kan det gå till.
Bandet bjöd på tre set vilka upplevdes som fullmatade och proffsigt utförda. Man märkte att detta var ett samkört gäng som lagt eventuella krämpor åt sidan för att bjuda Hot House publik på högvärdig jazzunderhållning. Några låtar som stack ut speciellt var ”Smile” där Klas Nilsson riktade klockstycket på trumpeten mot taket i sitt solo. Kanske var det för att frammana extra klang och energi . ”All On A Mardi Gras Day” satt fint liksom ” Bouncing Around” som var exempel på synkoperad musik och som av bandet exemplifierades med den del av en jämn fyrtakt där foten är i luften när man stampar takten. Kul förklaring.
MeeToo inspirerade ” He touched me” infann sig också. Klarinettisten Sverker Nyström hade här en framträdande roll. Kvällen rullade på med många kända melodier. Man kan utan vidare sammanfatta kvällen som en typiskt lyckad Hot Housekväll, välarrangerad av vår ordförande. En kväll som lovade gott inför framtiden och ett band som säkert är välkommet tillbaka./ Olof Karlén