Måste
erkänna att det var med lite tveksamma steg jag gick över vallgraven till Malmöhus
Slott och museirestaurangen Wega denna fredag. ”Risken” var att jag fick skriva
om kvällens band, Henning Munk & Plumperne. Inte för att jag ogillar bandet
– tvärtom! – men det var inte så länge sedan jag skrev om bandet till Hot
House-sidan. Vad kunde man finna för nytt?
Så blev det. Men man hittade sannerligen mycket nytt! Henning Munk har förnyat
Plumperna bortsett sig själv och svenske banjoisten/sångaren Björn Ekman. Och
som det lät! Även om man kände mycket av repertoaren var det ett vitaliserat
band med tre nya medlemmar som verkligen satte sprätt på tillställningen.
Trummisen Henning Toksvaerd var ersatt av Björn-Otto Hansen. Det innebar att vi
inte fick ha kul av Toksvaerds och hans New Orleanska stortrumma och
mikronfonlösa sång av Doctor Jazz. Men kompet fick ett nytt driv med
Björn-Otto, uppfödd med New Orleansjazzen genom pappa Finn-Otto, legendarisk
trumpetare hos Papa Bue under dess storhetstid.
Bjarne Christensen har ersatt Marc Davis på kontrabasen. Inget ont om Marc
Davis (eller Toksvaerd förstås) men kompet tillsammans med Björn Ekmans banjo
fick ett helt annat beat som förde musiken framåt, om det nu är rätt uttryck?
Så kändes det i alla fall… Bjarne från Ringsted är dessutom en skicklig
konstruktör och byggare av kontrabasar.
Tredje mannen i nya Plumperne är basunisten (heter trombonist på svenska)
Morten Hertz. Han har sin hemvist i Sorö på södra Själland där han driver musikhandel.
Och spelar i diverse konstellationer, har t ex vid tillfällen ersatt Hans
Ingelstam i Jazzin’ Jacks. Säger sig tillhöra det som kallas ”Tordenskjolds
Soldater”. Vilket kan förklaras med att
basunen/trombonen inte är det vanligaste instrumentet i Danmark och utövarna
får delta i olika konstellationer. ”Tordenskjolds Soldater” var under kommando
av norske amiralen Peder Wessel Tordenskjold i den dansk-norska flottan som
besegrat svenskarna och sedan försökte inta Marstrand 1719 genom att
Tordenskjold lät sin besättning och sina soldater marschera runt i Marstrand
och lura svenskarna att anfallarna var många flera än i verkligheten. Historierna
runt Tordenskjold är många men detta får räcka för att förklara bakgrunden till
de musikaliska ”Tordenskjolds Soldater”.
…och samspelet med Henning Munk och hans svävande utflykter på
sopransaxen satt som en smäck. Som i Snake Rag och Ory’s Creole Trombone. Det
handlade om en rejäl nytändning!
Konstellationen är alltså helt ny och man förbereder en CD i januari. ”Plockat
ner från hyllan” enligt Björn Ekman har man t ex gjort med Perdido Street Stomp
– den är inte så bra men lång”, enligt bandleader Henning som inte har frångått
sina små bisatsfunderingar kring flera av låtarna.
Inför Björn Ekmans sång i Swanee River menade han ”att Björns styrka är att han
kommer ihåg alla verserna”.
Språkbegåvade Ekman gillar den franska chanson-kulturen och ”sjunger hellre på
det poetiska franska språket än platta engelska översättningar.” Som i C’est
Magnifique med ”olalala-kör” från övriga. Papa Bues klassiska Nyboders Pris, på
danska förstås, eftersom man tidigare spelat svenska Trubbel, Olle Adolphsons
klassiker. Så var det utjämnat. Hank Williams gamla fina countrylåt Cold, Cold
Heart (nu stor på Youtube med Norah Jones!) kunde många nynna med Björn Ekman
i. Liksom i requesten, fina gospeln Just A Closer Walk With Thee.
Säkert även Christina Swartz-Reller som efter sista låten överlämnade en röd
ros till varje musikant som verkligen förgyllde kvällen för den fullproppade och
entusiastiska lokalen.
Hot House-basarna Liisi och Majvi hade också varit värda var sin ros. Ett litet h-e när förkylningsåterbud (inte covid-19…) rubbar på placeringar av drygt 100 personer som med en liten akademisk kvart alla hann att inta sina platser efter snabbt handhavande av matkön från Monica och hennes personal. Och min danska grissida var alldeles förträfflig.
Jag erkänner, att mina frågetecken inför kvällen kom helt på skam!
PETER KASTENSSON
