Kvällen till ära gästades vi i föreningen av “ Göteborgsbandet ” Max Lagers New Orleans Stompers. Göteborg har med tiden blivit deras utgångspunkt men bandet består av en blandning musiker från olika håll.
Här återfinns:
Mikael Cinthio, klarinett, saxar och tillika sång.
Bo Ericsson, trumpet och sång
Peter Trägårdh, trombon och sång
Ulf Albrektsson, piano och sång
Rolf Kärfve, banjo
Ored Borgsund, kontrabas
Lennart Carlsson, trummor
En septett och ett band med många klangmöjligheter. Raskt inledde man med ”Algiers strut” med övertygande bravur av Mikael Cinthio på klarinett. Mikael som ofta förekommer i olika konstellationer inom den äldre jazzen, har en fantastisk förmåga att smälta in och ge glöd åt de band han för tillfället gästar. Han har ju som bekant ett förflutet från många sammanhang där Lundensiska Bleckhornen är en del. När man inte lyssnar på hans spel så kan man ägna uppmärksamheten åt hans fotarbete och berörelser som trots utsvävningar, alltid ligger i fas med musiken. I rask takt följde ”S´il vous plaît” där vi erbjöds högklassigt trumpetspel av Bo Ericsson. Bo har en fin känsla för det tidstypiska och sätter accenter och övrig utsmyckning helt rätt. I ballader är han smäktande och får med sina sju ventillägen och tre ventiler musiken att låta helgjuten. Tidvis spelade Bo i något som liknade en detalj ifrån ett campingkök men som efter viss eftertanke var en sordin som skapade det tidstypiska soundet. Tittade man närmare så var han kvällen till ära utrustad med en mängd sordiner så kallade ” mutes” Allt för att variera trumpetljudet. ” In the Upper Garden” fick Cinthio åter komma till sin rätt. Opuset hade en lätt religiös anstrykning och det passade Mikael bra. Han utnyttjade klarinettens låga registerdel med känsla och bravur.
” Miss Bombilla Brown” spelades i rumbatempo. Svängigt och fantasifullt. Så fantasifullt att Cintiho kunde ta fram sin sopranblockflöjt och göra en spontan improvisation. Kul. Ulf Albrektsson bidrog i numret med övertygande sång och tillika pianospel. Ulf som också skötte mellansnacket avslöjade sig raskt att han kom från Göteborg. Goa göbbar var inte långt borta.
Efter rumbarytmerna förflyttade man sig raskt till 1945 då Bunk Johnsson spelade in ”You Always hurt”. Inspelningen skedde på annandag jul enligt uppgift från bandet. För att klara tidsomställningen tar Mikael Cinthio spjärn i altsaxen som han även den klarar med bravur. I ”Smiles” fick trombonen möjlighet att inleda med melodin. Mycket snyggt och välvårdat spel signerat Peter Trädgårdh.
Nästa nummer ” If I had my life to live over again” fick Cinthio att verkligen ta ifrån golvet. Han ville på ett övertygande sätt visa att han ville leva upp till låttiteln. Setet avslutades med ”Maryland” och en karibisk låt som efter närmare studier hade titeln ” Eh la bas”. Kul och svängigt. Bandmedlemmar som inte tidigare nämnts var Ored Borgsund med sitt stadiga och trygga basspel i slapstil och trummisen Lennart Carlsson som höll energin på en hög nivå hela kvällen. Slagfärdig och beredd på att göra markeringar. Ingen tveksamhet här.
I pausen fick jag möjlighet att växla några ord med Rolf Kärfve där han beskrev problemet han hade med att spela en repertoir som var ny för honom. Rolf och jag träffades ibland i Dixieland Six när jag vickade för deras bassist. Rolf beskrev bandets musik som Revival jazz. Jag nickade instämmande utifrån min erfarenhet från Bebop och modernare Swing.
Kvällen flöt på i samma stil. Wallenbergarna som Wega så förtjänstfullt lagat till var för länge sedan uppätna och kaffe och kaka stod för dörren.
Bandet skulle framträda på södra Jylland dagen efter så man fick så att säga börja tänka på refrängen.
En trevlig kväll som jag tror många kunde instämma i. Spontandans uppkom som vanligt i lokalens längst bort belägna del.
Tack för mig.
Olof Karlén
