- Niklas Fredin, trumpet, flygelhorn och sång
- Sara Ahlcrona, sång
- Mattias Carlson, saxar
- Hans-Inge ”Singe” Magnusson, piano
- Jan Karlsson, bas
- Zoltan Crörsz, trummor
Niklas och Sara scattade hos Hot House
Niklas Fredin All Stars med Sara Ahlcrona. För första gången tillsammans på Hot House på Wega. Enkelt uttryckt – så bra!
The American Songbook och lite till. Det gick hem. Från inledande Duke Ellingtons Take the A-Train till extranumren As Time Goes By (minns ingrid Bergman i filmen Casablanca) och rykande Route 66 (Nat King Cole bl a).
Niklas Fredin är ju inte bara skicklig med trumpeten som i In a Sentimental Mood i samspel med Jan Karlssons på kontrabasen – båda är ju framträdande i sina roller i Monday Night Big Band. Även flygelhornet behärskar han som i Cry Me a River och Summertime med sång av Sara Ahlcrona. Niklas är som vi vet också en scatsångare av format vilket vi fick flera exempel på, inte minst i en av mina favoriter Mel Tormés Lullaby of Birdland och It don’t Mean a Thing (if You ain’t Got That Swing) där han också hade ett fint samspel med Zoltan Csörsz, flitigt anlitad och följsam Malmötrummis, suveränt trumsolo i andra sets inledande Caravan och 20-talets It Had To Be You.
”Siljabloo” (se nedan) hördes då och då i scaten, t ex i Bye Bye Blackbird där även Hans Inge ”Singe” Magnusson hade en framrädande roll vid pianot ”Har du sett att han blundar när han spelar?”, kommenterade Sara – det hade jag inte, men han vet förstås hur tangenterna sitter…
Sara, ja… Som man får se och höra alltför sällan. Med sitt underhållande mellansnack är hon något av en glädjechock. Hennes a cappella-intro till Chet Bakers But Not For Me där ”Singes” piano och Jan Karlssons bas liksom smögs in tillsammans med Zoltans trummor följt av Mattias Carlsons tenorsax – magnifikt! Apropå Mattias Carlson, så bjöd han på flera starka inlägg med inte så ofta hörda barytonsaxen, On the Sunny Side of the Street bl a med sång av Sara och Don’t Get Around Much Anymore med sång av Niklas.
Jag nämnde ovan ”Siljabloo”. Var han inte, Gunnar Nilsson (1925-1989)klarinett, sax och sång, återupptäckt av Lasse Holmqvist i Onsdagsträffen från Malmö-TV slutet av 60-talet, då jag hade nöjet att träffa honom, något av scatsångens introduktör i Sverige? När han redan 1953 med Carl-Henrik Norins band på Nalen sjöng en ordlös blues, Sil-ja-bloo, och fick sitt smeknamn.
Till slut, tack till Öresundståget som kunde ta mig både till och från Ängelholm under dagen (se annan plats) för att hinna med den enorma räkmackan i tid (!) när Niklas Fredin drog igång fullsatta Wega med Take the A-train. PETER KASTENSSON
