- Marie Christine Desplat, kornett, piano och sång
- Paul Bocciolone Strandberg, klarinett och sång
- Christer Andersson, tuba
- Göran Holmberg, banjo
- CO Strand, trummor
När Paul Bocciolone Strandberg kommer till Hot House på Wega vet man vad som kommer att bjudas. 20-30-tals jazz men ockå några franska chansoner. Paul and His New Orleans Gang. Med hustru Kiki Desplat vid pianor och med kornett, Christer Anderssons jättelika tuba, Göran Holmberg banjo och C-O Strandh med sina trummor och temple block fick vi en utsökt blandning av gamla mycket välkända och mindre kända och hörda låtar. Multiintsrumentalisten Paul nöjde sig med kornett och klarinett den här kvällen.
Certains l’aiment Chaud (I Hetaste Laget) hette ett prisbelönt kvinnligt jazzband i Paris som kom till Malmöfestivalen i början av 90-talet. Väl känt av Paul och grundaren Kiki Desplat stannade kvar och blev hans fru. Därav alltså ett par franska chansoner i låtlistan. Som den här fredagen i från Josephine Bakers repertoar J’ai Deux Amours och revystjärnan Mistinguetts franska version Mon Homme, av Billie Holidays My Man.
Kiki växlade mellan pianot och kornetten. Ett härligt samspel i Weary Blues med Pauls klarinett. Som ljöd skönt i When the Swallows Come Back to Capistrano, faktiskt en 40-talslåt som bl a smörsångaren Pat Boone sjungit in… Christer Anderssons tuba fick också ett solo i den här låten som jag aldrig hört.
Paul hade en fin ”duett” i Saint Louis Blues med C-O Strandhs temple block – utkarvade träklotsar – ”som jag inte använt på 60 år, normalt spelar jag numera lite modernare musik”. Dessa kom ganska frekvent till användning – When I Take My Sugar to Tea, It’s Tight Like That där även Christer Anderssons tuba glänste både till utseendet och musikaliskt. Så även i Panama. Här även C-O med ett ”riktigt” trumsolo. Var det för övrigt inte lite marschtakter från trummorna i kvällens första nummer, Louisiana?!
En av mina favoritlåtar – har jag nämnt i andra sammanhang – är Papa De Dada. Detta sedan jag hörde den första gången på Stampen någon gång på 70-talet i Stockholm där Eva Taylor sjöng låten som skrivits av hennes man, legendaren Clarence Williams. Kiki gav sin version med bl a fint banjokomp av Göran Holmberg.
När man avslutade kvällen med Alexander’s Ragtime Band var jag tacksam för att jag hoppat över både frukost och lunch i väntan på den sedvanligt megastora potäten med räksallad från Mats i Wegaköket.
PETER KASTENSSON
