Victoriateatern, som nästan revs på 70-talet, gästades igår av trettioårsjubilerande Second Line Jazzband från Göteborg. I trombonisten och presentatören Niklas Carlssons anda skulle man kunna skämta om ”Second Hand Jazzband”. Så blev ej fallet, då en nästan fullsatt salong och läktare snabbt rycktes med av orkesterns fräscha och dynamisk spel.
Repertoaren är ovanligt bred för att vara en typisk New Orleans, eller om ni så föredrar Tradjazzlina, fast med gitarr i stället för banjo. (Det hade Muggsy Spanier tyckt om). Vi fick höra nästan utnötta och nerspelade klassiker som Original Dixieland One Step, Chinatown, China Boy, till musik av Willie Nelson och Dollar Brand(!) . Dessutom spelades psalm 249 (Blott en dag) så vackert och pietetsfullt. Bäst före datumet har för länge sedan gått ut för ”When The Saint”s, som dock orkestern spelade med dynamiskt dödsförakt och bevarad självkänsla, i form av ett extranummer. Allt lät nästan nyskrivet och absolut levande. De tre blåsarna är även goda sångare och Niklas Carlsson är en sällsam begåvning som presentatör, med sin underfundiga och lite aviga humor, som kanske inte nådde fram till alla bord, speciellt tänker jag då på hans framhållande av plasten och bensinens förtjänster. Det blev en minnesvärd kväll med stämningsmåleri och livemusikens alla förtjänster!
Orkesterns musiker är alla sex förnämliga solister, några av dem har varit med sedan starten men allas namn förtjänar att komma i tryck:
Jesper Albrektsson, Trumpet och sång (1989)
Niklas Carlsson, trombone och sång (1989)
Olof Skoog, tenorsax, klarinett och sång (1997)
Hampus Andersson, gitarr i Djangos anda (2019)
Per Bach, kontrabas (1989) Johan Horner, trummor (2007)
Följande låtar fick vi höra under kvällen: Swanee River, Chinatown my Chinatown, Blue Eyes crying in the rain, African Marketplace, Blått en dag, SolitudeC’est MagnefiqueOh Mary, don’t you weep, Original Dixieland One Step, When the saints, Buona Sera segnorina och Saratoga Shout
