Igår dansade julen vidare på ett fullsatt Wega. Hot House bjöd in kvällen med glögg, serverad av Monica Flink och Elisabeth Palmbring. Ordförande Liisi hälsade oss och orkestern varmt välkomna. Hennes utsaga om att julen är inne på slutversen får dock tas med en nypa salt. Egentligen pågår den fram tills att Fastan börjar den 26 februari (Askonsdagen).
Den alltid lika vänlige och glade Bela Reller löste något inledande ett tekniskt mysterium med ljudanläggningen. Det blev vi alla och inte minst orkestern tacksamma för. Paul and his New Orleans Gang kunde planenligt börja spela 19.30. Paul Bocciolone Strandberg har under decennier utmärkt sig som den klassiska jazzens norm- och sigillbevarare. I sällskap hade Paul sin så begåvade hustru Marie Christine (Kiki) Desplat och deras dotter Angela, vars röst och musicerande får oss gamla jazzstötar att lyssna med tindrande ögon och med ”flare” i örontrumpeterna. Vidare medverkade Göran Holmberg, banjo, och Christer Andersson, tuba och trombone.
Vi fick höra ett mycket ambitiöst program som onekligen hade en fransk accent, även om den inledande ”Cést Magnifique”- skrevs av Cole Porter. Repertoaren bjöd på såväl berömda jazztitlar som udda och ovanliga inslag. Trots det lilla orkesterformatet varierades framförandet berömvärt, då familjen Strandberg sammantaget spelar klarinett, kornett, piano och tvättbräda och så sjunger alla tre med omisskännligt personliga röster, som tränger in i lyssnarens känsloliv.
En av kvällens höjdpunkter blev Pauls arrangemang för tre kornetter på några klassiska jazznummer: ”The Spanish Shawl”, ”Dead Man Blues” och ”The Pearls”. Jelly Roll Morton skrev de två sistnämnda, även om han lånade några takter från Chopins sorgmarsch till ”Dead Man Blues”. Orkestern gjorde full rättvisa åt den något svårspelade ”The Pearls”, med en guldstjärna till Angela.
Kvintetten gjorde även full rättvisa åt ”Do Something”, som kanske mest förknippas med arrangemang för större orkestrar som McKinney´s Cotton Pickers eller Hal Kemp.
Det blev även ett uruppförande av ”Afraid To Dream” med banjo och tuba i kompet. Är man intresserad av svunna tiders jazz, tänker man förmodligen på Benny Goodmans version från 1937, fast Angela Strandberg sjöng så mycket bättre än vad Betty Van gjorde.
Christer Andersson är en skicklig tubaist, hans ”påpassliga” spel gav must och karaktär åt ”Deep Henderson” och han spelade fin trombone i Lew Pollacks gamla dixielandklassiker ”That´s A Plenty”. Göran Holmberg lägger många års erfarenhet i hanteringen av sin banjo.
Det dansades mycket, i olika stilar, denna minnesvärda Annandag. Hustrun påpekade som vanligt att jag har två vänsterfötter. Den fina musiken gjorde att vi glömde bort såväl mörker och kyla, som barrande granar och julneuroser. Vi fick som alltid god mat och ett vänligt omhändertagande av Wegas personal. På Hot House vägnar vill jag så önska er alla ett riktigt Gott Nytt Jazzår! Glöm inte att beställa bord till 17/1, så slipper ni att stå upp./ Sven-Erik Palmbring