EN MINNENAS AFTON MED NEW ORLEANS DELIGHT
Det blev något av minnenas afton för några av oss denna fredag på Hot House och Wega med New Orleans Delight från Danmark. ”Det var Stefans band”, berättade Rolf Kärfve om sin storebror Stefan Kärfve som gick bort 2012. Stefan spelade både bas, tuba och sousaphone i det här bandet som då leddes av klarinettisten Kjeld Brandt-Jakobsen från Bornholm. Jag vill minnas att Bengt Hansson från Lund spelade trombon i en fin ceremoni som verkligen lever kvar i minnet. Det var nämligen en vacker New Orleansk begravningsceremoni för Stefan i St Pauli kyrka i Malmö. När kistan fördes till den närliggande Östra Kyrkogården föregicks bilen med kistan med begravningsgästerna gående bakom av New Orleans Delight som spelade Oh. Didn’t He Ramble i långsamt marschtempo. Mycket fint och rörande.
Det har sedan hänt att Kjeld Brandt-Jakobsen drabbades av stroke kort efter, lever fortfarande hemma på Bornholm, dock fjärran från den här musiken. För några år sedan gick också Hot House ”egen basist” Karl-Åke Kalle Kronkvist som spelade med bandet ur tiden efter en tids sjukdom och Lundatrombonisten Bengt Hansson har lagt av.
Men New Orleans Delight lever, inte bara på minnen som kanske några av oss andra, utan i högönsklig välmåga. Det visade man med ackuratess sedan med sin kornett ledande Jeppe Barker annonserat förstalåten ”den goe gamle” Alexander Ragtime Band som följdes av Ole Olsen i huvudrollen i It’s A Long Way To Tipperary. Ole Olsen med förflutet hos Papa Bue som jag minns när dom på 50-talet lirade på Arbetarföreningens lokaler på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Jag har aldrig lyckats växa ifrån den musiken trots att jag idag är 80+… Den är ett livselixir.
Far och son Erling och Claus Lindhardt på elegant tenorbanjo (”den är dyr”, berättade Rolf Kärfve, själv skicklig banjoist) respektive trummor har varit med sedan starten på 90-talet. Sittande bredvid varandra förtjuste de i bl a Kid Orys Get Out Of Here And Go Home (”fast gör inte det utan vänta lite,” vädjade Barker) och Begonia med ett rejält trumsolo. Barker själv tog fram scatsong i Darktown Strutters Ball och med fast hand såg han till att var och en fick visa sina färdigheter, Förutom de nämnda Ernst Hansen på dubbelbasen och Kristian Barfoed med trombonen som glänste i guld i I’m Alone Because I Love You.
What Am I Living For med Erling Rasmussons sång och piano tillsammans med Kristian Barfoed trombon påminde om någon gospelaktig ”läsarsång” som man skulle kunnat höra med Frälsningsarmén. Är inspelad av många, bland andra Ray Charles.
Ole Olsen, legendaren med klarinetten och altsaxen som fick minnena att flöda. Gammal och böjd i går’n men fortfarande smäktar Burgundy Street Blues och solot i High Society – som lär vara svårt – sitter fortfarande som en smäck. När Erling Rasmussen på pianot lekte fram och sjöng om Nyboders Pris kunde hela lokalen nynna med och nog gungade lokalen med i The Old Spinning Wheel, Listen To The Mockinbird och I’m Forever Blowing Bubbles. Den senare med en försiktig inledning av Ernst Hansen med sin kontrabas för att accelera för fullt tillsammans med Erling Lindhadts tenorbanjo. Utsökt!
För övrigt är det visst gåsatider nu. Men WEGA-kökets kyckling med en sås som inte stod någon gåsasås (det bästa på gåsen) efter var ett fint substitut. Som dessutom alla kunde ha råd med.
PETER KASTENSSON
PS. Jag observerade att Kristian Barfoed spelade trombon från ena mungipan. Kom att tänka på en engelsk trumpetare som jag såg och hörde på Pizza Express på Dean Street i London på 70-talet. Han blåste ur högra mungipan och trumpeten stod ut till höger. Jag har namnet i bakhuv’et men kommer inte på det. Kan någon hjälpa mig?