- Björn Ingelstam, trumpet och sång
- Chris Tanner, klarinett och sång
- Sven-Erik Lundeqvist, piano
- Simon Petersson, bas
- Olle Dernevik, trummor
Wow, vilken kväll med Ingelstam-Tanner Hot Five!
Det finns kvällar på Hot House. Och det finns kvällar! Som den i går, när vi fick återse och åter höra Chris Tanner tillsammans med Björn Ingelstam!
Chris Tanner, from Melbourne, Australia, var senast på Wega och Hot House 1997. Då som 19-åring tillsammans med The Hoodangers som varit på turné i bl a Moskva. Han stannade i Köpenhamn och bildade familj. Gjorde väl något gästspel på Tuppen-tiden från köpenhamnska hemmaplanen Charlie Scott’s (tidigare Café Selina) på Skindergade, för att inte tala om tiden tillsammans med en några år yngre tonårige Björn Ingelstam i Hot House’ Jazztält (saligen avsomnat med kommunens ”hjälp”) runt 2010. Då ett härligt ungdomsband med bl a Niclas Bardeleben på trummor.
Chris och Björn nu tillsammans i Ingelstam-Tanner Hot Five, ett väldigt sammansvetsat och inte minst spelglatt gäng med pianisten Sven-Eric ”Svempa” Lundeqvist (som man aldrig kan höra för mycket av!), basisten Simon Petersson och trummisen Olle Dernevik. Svempa, Björn och Simon är för övrigt alla tidigare ungdomsstipendiater från Harry Arnold-sällskapet i Stand By.
Grabbarna bjöd på en synnerligen blandad jazzkompott med rötter i den gamla jazzen, men i något modernare tappning som inledande gamla godingen Indiana. Det bar oss vidare över bl a Fats Waller med Keepin´ Out Of Mischief Now (Simon på basen!) och sällan spelade Jitterbug Walz (den första skrivna jazzvalsen, enligt Hans Ingelstam som med sin trombon joinade bandet i avslutande Alexander’s Ragtime Band och When the Saints/Mama Don’t Allow).
”Lite revival New Orleans”, presenterade Björn inför Tishomingo Blues och hans trumpet med Chris’ klarinett stod inte efter ursprunget med Bunk Johnson-George Lewis! Wow!
Lite country i Hank Williams Hey Good Looking med fint trumjobb av Ola och Leonard Cohens Hallelujah med sång av Chris innan en snabbsnabb version av Panama men även av Fidgety Fet och bandets version av Bix Beiderbecke’s Jazz Me Blues drog ner ovationer från den positiva publiken. Liksom Easter Parade – ”något försenad men får spelas bara en gång om året” – med skönt samspel av Svempa och Olle. Chris och Björn utan komp i George Gershwins Strike Up The Band förtjuste också det fullsatta Wega liksom Björns Louis Armstrong-trumpet och sång i On A Coconut Island.
Vi fick också av Chris Tanner lära oss vad uttrycket ”Open a can with worms” betydde, ett snack när man har problem med vad man ska säga mellan låtarna men som bara kan ge flera problem…
Fast det var inga problem den här höjdarkvällen innan bandet drog vidare till danska Frederikssund i närheten av Roskilde för lördagens spelning.
… och som vanligt fixade Wega-köket med sin barservering snabbt ut maten till de runt 100 gästerna så att alla var sittande när bandet drog igång. Jag hade valt laxen och den var både god och prisvärd. Som alltid.
PETER KASTENSSON
