Förnämliga musiker hos Alf Green & His Soulmates
Den sjungande trummisen Alf Forslund Green är en jäkel på att hitta spelningar för sitt band, Alf Green & His Soulmates. Inte svårt att föreställa sig med tane på vilka förnämliga musiker han omger sig med. Den här fredagen var man hos Hot House på Wega.
Bland hans Soulmates fanns i går en ”nykomling”. Gitarristen Erkand Morina var det alltför länge sedan jag såg och hörde. En förnämlig uttolkare av den musik som belgiske gitarrspelaren Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten förljuvade jazzvärlden med under 30- och 40-talen. Med bl a Stéphane Grappelli på fiol. Grappelli ersattes under krigsåren av klarinettisten Hubert Rostang, vars roll den här kvällen exekverades med bravur av Håkan Ekvall. Som i Blue Drag, inte skriven av men inspelad av Django Reinhardt.
Det som kallads gypsyjazz (”zigenarjazz”) bjöd Erkand också på i Seul a Paris, dock inte från Reinhardts repertoar. Lägg därtill ett lysande samspel med Lars Ljungberg på sin magiska vibrafon som gav applåder från övriga bandledare tillsammans med den fulltaliga publiken. Lars Ljungbergs framförande av Cannonball Adderleys Things Are Getting Better var också en av kvällens många höjdare.
Låten The Gypsy om ”lektes fram” av Håkan Ekvall med tenorsaxen och Håkan Persson som också sjöng vid sin kontrabas, tillhörde dock inte ”gypsyjazzen”. Den skrevs av Billly Reid 1945 och har framförts av jazzens stora som Louis Armstrong och Frank Sinatra. Håkan Persson berättade för mig en liten fin historia om att det fanns en svensk version som hette Lolita, som var hans mammas favoritmedoli och att hon på sin skolväska broderat det namnet. Som handlade om en man som gick till en spågumma och i Håkans minne satt fortfarande en del av den svenska texten som han reciterade för mig. En liten söt parentes i en generös och härlig Hot House-kväll.
Som ordförande Liisi tyckte borde avslutas med ett extranummer, en riktig jazzlåt. Vad hon nu menade med det? Det var ju jazz från början till slut. Från Shine (Ljungbergs första solo med sina flygande klubbor) blandat med Petite Fleur (Ekvall hade förstås plockat fram sopransaxen liksom i China Boy), Håkan Perssons bas i It Had To Be You, Alf-Håkan-o-Håkans sång i My Blue Heaven till Erkands gitarruppvisning i I Can’t Give You Anything Of Love, Baby och Sheik of Araby som avslutade. Icke att förglömma (förstås) av Alf Greens sånginsaster vid trummorna, bl a en skånsk text till On The Sunny Side Of The Street som visst handlade om att putsa skorna och gå ut i solskenet. Eller nå’t sånt…
Det här blev som vanligt långt, men det var länge sedan jag var på Hot House och i går fick njuta av även av en härlig Black and White från Monica och hennes hårdjobbande personal i köket.
Om 14 dagar kommer Paul’s New Orleans Gang feat. Angela Strandberg. Det är redan fullbokat.
PETER KASTENSSON