Jack Andersson, trumpet och sång
Hans Ingelstam, Trombon och sång
Claes Rydbeck, banjo, gitarr och sång
Anders Rudnert, bas
Per Melin, trummor
En kvintett herrar som verkligen vet vad man sysslar med! Som dessutom sprider glädje runt sig med gott humör och härlig musik!
Hans Ingelstam, Jack Andersson, Claes Rydbeck, Anders Rudnert och Per Melin har naturligtvis mötts många gånger i olika konstellationer. Kanske var det första gånger man bildade ett band tillsammans, åtminstone framskymtades att det var första gången de möttes så här i Hot House på Wega?!
Må vara hur det vill med den saken, men det kan naturligtvis aldrig bli fel när dessa skickliga veteranmusikanter möts, var och en smått legendarisk åtminstone lokalt inom den här gamla gladjazzen; Hans Ingelstam med sin alltid lika felfria trombon och kuliga mellansnack, Jack Andersson i sin lysande kavaj, röd som en dansk brevbärarjacka, med sin gyllene Armstrongtrumpet, Anders Rudnert van vid symfoniorkestern som visade att det går att framföra även melodistämman i kontrabasen, Claes Rydbeck som såväl sjunger och är en konstnär med både banjon och gitarren trots att han lär vara Gaisare och inte minst var det fint att återse trummisen Per Melin, long time no seeing.
Det här gick alldeles avgjort hem hos den fulltaliga publiken. Även när sångglade Alf Green hoppade in med scatsong i All Of Me jublades det högt och ljudligt. Trummorna fick han dock inte röra, det var Melin det blev ovationer för när han inbjöds till solo som i Way Down Yonder In New Orleans.
Överhuvudtaget delade man generöst på sina solistframträdanden, även sångmässigt, Claes Rydbeck främst, men även Hans Ingelstam och Jack Andersson lämnade sina instrument då och då för sånginsatser. Som i Constantly där Hans också blev ensam blåsare med sin trombon – förstås, eftersom den här låten är skriven av en av de stora (mainstream) trombonisterna, Vic Dickenson, som spelat med alla de stora: Count Basie, Billie Holiday, Coleman Hawkins, Lester Young, Sidney Bechet, you name it! Jack lämnade då trumpeten för en dans med hustrun, ” för lösaktigt leverne, ta det lugnt och försiktigt”, menade Hans.
Jack kom tillbaka i Armstrongs West End Blues, ”jazztrumpetarnas mästarprov liksom Haydns Trumpetkonsert inom den klassiska konsertmusiken”. En baggis för Jack. En parentes: gå in på nätet och lyssna på en ung Malmötrumpetares, världsartisten Håkan Hardenberger, framförande av Haydn i BBC Proms 1990!
Hans Ingelstams kommentarer var som nämnts kul och slagfärdiga, så introducerades t ex gamla fina Basin Street Blues som ”fin att dansa till om man tycker mycket om varandra”,
Den enda låt som har sju ord med fyra bokstäver lär vara Into Each Life Some Rain Must Fall fick av Hans benämningen ”en riktig skitlåt som vi gillade när jag var mycket ung i ett Stockholmsband eftersom George Lewis, som vi beundrade stort, spelat in den, en schlagerlåt som inte har något med jazz att göra” – varpå den naturligtvis framfördes för Wegas fullspikade dansgolv…
Eftersom jag inom om några veckor väntar på en höftoperation och är ålagd att ta bort några kilon, så borde jag förstås inte provat Wegas kycklingfilé med bearnaise, men den såg så god ut att… va’ f-n den slant ner i alla fall! Det blev ju sedan också en liten knackig promenad till sta’ns dygnetrunt, svindyra museiparkering på andra sidan vallgraven. Kanske försvann några gram där?
PETER KASTENSSON
