Mikael Cinthio, saxofon, klarinett och sång
Björn Ekman, banjo och sång
Julius Ekvall, bas
Jerker Heijkenskjöld, trummor
En fulltalig publik på restaurang Wega satt förväntansfullt och väntade på att Mikael Cinthio Band skulle börja spela, men fick till sin förfäran höra av föreningens ordförande Liisi att musikerna aldrig hade spelat ihop … förutom att Mikael och Björn hade spelat cirka 50 år tillsammans, och att de andra hade setts i musiken åtminstone några enstaka gånger. Nåja, förfäran övergick i hänförelse när bandet väl började spela. Några problem i kommunikationen eller samspelet syntes i alla fall inte till.
Bandet består av tre mycket rutinerade musiker och en stigande stjärna på den skånska jazzhimlen:
Centralfiguren och träblåsaren Mikael Cinthio har sedan 70-talet spelat med de flesta i Skåne som spelar äldre former av jazz. En energifylld musiker med mycket uttryck både i sina instrument och sin sång. Han hade med sig klarinett samt sopran, alt- och tenorsax.
Björn Ekman, som sjöng, spelade gitarr och presenterade trevligt, har tidvis vandrat ganska parallellt med Mikael, och de två har musicerat med digert schema till exempel i The Absalon Orchestra på 80-talet. De senaste två decennierna har Björn musicerat en hel del på andra sidan sundet. Han kom sex timmar före kvällens spelning hem från en USA-resa, och kunde vi inte ana att hans dialekt i sången var ännu mer genuin än vanligt? 😊
Jerker Heijkenskjöld var kvällens batterist. Han har stor erfarenhet av olika sorters musik och vitt skilda musiker, och har bland annat spelat länge med Anna-Mia Barve. Han är också en gudabenådad musikalisk sjukhusclown, framför allt för barn och ungdomar.
Basisten Julius Ekvall är nyutexaminerad från musikerlinjen på Malmö musikhögskola. Där har han framför allt lärt sig något mera modern musik än den som spelades i kväll, men man kan gissa att han insupit en smula inspiration till den äldre jazzen av sin pappa Håkan.
Bandet gick ut med en mjuk version av My blue heaven med vispar. Mikael varierar friskt mellan sina fyra instrument, även om hans tenorsax och sopransax tar sig mera plats än de övriga instrumenten. Mikael drar ett tungt lass med all sång och träblåsspel, men han klarar det med bravur. Alla hans olika instrument borgar för variation, vilket också närvaron av två rutinerade sångare gör.
Vid det här laget var de delikata vegobiffarna (eller motsvarande) uppätna. Personalen på Wega lovade: Ingen går härifrån hungrig, i så fall är det deras eget fel. Och de höll vad de lovade! Mikael komouflerar gärna melodierna så att man inte alltid hör vilken låt som spelas, i alla fall om man lyssnar slarvigt. Men det är det väl ingen i Hot house som gör… 😊 Han growlar gärna i sina instrument och har bra tryck i sina lurar, känns ohämmad och tar ut svängarna.
Efter paus fick vi höra bland annat det oväntade låtvalet You can never tell i calypso-stil och Girl of my dreams med fina sångstämmor i båda låtarna. Björn spelar lyhört och varierat, ibland fyra slag i takten ibland friare, på sin gypsygitarr, eller som man också kallar det: Selmergitarr, Fransk gitarr eller Djangogitarr. Kärt barn har många namn. Vi fick före sista pausen höra en gammal blues utan namn. Äntligen trumsolo! Jerker behärskar den gamla stilen med mycket virvelspel klockrent, inspirerad av New Orleans-komp och second line- komp, och han följer med Mikael perfekt.
I tredje och avgörande set fick vi bland annat höra Rosetta med härligt scatsolo av Mikael. Lite senare kom Out in the cold med ett bluesigt bassolo av Julius med fina glidningar, och bräkig tenorsax på det.
Till undertecknads belåtenhet så framfördes ett rikligt antal mollåtar under kvällen: Blues my naughty sweetie gives to me, med dramatiskt djungel-intro. Black and blue, vilken innefattade ett helt chorus bassolo följt av ett parti med enbart mjukt spel av Mikael på sin gamla sopransax med svartoxiderat silver tillsammans med Julius bas, Bei mir bist du shoen med lugnt intro med stråkbas, Djangolåten Blue drag där vi fick glädjen att höra lite singelstringspel av Björn, den franska valsen Padam padam, Russian lullaby av den ryske immigranten Israel Baline, senare känd som Irving Berlin, samt extranumret Clair de lune av Joseph Kosma.
Sammanfattningsvis så fick vi uppleva en kväll med dynamisk varierad musik som inte är rädd för att ta sig lagom stor frihet med ett komp man inte välter i första taget. Och det var härligt att se så många duktiga dansare på golvet igen. Nästa evenemang i Hot house regi är söndagen den 26/12, då AlfEverGreenBand gästar oss. Välkomna då! /Håkan Ekvall
