Bandet har sin huvudsakliga hemvist i Lund och drar alltid fulla hus när det brukar besöka Hot house och Tuppen. Denna kväll var inget undantag, det handlade om sekunder innan de första dansande provade lyckan på dansgolvet istället för att avnjuta den örtmarinerade kycklingen som var kvällens rätt. Bandet är verkligen underhållande och man märkte tydligt den positiva stämningen i lokalen när musiken spelade upp.
Med 18 personer i ensemblen så blir klangerna verkligt fullödiga och varierade. En starkt bidragande orsak var sångtrion bestående av Kerstin Gleerup-Hedberg, alt, Ronny Jansson, tenor och Thomas Hansson, baryton. Här fanns täta fina klanger som utfördes med bravur i de tidvis krävande 30 och 40-talsnummer som bandet levererade. Med stråkar i form av cello och violin samt ett flertal blåsare blev klangerna tilltalande. Det kändes som om man befann sig någonstans mellan Max Raabes orkester och Ulla Billquist kända inspelningar. Någonstans i Sverige alltså.
Bandet inledde med Cole Porters fina ”Anything Goes” och fortsatte med ”Music Maestro, Please” med Lars Nilsson och Håkan Karlsson som solister.
Ett verkligt 20-talsnummer exekverades i form av ”Alabama Stomp”. Sedan följde i rask takt ”Singin´ in the Rain” från 1929. I ” A Foggy Day” kunde man utan problem se Fred Astaire framför sig i väl tajmat dansnummer. Frank Loessers ”Kiss the Boys Godbye” från 1939 blev nästa nummer.
Därefter följde ”The Lambeth Walk” som snabbt genererade ett fullt dansgolv. ”Dream Dancing” av Cole Porter blev utfört med verklig rättvisa, en sällan spelad melodi som på senare år blivit känd med den fina jazzsångerskan Stacy Kent. Lite nostalgi blev det åter i ”Anapola”. Sedan följde Irvin Berlins ”Say It With Music” och ”A Fine Romance” som direkt förde tankarna till Ginger Rogers.
Bandet stack emellan med lite svenskt. Ur filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 hämtades “Aj, aj, aj vilken röd liten ros”, ett verkligt trevligt inslag som vanligt proffsigt levererat av Salongsorkestern. I filmen sjöngs sången av den då mycket populära Tutta Rolf.
”Is it True What They Say About Dixie” följde sedan, raskt åtföljt av ”Nice Work If You Can Get it” samt “Bel Ami” med fin refrängsång av Kerstin Gleerup-Hedberg.
I “Das Fräulein Gerda” blev det lite tysk underhållningsmusik, ett spännande och oväntat inslag. I nästa nummer blev vi uppmanade att ej skjuta på pianisten. Patrik ”Putte” Lindgren levererade här ett fint pianospel trots vapenhotet.
En fin detalj under kvällen var herrarnas övergång till vita smokingjackor från de mera konventionellt svarta. För övrigt var bandet som vanligt uppklädda, här fanns lackskor i överflöd påkallade av kvällens klädkod. Damerna var som sig bör iförda långklänningar.
”Making Whoppy”, ”Cheek to Cheek” samt ”Fernandos kabaré” med dansk text följde så. Kvällen led mot sitt slut och Salongsorkestern avslutade med ”China Boy” i raskt tempo. Ett extranummer krävdes av publiken och det blev den av Vera Lynn kända ”We´ll meet again” . En värdig avslutning på en mycket underhållande kväll med en orkester som framförde musik som borde tilltala flertalet smakriktningar. / Olof Karlén
Efter pausen har vi de vita kavajerna!
