Bo Nilsson, klarinett
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Bob Stalin, piano
Dennis Johnsson, gitarr
Anders Rudnert, kontrabas
Nisse O Månsson, trummor
Ulla Hallström, sång
Sara Ahlcrona, sång
Härligt att skriva 2018 och ett nytt år för Hot house jazzkvällar på Tuppen. Samtidigt är det också fantastiskt hur föreningen lever vidare och verkar för den äldre jazzen trots de ”svårigheter” man haft med Malmöfestivalen och tältplacering. Nog om detta nu. In på scenen kliver ett erfaret gäng som spelat ihop sedan slutet av 60-talet och definitivt inte tappat geisten, jag talar om Swingbandet under Bob Stalins kapellmästarskap. Ett band som brukar dra mycket publik, så även denna kväll. Golvet fylldes snabbt och trafiken mellan de av rutiga dukar försedda borden var tät. Bandet är noga med ljudet och upprepade insatser krävdes vid mixerbordet för att alla skulle bli nöjda. Det diskuterades mikrofonplaceringar hit och dit, inlinening, medhörning och klangfärger på ljudet. Verksamheten låg nog inte långt efter studion på Abbey Road, åtminstone i intensitet.
Vackra ” Black and Blue” fick inleda tätt följd av ” Undecided” som fortfarande har behållit samma titel. ” En låt som inte spelas så ofta på Tuppen är ”Stompin’ at the Savoy”. Den levererades med finess, mycket tack vare Bo Nilssons eminenta klarinettspel. Här har bandet en verklig tillgång. Vissa band har bekymmer med sticket i låten och kroknar lätt här. Så inte Swingbandet.
I ” I Can’t Give You Anything But Love” fick Ulla Hallström möjlighet att blomma ut. Tolkningen blev finstämd och innerlig. Det värmde i januarikvällen.
Efter paus inleddes setet med ” Stars Fell On Alabama” , en jazzstandard som spelas i alla jazzläger. Vibrafonen glittrade så där lagom och ledde tanken till Lionel Hamptons utsökta spel.
” Embracable You” följde därefter, en av mina absoluta favoritlåtar, speciellt inspelningar med Frank Rosolino på trombon. En fantastisk trombonist i absolut världsklass som tyvärr gick bort i förtid under tragiska omständigheter.
Insatserna från övriga bandmedlemmar förtjänar också att lyftas fram, fint stadigt basspel, följsamma trummor och ett säkert ackordarbete från gitarren som matchade Bobs finns pianospel, tydligt inspirerat av Fats Waller. Sämre förebilder kan man ha.
Efter andra paus fick vi låtar som ” Rosetta”, denna gång med nyskapande sång av Bo Nilsson. I ” Gee Baby” fick Ulla åter möjlighet att visa att hon är en duktig sångerska. Låten fick bli kvällens avslutning.
Åter ut i den kyliga vinterkvällen, ingen snö i sikte än. Men våren kommer, var så säker. / Olof Karlén
Nisse O´Månsson, Bosse Nilsson, Dennis Johnsson, Andres Rydnert och Bob Stalin
Bengt Ahlcrona
Bo Nilsson
Bo Nilsson och Ulla Hallström Stalin
