På Wega hyllades under gårdagskvällen, om inte dagens helgon, så i alla fall diverse gudar från jazzens parnass. Kvällen inleddes dock med en hyllning till Hot House oförtröttligt arbetande ordförande Liisi Nordström som fyllde år ”mer än någonsin”. På estraden satt Peruna Jazzmen från Danmark, som är en veritabel institution utifrån sin mångåriga verksamhet. Bandet började spelat 1959 och startades av trombonisten Arne Höjberg, som tyvärr gick ur tiden förra året. Klarinettisten Claus Forchhammer har varit med sedan 1960, fast med några års frånvaro på 70-talet. Han var inte med på Värmlands nation 1973 när Peruna, då åtta man starkt, en magisk kväll fick spela 12 extranummer och missade färjan hem! Vi som älskar det danska språket, men inte förstår det, kände en ogrumlad glädje över Forchhammers lågmälda presentationer av musiken, men framför allt över hans fina spel. Han höll även en del av oss i andlös spänning, genom att ha högra foten placerad en decimeter från ett ölglas. Men vi vet ju att det är lika osannolikt att en dansk musiker skall spilla ut en öl, som det är att ett japansk tåg skall bli försenat.
Peruna Jazzmen spelar alltid den klassiska jazzens ABC på ett förtjänstfullt sätt. Trots att numerären krympts till sex man och att man ibland saknar en andra kornett och diverse trombonestämmor spelas de ofta intrikata arrangemangen väl. Det är verkligen inte enkelt. Paul Strandberg hade en mycket fin kväll, där finns alltid kunnandet och kärleken till musiken. Pianisten Anette Strauss kom med på 70-talet och sjunger även fint i Lil Hardin-idiomet, inte minst i ”I Must Have That Man”. Det bjöds även på några hörvärda vokala duetter mellan henne och Paul t.ex. i ”Too Busy”.
Tvättbrädet hanterades för kvällen fint av Lars Borup, som vikarierade för adelsmannen Mik Schack, som tillbringar vintern i Västindien. Kompet kompletterades påpassligt och lyhört av Jonas Winding, banjo och Henning Lorenzen, sousafon.
Det spelades musik förknippad med Jelly Roll Morton, King Oliver, Louis Armstrong, Clarence Williams och andra berömda namn. Vi fick höra ett fint arrangemang på ”Deep Henderson” och en hyllning till Bix Beiderbecke i en vokal variant av ”Singin´The Blues”, vilket är ytterst ovanligt.
På det oftast fullt belamrade dansgolvet kunde åskådarna njuta av hisnande dansskicklighet, eller bara glädjen över att ännu kunna röra sig. Såväl publik som orkester har åldrats, men vi är lika glada ändå. Tack Peruna Jazzmen, ni är värda all respekt och kärlek!
Wega bjöd på en välsmakande fläskfilé och jag längtar redan till 28 februari, med Västerbottenostpaj och Kansas City Stompers med Anna Pauline! / Sven-Erik Palmbring
