Mikael Cinthio, klarinett, saxofoner och sång
Bo Ericsson, trumpet och kornett
Peter Trädgårdh, trombon och sång
Ulf Albrektsson, piano och sång
Anders ”Rulle” Rylander, banjo och sång
Ored Borgsund, bas
Lennart Carlsson, trummor
FIKTIVT BAND SPRED GÖTEBORGSGLÄDJE!
Det är inte ofta som Hot House gästas av band från Göteborg. Men den här kvällen fylldes Wega när Max Lager’s New Orleans Stompers. En kväll då man dessutom undfägnades med lögadoppa av högsta Bullen-klass från restaurangen kunde inte vara bättre! Max Lager och hans lätt ärrade kompisar är SÅ välkomna tillbaka.
Max Lager, trummisen bakom den New Orleanska, belysta stora bastrumman, han kallades så av pianisten, sångaren och bandets upphovsman 1979 Ulf Albrektsson, finns egentligen inte. Trummisen heter Lennart Carlsson och Max Lager var en fiktiv avbedagad jazzpianist i boken ”Radhushöst” som skrevs av Ulf Albrektsson nå’n gång på 70-talet. Vilken fick namnge det här ursprungligen hopplockade bandet!
Lika bra att berätta vad resten av bandet heter också: Ored Borgsunds distinkt energiska kontrabas i bakgrunden. Bo Ericsson, trumpet och kornett, har varit med från starten, han är inte från Götet utan från mörkaste Småland och att hans favorit är Bunk Johnson står inte att ta fel på. Trombonisten Peter Trädgårdhs 50-åriga faiblesse för Kid Ory, Jack Teagarden, Chris Barber och inte minst Papa Bue, står inte att ta fel på, han kom från Carnegie Jazzband 2004. Och så två skåningar! ”Pojken med guldbanjon”, mannen med en förgylld banjo i sin samling, Anders ”Rulle” Rylander som gått ovanliga vägen från rocken till New Orleans. Den andra skåningen känner vi närmare från olika konstellationer här nere, rörblåsaren Mikael Cinthio som lirar sina saxar och klarinett och inte minst scatsjunger med hela kroppen.
– Du kommer säkert att få höra låtar som du inte känner igen också, sa Ulf Albrektsson när jag bad om en förteckning över vad Max Lager’s New Orleans Stompers hade i kappsäcken.
En härlig blandning, minst sagt!
Algiers Strut drog igång det hela före Bugle Boy March och sköna Love Song Of The Nile. Sedan dröjde det inte länge förrän Mikael Cinthio kunde dra ner applåderna för första scatinsatsen i Girl Of My Dreams och i Kansas City Blues med en ösig tenorsax. Man hade fångat publiken i en svängig bur som varade hela kvällen.
Kanske gör jag mig till ovän med några stycken nu? Men så skönt jag tycker det är med den covidförbjudna dansen, kanske var det här sista tillställningen, i alla för den här gången. Att kunna uppmärksammat lyssna till bandens olika solistinsatser som t ex Ulf Albrektssons sång vid pianot i språkligt engelsk-franskt märkliga Bas-Moi Un Tibou som väl betyder något i stil med ”Lappa-slå till mig”. Tror jag. Eller tysk-amerikanska Tannenbaum/Maryland. Och visst sjöng Peter Trädgård dejlig danska i en av Papa Bues stora favoriter Nyboders Pris. Karibiska toner i Coconut Island tillhör också repertoaren.
In The Sweet By And By har jag inte bara upplevt med Chris Barber som avslutning på en lysande konsertkväll. Två timmar med ett 30-tal låtar ur vad som kalla New Orleans Revival gick fort innan jag haltade ut till ”den lille röe” som väntade tappert i regnet. Vilket väl egentligen var jäkligt oklokt av denne dumskalle till rehabpatient när det finns taxi. Men glad var jag!
…och nästa Hot House-kväll på Wega är det favoriternas favorit: KÅLPUDDING!
PETER KASTENSSON
