Det var lördagskväll när jag cyklade ner genom ett kallt, grått och mörkt Malmö, förbi Kungsparken, och svängde in på Malmö Hus slottsgård. Utanför restaurang Wega parkerade jag cykeln. Inifrån de varmt upplysta rummen hördes ett förväntansfullt sorl när jag hängde min rock på den sista lediga galgen som var kvar i garderoben. Salen var proppfull med folk, som det alltid är när Malmö Hot House Jazz har sina musikevenemang här. Restaurangen erbjuder tre, fyra vällagade rätter, tillsammans med lämpliga förfriskningar, till facila priser, som de flesta gästerna tycktes sig väl smaka av. Kvällens musiker, Salongsorkestern, stiligt och ändamålsenligt uppklädda, tog plats på en upphöjd scen vid rummets kortsida. En 17 man stark ensemble inkluderande tre sångare, händiga instrumentalister på klaviatur och banjo, en bastant bastuba, en kraftfull blåsarsektion, och en stråktrio förskönad med bandets enda kvinnliga deltagare. För att inte tala om trumslagaren, tillika orkesterledaren och konferenciern, som med sina fyndiga och informativa presentationer av musikstyckena förhöjde musikupplevelsen. Inget inövat kallprat där inte. Att döma av orkestermedlemmarnas reaktioner var infallen helt dagsfärska. På grund av den absolut fullsatta lokalen hade man, till somliga gästers lättnad, avrått från dans just denna afton. Salongsorkesterns repertoar är hämtad framför allt från tiden mellan 1925-45, företrädelsevis från filmens värld, från Hollywood till svenska pilsnerfilmer, uppblandad med schlager och jazz, elegant och lyhört arrangerad och föredömligt framförd. Igenkänningsfaktorn är hög, och örhängen och evergreens många. Det är överväldigande musikunderhållning helt enkelt, eller pure entertainment som engelsmännen säger, och för den med minsta intresse för musik, vilken genre det till vardags än må vara, helt oemotståndligt och livsbejakande. Man kommer på sig själv, och alla runt omkring, med att sitta med ett stort och inlevelsefullt leende i ansiktet hela kvällen, helt tillfreds med att bli överkörd av detta framrusande instrumentala ånglok. Det är storbandsjazz när den är som bäst. Tacksam och nöjd grenslar man efteråt sin cykel och glider nynnandes på en gammal slagdänga tillbaka genom ett aningen ljusare och varmare Malmö; I’m singing in the rain…
Peter Sternäng, Malmö 26.11.2022