Double O’Seven har återuppstått
1975 bildade Bela Reller Double O’Seven, ett gladjazzband som snabbt fick en tacksam och trogen publik och även spelade in en CD. 2019 tvingades Bela Reller av hälsoskäl lägga sin trombon på hyllan. Bela har sedan dess varit revisor för Hot House och varit behjälplig med ljudet vid jazzkvällarna.
För en tid sedan drabbades Bela av en hjärtinfarkt, men hur snabbt har han inte återhämtat sig! Den här fredagskvällen var han tillbaka på plats på Wega. Och inte nog med det, för på scenen fanns Double O’Seven igen! Nu med banjoisten och sångaren Bo Werholt som frontman – den ende som faktiskt var med i det ursprungliga Double O’Seven. Werholt fick inte bara hälsat Bela Reller välkommen i publiken. Han fick till och med fram honom till bandet under kvällen för att famföra sin gamla ”hit” på danska, ett av Papa Bues och Lillers gamla paradnummer Nyboders Pris, framfört första gången redan av Olga Svendsen på 30-talets Scala Teater i Köpenhamn. Stort jubel på det fullsmockade Wega, var delikata, synnerligen prisvärda och fullmatade räksmörgås hanns med tillsammans med en alkoholnollad cider innan bandet drog igång. Då hade också Hot Housebasen Liisi Nordström hunnit uppvakta trumpetaren Erik Berndalen med en blomma. Orsak? Det är ju Erik som komponerat marschen För Sverige – I Tiden (kungens valspråk) som nu spelas på 50-årsjubileet från trontillträdet när Karl XVI Gustaf reser landet runt. Liisi fick för övrigt själv en blomsterkvast av Wegas ägare Monica Bengtsson som tack för det jobb hon lägger ner föra tt fylla restaurangen.
I dagens Double O’Seven ingår förutom Wernholt med sin banjo/sång och Berndalens trumpet blåsarna välkände trombonisten Hans Ingelstam som aldrig sätter en ton fel och multisaxofonisten och klarinettisten Håkan Ekvall. Pianisten Hans-Inge Magnusson satt gömd bakom blåsarna men dessbättre samt och synnerligen hörvärd.
Malmö Operaorkesters slagverkare Lars Ljungberg hade bytt ut vibrafonen senast han besökte Hot House mot trummor som han förstås också briljerade meds, och så basisten Magnus Jansson som höll sig i bakgrunden men är nog så viktig för helheten.
Man öppnade stenhårt med Indiana, Rosetta, Basin Street Blues och Down By The Riverside, så förstår ni själva hur aftonen utvecklades. Dinah med några takter Wild Cat Blues av Ekvall klarinett, utbytt mot sopransax i fint samspel med Lars Ljungberg i Some Of These Days – och fick vi inte lite stridepiano av Hans-Inge Magnusson där?! Han hade också ett härligt intro till After You’ve Gone. Erik Bermdalen sköna silvertrumpet i I’m Confessing och Hans Ingelstams trombon tog vara på alla möjligheterna, som i Just A Closer Walk With Thee, Armstrong-klassikern A Kiss To Build A Dream On, Bye And Bye – och mycket mera. Lite sammanfattat – vilken härlig och smittsam spelglädje från Doube O’Seven årgång 2023!
Slutligen… om jag tycker Wegas restaurang är prisvärd (150 spänn för räkmackan är billigt!!!) så kan jag inte säga det samma om Malmö Stad. Rena rånet att det ska kosta en hundring att parkera vid
Malmöhus en fredagskväll.
PETER KASTENSSON
- Bo Werholt, sång och banjo
- Håkan Ekvall, saxar och klarinett
- Erik Berndalen, trumpet
- Hans Ingelstam, trombon
- Hans-Inge Magnusson, piano
- Lars Ljungberg, trummor
- Magnus Jonsson, bas
- Bela Reller, sång
