- Sören ”Doc” Houlind, trummor och sång
- Jesper Capion Larsen, klarinett
- Kristian Barfoed, trombon
- Ragnar Tretow, trumpet
- Lis Kröyer, pianoo
- Erling Lindhardt, banjo
Doc Houlind äntligen på plats!
Så fanns då äntligen bandet på plats på Wega hos Hot House, Doc Houlind New Orleans All Stars. Inställda konserter på grund av pandemi och av stormen stängd Öresundsbro. Den här fredagen kunde inget stoppa danske legendaren Doc Houlind från att komma med sitt trumset och den New Orleanska stortrumman.
Trumspelet började han studera redan 1971 på plats i New Orleans. Det förde honom i stort sett jorden runt inklusive en tioårsperiod hos en annan dansk legendar, Papa Bue. Med paus för en ettårig sejour hos familjen Boutté i New Orleans. 2005 utsågs han till bandleader för European All Star Band. Då hade han 2000 till 2017 ”övergett” trummorna för trumpeten och sången. Sjunger gör Doc Houlind fortfarande men från positionen bakom trummorna igen.
Det fick vi flera bevis på, bland annat i Dippermouth Blues, I’m Alone Beacuse I Love You och On The Sunny Side Of The Street. Och lite kortare trumsolon då och då, som i när Ove The Waves bytte tempo och Bourbon Street Parade.
Bandet då? Ärrade (ursäkta Lis Kröyer, Docs hustru och pianist) musiker som kan sin New Orleans-historia. Det finns i Danmark en rad av NO-klarinettister som Jörgen Svare, Ole Olsen, nyligen avlidne Erik ”Krölle” Andersen (jag kommer säkert på flera) och så förstås dagens Jesper Capion Larsen som bjöd oss inte minst på en härlig Burgundy Street Blues och ovan nämnda Over The Waves.
Svenskt i frontlinjen genom Ragnar Tretow, från sörmländska Harpsundssjön (tidigare granne från min boendetid på Ystadsgatan). Här med sin silvertrumpet och sordin som ett finstämt solo i Farewell Blues. Här tillsammans med Lis Kröyer, lite gömd i bakgrunden, men förstås inte i pianospelet.
Vid sin sida hade han Kristian Barfoed, fastän dansk lär han vara boende på Limhamn numera. Trombonen är en viktig ingrediens i musiken från New Orleans och Kristian fick många resningar från stolen som i festliga Yaka Hula Hickey Dula, Hawaiansong, som inte är så ofta hörd i dessa sammanhang och i Billm Bayley
Erling Lindhard är en gammal bekant från New Orleans Delight och i Mardi Gras visade han sin eminens på det av någon anledning ofta baktalade stränginstrumentet banjo. Men inget riktigt New Orleansband utan banjo!
Efter en afton med Wegas jättelika bakpotatis och räksallad och Doc Houlinds stampvänliga New Orleansmusik kunde man dra sig hemåt glad och nöjd både till kropp och själ.
- PETER KASTENSSON
