- Lina Maria Bengtsson, sång
- Jerry Segerberg, sång
- Joakim Adamsson, klarinett
- Nick Christie, gitarr
- Måns Persson, gitarr
- Marcus Karlsson, trummor
- Jens Lindström, bas
Swing Street Orchestra på Hot House
Det här var en ny bekantskap för anrika Jazzföreningen Hot House på Wega denna fredag, Swing Street Orchestra. Det var en angenäm bekantskap.
Nu var inte alla i bandet ”nya”. Den virtuose gitarristen med sin fantastiska fingerfärdighet Måns Persson mötte jag för första gången något år efter 2003. Det var då vår så stort saknade ”jazzpräst” Sven-Erik Palmbring hade öppnat Västra Karaby kyrka i Dösjebro för jazzen och när Roger Berg Big Band gästade fanns Måns Persson i rytmsektionen.
…och Lina Maria Bengtsson, Leading Lady i bandet har som en av Roger’s Sisters hos storbandet upplevts många gånger. Just upplevts, för Lena Maria har en medryckande utstrålning. Står inte bara eller speciellt stilla vid sångmikrofonen. Utbryter då och då i dans, ensam eller tillsammans med sin moatjé Jerry Segerberg (It Don’t Mean a Thing If You Ain’ Got That Swing), även ”behjälplig” med sången som i Irving Berling Putti’n On the Ritz och Bei Mir Bist Du Shein, Andrew Sisters stora hit.
Kvällen var utformad som en tidsresa, lös i formatet från 20-talet till 70-talet. Vilket innebar att vi fick massor av stora och kända melodier.
Jag kan inte räkna dom alla… men I Can’t Give You Anything But Love med framträdande solo – ett av många – för Måns Persson och Jens Lindström på kontrabasen. En del Fats Waller förstås, Ain’t Misbehavin’ och Honeysuckle Rose, lite melodramatik i Harold Arlens Stormy Weather, fint klarinettspel här av Joakim Adamsson liksom bl a i I’m Beginning To See the Light av Duke Ellington och första setets avslutning We’ll Meet Again, Vera Lynns ”världskrigshit” 1939.
Duke Ellington även i bandets inledning av andra setet med swinging C’Jam Blues där Marcus Karlsson visade att han inte bara var enbart kompspelande batterist.
Lägg därtill Casablanca-filmens välkända As Tíme Goes By, där Lina Maria la in lite av Hasse Alfredsons och Tage Danielsson fina översättning (till Monica Zetterlund) ”Ingrid Bergman log rart, och ömt mot Humphrey Bogart, i vit tropikkavaj, i baren drog en pianist, As Time Goes By”. Så fint!
Edith Piafs stora La Vie En Rose på originalspråket, lite ”Rameliana” i Aj, Vad Jag Är Kär (Gunwer Bergkvist i filmen Ratata, lite udda i sådana här sammanhang) och har jag inte nämnt Nick Christies lyhörda kommpgitarr så gör jag det nu. Innan Lina Maria återvände till 20-talet med sin favoritlåt There Will Be Some Changes Made, då inspelad av Ethel Waters, en av bluesens första stora sångerskor.
Apropå återvända, så var det en månad sedan jag besökte Wega och Hot House. Togs emot av en megamega portion räksallad i bakpotatisen. Som jag längtat! / PETER KASTENSSON
Foto Peter Kastensson
