Max Lager’s New Orleans Stompers på Hot House och Wega i Malmö.
Det här är långt som ett ösregn. Men kanske ni orkar?
Det var mindre än ett år sedan Max Lager’s New Orleans Stompers besökte Hot House och bandet var SÅ välkommet tillbaka. Den som i likhet med mig uppskattar New Orleans Revival måste älska det här Göteborgsbaserade bandet och deras musikanter från olika delar av landet.
Den här kvällen inledde som senast med Algier Strut. ”Se’n spelar vi en låt som vi aldrig spelat förr, Sensation Rag. Vi gör vad vi kan”, sa pianisten-sångaren och sammanhållaren Ulf Albrektsson, en av två göteborgare.
Scott Joplins och Joseph Lamb’s Sensation Rag från 1908 gick naturligtvis bra, man både började och slutade samtidigt. ”Vi repar två gånger om året och gjorde så förra tisdagen i Göteborg. ”Vi vet när vi ska börja, så får vi se vad som händer i mitten, ibland skiter det sig och ibland går det åt h-e. Bosse viftar med ett finger så vi vet när vi ska in”, berättade Albrektsson. Och Bosse Ericsson är trumpetaren med 45 år i bandet och gammal welterviktboxare.
Sensation Rag gick förstås bra liksom det generösa utbudet av annat. Jag fastnade bland annat för Honky Tonk Town, egentligen en gammal countrylåt. Kompet, det viktiga kompet, fick här briljera i sin bakgrund. Ored Borgsund är en härlig slap-spelare på sin kontrabas, bandäldsten och trummisen Lennart Carlsson (”han har varit stins i Örkelljunga”) vispade häftigt runt med cymbalerna vid den New Orleanska stortrumman och bandjunioren Mathias Gustavssons banjospel låg precis där det skulle låta. ”Han är den ende som har ett hederligt jobb av oss, han är miljöforskare i Afrika”, förkunnade Albrektsson. Och då får vi väl tro honom även om han är från Göteborg…
Nu får ingen tro att det bara är flams i gänget. Den musik som bjöds tog man glädjeskutt av (fiktiva sådana i form av taktstamp för min del…). Då gärna för rörblåsaren (alt- och tenorsax, klarinett och – blockflöjt innan klarinetten i rumban Miss Bombilla Brown) Mikael Cinthio, som ju är välkänd inte minst på våra breddgrader. ”Han satt på sin kammare i Lund och väntade och väntade. När vi ringde blev det ett stort JAAA och han är med oss se’n sex år”, Albrektsson igen.
Mikael avlöste då och då Albrektsson med sång, och när Albrektsson sitter dold bakom pianot och sjunger så är det med synbar känsla i hela kroppen, det lyser ”I am a jazzsinger” om Mikael vid sångmicken! Som i Kansas City där han också trakterade tenorsaxen och på franska med lite karibiska rytmer i Sans Chemise Sans Pantalon. I Moonlight and Roses kom altsaxen fram jämte sången.
Bo Ericsson bjöd på en vilsam och skön spiritual i In The Upper Garden med sin sordinförsedda trumpet och Bunk Johnsons klassiska mera ösiga men även melodiösa Muskrat Ramble. I S’il Vous Plait med fint slap-spel av Ored Borgsund.
Peter Trädgårdh, skåningen som är tillbaka i Malmö efter sejourer i Stockholm och Göteborg, med din bländande trombon i sorgliga I’ll Take You Home Again, skriven redan 1875 av Thomas Pain Westendorf, faktiskt med grund i en av Mendelsohns violinkonserter. Om det nu kan vara av intresse.
Who’s Sorry Now presenterades och sjöngs av Albrektsson när han längtade tillbaka i tiden, den tid när Göteborg var landets fotbollshuvudstad. Och så hyllade han Malmö för BK Flagg, Kulladals FF och Arlöv… ”Vi är alla Gaisare”, sa han. Eller var det Öisare? ”Det är han som kallar sig för Max Lager och sprider så mycket dynga”, menade trombonisten Peter Trädgårdh. Det finns humor även utanför Göteborg…
Mera nostalgi i Nobody Knows You When You’re Down and Out. Som av någon anledning alltid får mig att tänka på Louise Hoffsten som gjort en känslosam inspelning av denna Bessie Smith-klassiker.
Chickens sades vara en egenskriven låt av Max Lager’s. Kanske en göteborgsk sanning, man vet ju aldrig. Annars har jag hittat att Buddy Rich Big Band gjorde en inspelning. Det kan ju finnas mer än en Chicken i den stora musikvärlden.
Jag brukar tycka det är ganska löjligt att lägga ut bilder på den mat man ska äta. Men efter farväl- och extranumret Till We Meet Again kan jag inte låta bli att avbilda på Wega 12-årsjubilerande Monica Bengtssons jättelika räkmacka. För 150 spänn. Den plus ”The Best Lager In The World”, Max Lager’s New Orleans Stompers, gav ännu en minnesvärd Hot House-kväll.
PETER KASTENSSON
