- Josefin Björk Werner sång
- Erik Berndalen, trumpet o sång
- Håkan Ekvall, saxofon o klarinett
- Hans-Ingen ”Singe” Magnusson, piano
- Magnus Anderberg, bas
- Lars Ljungberg, trummor
Josefin tillbaka på Hot House-scenen
Så stod hon äntligen på Hot House-scenen igen, Josefin Björk Werner. Det var drygt fem år sedan senast, då nere i f d La Couronnes källare.
Nu åter hos Hot House tillsammans med trumpetesset och ”fästemannen” Erik Berndalen, universitetsadjunkten vid Malmö Musikhögskola. Arrangör, kompositör för både stråkkvartetter och symfoniorkester, dirigent och inte minst mannen som komponerade För Sverige – I Tiden. Jubileumsmarschen som spelades när kungen åkte runt i landet på sin Eriksgata efter 50 år på tronen.
Den fick vi (förstås) inte höra i går när Josefin Björk Werners Sextett inledde kvällen på Wega med 40-talshiten That’s The Story Of Love. Josefin fångar publiken direkt med sin härliga röst. Vår i ljust minne bevarade ”jazzpräst” Sven-Erik Palmbring uttryckte det så här vid hennes senast Hot House-spelning: ”Josefin har det där speciella ljuset kring sin person. Hon sjunger innerligt vackert, med fin diktion och frasering”.
Är det inte också lite av mytiska 40-talsstjärnan Ulla Billquist över rösten? Någon lär ha påstått det. Henry Mancini/Johnny Mercers Moon River fick en utsökt tolkning liksom Hoagy Carmichaels The Nearness Of You. What A Little Moonlight Can Do har sjungits in av både Billie Holiday och Monica Zetterlund (O vad en liten gumma kan gno).
Jag blandar och ger. Fats Wallers Ain’t Misbehavin’, i Harry Warren/Johnny Mercers Jeepers Creepers som lanserades av Louis Armstrong på den tiden det begav sig hade Håkan Ekvall bytt tenorsaxen mot klarinett, här fångades vi också av Lars Ljungberg på trummor.
Lars Ljungberg känner vi mest på Hot House med vibrafon, men som slagverkare på Malmö Opera är han naturligtvis lika skicklig bakom trumsetet och i megasnabba It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing från Duke Ellington-repertoaren satte han upp expresstempot med flygande vispar. Benny Goodmans och Lionel Hamptons Flying Home är kanske mest känd just med just vibrafon från Hampton, men kvällens samspel mellan Ljungberg och Marcus Anderberg på kontrabasen gillades. Marcus bjöd också ett fint solo i ett Ellington-nummer som jag missade namnet på (jädra hörapparat…som dock fixar det musikaliska!). Men bra var det!
Jag nämnde Louis Armstrong. Hans andra hustru Lil Hardin, en av jazzens största legendarer som pianist, kompositör och arrangör och med i King Oliver’s Creole Jazzband, stod bakom en del av kvällen. Let’s Be Happy Together och You Shall Reap What You Sow bjöd fin känsla av den gamla jazzen som omhuldas av Hot House.
Erik Berndalen lät Josefin vila en stund när han själv tog sångmikrofonen i I’m Gotta Sit Right Down And Write Myself A Letter, och egenskrivet i Heard You The First Time. Trumpet och sång, han kan allt. Och apropå ”eget”, så fanns Josefins mamma Inger bland publiken. hon hade komponerat en härlig ”30-40-talare” i Lovesong To The Moon där Hans-Inge ”Singe” Magnusson vid sitt elpiano excellerade med både lite boogie-woogie och blues. Håkan Ekvall, den härlige rörblåsaren vid Erik sida, ger publiken vad den förväntar sig (och lite till!) med tenorsaxen.
Den fulltaliga publiken njöt av den omväxlande kvällen och det tycktes också bandet göra. Det gjorde jag också av mackan med det sedvanliga berget av räkor från Wegaköket. PETER KASENSSON
