- Paul Bocciolone Strandberg, kornett
- Patrik Nilsson, saxofoner och klarinett
- P-O Nilsson saxofoner, klarinett och sång
- Anders Dellson, saxofoner, klarinett och sång
- Torbjörn Nordgren, trumpet och sång
- Jan-Olle Malm, trumpet
- Peter Södergren, trombon
- Lennart Herlin, banjo
- Mårten Damm, tuba och sång
- Marie Christine Desplat, piao och sång
- Max Dellson, trummor
Southern Syncopaters besökte Hot House och Wega den här fredagskvällen. För att i någon mån förklara vad detta 11-mannband är citerar jag från deras hemsida:
Southern Syncopaters har sedan 1987 försökt återskapa ’Hot Jazz from the Roaring 20’s”, som är en blandning av mycket välskrivna arrangemang av populära låtar och jazzens anda med improviserade solon. Strategin har varit att inte direkt kopiera gamla inspelningar, det finns ingen chans att bli lika bra som originalet ändå, utan genom att använda exakt samma lagerarrangemang som användes av Coon-Sanders, Fletcher Henderson, King Oliver och många fler. Och precis som de gjorde, använd sina egna arrangemang som grund och krydda dem sedan med egna solon, sångrefränger och några glada visuella effekter som tyvärr inte kan återges av en ljud-CD. Det har varit ett långt och tufft arbete att få tag i dessa gamla originalarrangemang, men tack vare några kontakter och turnéer till jazzfestivaler både i Sverige och även till USA blir samlingen av lagerarrangemang nu ganska omfattande.
Pianisten Torgny Salö var den drivande kraften fram till sin död förra våren. Men bandmedlemmarna ville gärna fortsätta och i augusti började man repa igen. ”Vi har använt en del arrangemang som man tidigare spelat men också försökt ändra en del och vi har ett väldigt stort bibiliotek med arr”, säger Paul Bocciolone Strandberg, mulitinstrumentalist, hängiven den riktigt gamla jazzen och bandleader.
Det är ett imponerande band med sin synkoperade musik. En parentes – någon kanske minns Kvartetten Synkopen som bildades av körmedlemmar från Oscarsteatern i Stockholm och var verksamt med massor av skivinspelningar 1932-64, exempelvis Kafferepet… Då fyra sångglada gentlemän, här 10 spelglada mannar plus Kiki Desplat som ersatt Torgny Salö vid pianot.
Det är det samstämmigt instrumentala 20-talet som imponerar. Men ävan sångtrion framför den gamla batterimikrofonen, P-O Nilsson och Anders Dellson från saxsektionen och trumpetaren Torbjörn Nordgren, bl a i inledande Happy Days Are Here Again och Puttin’ On The Ritz.
I den välklingande saxsektionen ingår också Patrik Nilsson och från The Nighmare bytte man till klarinetter i Deep Henderson. Korta soloprestationer som Kiki Desplat piano i You Went Away Too Far och Ain’t Misbehavin med bandleader och make Pauls kornett, trombonisten Peter Södergren Pardon The Glove, Lennart Herlin med banjon i St. Louis Shuttle. Mårten Damms magnifika jätte B tuba glänste i både utseende och musikaliskt i Someday Sweetheart, där också Anders Dellson med klarinett fick inta den mikrofon som i övrigt tillhölls sångsolisterna. Som Torbjörn Nordgren i Georgia On My Mind. Även Kiki Desplats fick ett litet sångsolo i You Went Away Too Far och hela bandet utbröt i unison sång i Ain’t She Sweet och extranumrets Yes Sir, That’s My Baby!
Lite i fördolda satt bandets yngste, Anders Dellsons son Max, bakom ett trumset med jättelik bastrumma och – om jag såg rätt – vackert snidade träblock.
Det här var en härlig 20-talskväll som förstås även omfattade mitt val från det prisvänligoch goda Wegaköket, kalvbringa med pepparrot.
PETER KASTENSSON
