- Leif Blunck, trumpet
- Bo Nilsson, klarinett o sång
- Hans Ingelstam, trombon
- Bob Stalin, piano
- Klas Hellkvist, banjo
- Christer Andersson, tuba
- Nils-Ove Månsson, trummor
Mindes skoldansen när Slottskapellet intog Hot House och Wega.
”Som på skoldansernas tid, samma glädje” .Uttalade sig klarinettisten Bosse Nilsson när han lämnade Wega och Hot House på fredagskvällen.
Visst mindes man skoldanserna på Latin- och Realskolorna på 50-talet. Öster Warnerbring och Leffe Been, bandet satt ovan på varandra längs ribbstolarna och svängde Hey-ba-be-ri-ba. Those were the Days.
Jag kan tänka mig att en del fick ljuva skolminnen att ploppa upp när Bob Stalin och Slottskapellet stampade igång den här dixielandkvällen. För dixieland skulle det vara och dixieland blev det. Dixielandmusiken kom från ragtimen på 1910 talet med Original Dixieland Jazz Band som en av de främsta företrädarna utvecklades till New Orleans-jazzen från 20-talet med Jelly Roll Mortons olika konstellationer. Dixieland, New Orleans, Revival och Tradjazzen ligger i dag väldit nära. Även om det finns jazzpoliser som tycker annorlunda
Kanske finns det en del som fortfarande ser Dixieland lite över ryggen. Jag råkade skälv utför en tillrättavisning för många år sedan från vännen Kjeld Brandt Jakobsen, den danske klarinettisten. Han ledde populära danska bandet New Orleans Delight som spelade en del på Hot House innan Kjeld drabbades av en svår stroke för många år sedan. Han gick bort förra året. Men jag hade skrivit att bandet spelade New Orleans, Dixieland, Cajun, Carribean och lite till. ”Vi spelar INTE dixieland, det får du stryka bort”, var det stenklara beskedet.
Den äkta dixielandsättningen är strikt. Den fick vi i går: Piano Bob Stalin, klarinett Bosse Nilsson, trumpet Leif Blunck, trombon Hans Ingelstam, tuba Christer Andersson, banjo Klas Hellkvist och trummor Nisse Månsson.
Royal Garden Blues, Georgia On My Mind, Wolverine Blues, Do You Know What It Means To Miss New Orleans i rask följd innan Bosse Nilsson tog sångmikrofonen för Rosetta. Hur han bar sig åt vet jag inte men närmare en röst som från en 30-talsinspelning kan man inte komma framför en mikrofon i dag. Våldsamt bra! Liksom i låten som skrevs nästan innan Jazzen var uppfunnen, Irving Berlins Alexander’s Ragtime Band. Christian Anderssons fina solo på den jättelika glänsande tuban i Louis Armstrongs Basin Street Blues var imponerande , ävenledes förstås Leif Bluncks nästintill Armstrongtrumpet.
Slottskapellet hade ett andra set med Fats Waller. Härligt pianointro i Honeysuckle Rose av Bob, klarinett-trumpet duett med Bosse och Leif. Alla gavs rika tillfällen till solo som aldrig drog ut på tiden, till exempel Leifs intro till Lazy River eller hans mjuka trumpet plunger (heter det så?) tillsammans med Hans trombone i nämnda Georgia.
Så. Nu har jag som vanligt blivit lång som ett ösregn. Men det var så kul att se den glädje dessa veteraner utstrålade. Även i den fulltaliga publiken. Av bara farten tillät man sig ett extranummer där Bourbon Street Parade ju faktiskt är – New Orleans!
Slutligen – en sak fanns inte på skoldanserna för 70 år sedan -Wegas räkmackor – som jag hade längtat efter men höll på att glömma.. /PETER KASTENSSON
