Hot House öppnade höstsäsongen på Wega med en dunderafton. Danske legendaren Jesper Thilo, ett världsnamn på saxofon, tillsammans med sin gamle vän sedan 70-talet Niels Abild och hans band Kansas City Stompers. Två 80-plusgentlemän som förtjuste den fullsatta lokalen.
– Det ska vara show också, inte bara musiker som står och säger ”nu ska vi spela det och drog fram många skratt med sina kommentarer. Det stora namnet är Jesper Thilo, i det närmaste 82 år. Bob Stalin, Hot House ”egen” pianist och styrelseledamot påminde mig om att vi sett och hört Jesper Thilo redan 1958 på gamla Hot House och dåvarande Arbetarföreningens lokaler på Stadt Hamburgsgsgatan i Malmö tillsammans med Arnved Meyers swingband.
Thilo som fått både Piraten-priset (för boken ”Man Ska Ku’ Se Komikken”???) och Harry Arnold-sällskapets stipendium 2001 (mera lätt att förstå…) har spelat med flera av jazzens största namn – Ben Webster, Benny Carter, Roy Eldridge, Coleman Hawkins, gjort en skiva med Miles Davis och över 20 år spelat med renommerade Danmarks Radios Big Band. Att Jesper Thilo fortfarande är en mästare på sopran- och tenorsax fick vi många exempel på, bl a i Cherokee, Body and Soul och snabbsnabba Indiana. Samspelet med Niels Abilds benvita klarinett var förstås cementerat efter de många årens vänskap och inleddes direkt med In a Mellow Tone och I Got Rhythm och Down By the Riverside där även Abild uppmanade till allsång.
Niels Abild har varit kapellmästare i Kansas City Stompers i runt 70 år (!) och har liksom Thilo spelat med många av jazzens stora som under många år sökte sig till Köpenhamn. Till och med Louis Armstrong! ”Efter en spelning i KB-Hallen 1955 kom till Studenterhuset för att få en lagerkrans och tog fram trumpeten och sa att nu spelar vi When the Saints”, berättade Abild. Och det får man väl tro på… Amazing Grace flödade vackert från hans klarinett och det rådde ingen tvekan om vem som bestämde kvällens program, utan fastställd låtlista och helt improviserat med många publikönskningar.
Abild är förstås inte ensam i Kansas City Stompers där även ingår ett annat stort och legendariskt jazznamn från Danmark, pianisten Ole Kock Hansen, 77, som behärskar allt efter sin tid med Danmarks Radios Big band, både som pianist och dirigent, Ben Webster, Etta Cameron och inte minst barndomsvännen Niels Henning Örsted-Pedersen, en av världens främsta basister. Ole Kock Hansen gav mig som halvdansk nostalgikänslor i en medley ur den danska visskatten med En Elefant kom Marcherende, Det var en Lördag Aften och I Skovens Dybe Stille Ro, inte så lite påminnande om Jan Johanssons tolkning av svenska visor. Medleyt avslutades för övrigt av Niels Abild med spröda Fjäril(n) Vingad syns på Haga. Magnifikt och lite udda denna härliga kväll. Där även betydligt yngre snabbuppfattande Lasse Lundström med sin ”campingbas”(en avskalad kontrabas, hopfällbar så blir transporten enklare!) och Roger Berg på trummorna (betyget ”en av Europas bästa” från Abild) ingick i Kansas City Stompers och fick många solistmöjligheter, t ex Berg tillsammans med Thilo i Tiger Rag och Lundström bl a i Fly Me To the Moon. I den senare tillsammans med Niclas Fredin som dök upp och inledde andra set med sin trumpet i On the Sunny Side of the Street. Niclas är ju crooner i ordets rätta bemärkelse och formidabel scatsinger som han bevisade i Christopher Columbus och ovan nämnda Cherokee. En generös (två set om nästan en timme var) och smått historisk afton i den långa Hot House-eran, sedan många år under Liisi Nordströms ledning, avslutades efter allsångsframkallande When the Saints Go Marchin’ In av extranumret My Way.
Nöjda och mätta kunde vi ta oss hemåt efter det fina Wega-kökets sedvanligt mycket snabbt serverade och prisvärda varmrätter – väl värt att apostrofera i dessa inflationstider!
– PETER KASTENSSON
