- Klas Nilsson – trumpet o sång
- Sverker Nyström – klarinett o sång
- Pider Åvall – trombon och sång
- Anders Hultman – banjo o sång
- Claes Nordborg – bas o sång
- Bo Lindgren – trummor
- Hans Ingelstam – trombon o sång – gästartist
Jazzklubben Hot House’ trogna medlemmar har flera favoritband. Ett är absolut Papa Pider’s Jazzband från Göteborg som efter två år var tillbaka hos föreningen på Wega den här fredagen.
Göteborgare, det betyder att vitsas fritt och ofta mellan bandets medlemmar och det blir hur trivsamt som helst. Men det här ska handla om musiken. Mycket dixieland och New Orleans Revival, tradjazzz alltså. Men också – faktiskt – lite skiffle.
De flesta av oss, för att inte säga alla(?), var nog med på den tiden skifflemusiken var på modet. Vad man kan säga var en blandning av jazz/blues och country med kontrabas, gitarrer, banjo och – tvättbräda med fingerborgar! Den som kan sin historia vet att det band som hette The Quarrymen 1956 så småningom blev The Beatles. Om jag är rätt underrättad. Och det är jag.
En av de största inom skifflen var banjoisten Larry Donnegan som jag faktiskt upplevde sent 50-tal tillsammans med Chris Barbers band på 100 Oxford Street. Eller var det möjligen med Ken Colyer, Lonnie Donnegan spelade med båda innan han blev King of Skiffles i England.
Vad har Donnegan med Papa Pider’s att göra? Jo, en av låtarna på Wega den här kvällen var från Donnegans repertoar, Does Your Chewing Gum Loose It’s Flavour. Kom fram till titeln tillsammans med Pider’s trumpetare Klas Olsson och Hans Ingelstam i publiken. Säkert minns ni Hasse och Tages klassiska svenska revytext 1966 i Va’ I Helvete Har Dom För Sej I Banken Efter Tre…. Här var det Anders Hultman som stod för det svängiga skiffle-banjospelet och Pider Åvall för ett festligt visuellt sångutspel.
Två generösa set inleddes av China Boy och Bugle Boy March och apropå ovan nämnde Chris Barber så hade han under flera år en fin klarinettist i Monty Sunshine som hade stor solosuccé med Wild Cat Blues. Den fick vi här med hela bandet och naturligtvis Sverker Nyströms klarinett.
Hans Ingelstam hade ”som av en händelse” sitt trombonmunstycke i fickan och fick låna Pider Åvalls instrument i Let’s Fly Down To New Orleans och Louis Armstrongs That’s My Home, den senare med fin Armstrongtrumpet förutom sång av Klas Nilsson. En hel del Armstrong blev det, bl a Potatoe Head Blues som han ”förärat” sin hustru Lil Hardin (i andra äktenskapet), sedan hon i en låt kallat honom för ”Gatemouth” – amerikansk slang för ”en som pratar för mycket”. Lil Hardin var faktiskt en skolad klassisk pianist som fick spela jazz i hemlighet för sina religiösa föräldrar. Louis Armstrong och hon träffades i King Olivers Band. Apropå Armstrong, West End Blues inte att förglömma, här även med fin trombon av Pider Åvall förutom Klas Nilssons trumpet.
Mardi Gras bjöd på fin stämsång av alla – ”utom av Bo Lindgren, han kan bara spela trummor”, enligt kapellmästare Lindgren, – men det gör han förbaskat bra och Claes Nordborg behandlar sin kontrabas och sången i perfekt samklang med övriga.
Det är lätt att förlora sig i jazzhistorien med ett band som Papa Pider’s på den obefintliga scenen. Där man innan ett extranummer avslutade med en sorglig och en glad låt. Det var St. James Infirmary, en allt annan en glad ”begravningsblues” och på det Bouncing Around. Apropå begravning så tycker jag annars att Just A Closer Walk With Thee med Sverker Nyströms klarinett är skönare att lyss till…
Eftersom min ”lilla röe” (det vill säga bilen) behövde sällskap några timmar från tidig morgonstund på ”sjukhuset” för att ingen trist besiktningsperson skall hitta något fel, så blev det vare sig frukost eller lunch. Men det räddade Monica och hennes Wega-stab upp på kvällen med en jättelik bakpotatis med räkor och jag är fortfarande mätt efter ännu en fullspikad och glad Hot House-kväll.
PETER KASTENSSON
