Inför kvällens band var förväntningarna högt ställda på en riktig svängfest. Förväntningarna infriades med god marginal när storbandet spelade upp inför ett verkligt fullsatt Tuppen denna kväll. Eftersom bandet tog en del av dansgolvet i anspråk, krävde dansen ett skickligt navigerande av herrarna eftersom många ville dansa.
Jan Olsson presenterade bandet och kvällens program. Man hade valt att låta programmet falla sönder i tre delar. En första del handlade om Harry Arnold och hans livsgärning. Fokus var här på bandledaren och arrangören Harry Arnold. Mycket kan sägas om honom och gjordes även denna kväll. Född 1920 skulle han i år ha fyllt 95 år.
Övriga två delar i programmet kan väl sammanfattas spisa, dansa och ha de bra. Under bandledaren Anders Åhlins säkra hand fixades detta utan problem. Bandet har i sin vokalist Petri Soikkeli en fantastiskt duktig sångare som med perfekt timing och frasering lyfter bandet till skyarna.
Som sig bör inledde bandet med ”Stand Bye”, Harry Arnolds signaturmelodi. Direkt noterades många igenkännande miner i publiken.
Petri och bandet fortsatte med ”The Coffe Song” vars titel var för lång att presentera men det handlade om att det fanns mycket kaffe i Brasilien och det kan vi ju alla instämma i.
Sedan följde låtar som ”Don´t Blame Me” och”Hey There!”. ”Hey There!” blev känd i Broadwaymusikalen Pyjamasleken men även från efterföljande film.
Klassiska ”Laura”, en fin ballad som hanterades varsamt av bandet. Bengt Håkanssons tenorsax understödde ett fint helhetsintryck.
”Forever Stoned” var en ny låtbekantskap för mig. Mycket fint framförd. Den åtföljdes av ”April in Paris”. Här fanns återigen fina insatser av Petri Soikkeli och av Christer Svärd på trumpet.
”Chicago” är en klassiker och även den serverades på ett säkert sätt av kvällens vokalist.
”The Midnight Sun Never Sets” blev Dompans signaturmelodi men Jan Olsson berättade att den från början fanns med i Quincy Jones portfölj över lämpliga låtar när han kom till Sverige. Jan berättade även att gittaristen Rune Gustafsson försökte sig på att skriva en svensk text till sången men nivån blev något man helst ville glömma. Runes gitarrspel vill vi däremot mycket gärna komma ihåg.
Under åren 1956-1965 ledde Harry Arnold Radiobandet. Bandet lades därefter ner när nya kvastar sopade på radion. Arnold avled 1971, 50 år gammal.
”This Can´t Be Love” markerade slutet på första set. Olle Tull levererade som vanligt ett fint trumpetsolo.
Andra set startade med Ellingtons fina ”In a Mellow Tone” och åtföljdes raskt av ”Orange Colored Sky” av Milton De Lugg och Willie Stein. Inte en storbandskväll utan Gershwin, denna gång blev det läckra ”They Can´t Take That Away From Me”.
Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme” kändes igen direkt av publiken och trycket på dansgolvet blev extra stort. Det gällde att känna till dansriktningen och följa den utan kollisioner. En viktig uppgift för herrarna.
I rask följd följde så ”Learnin´ the Blues” och ”You Make Me Feel So Young”
Pianisten Staffan Åkerberg var under åren medlem i Harry Arnolds band. Staffan hade arrangerat fina “Time On My Hands” som framfördes njutningsfullt av orkestern.
I tredje set återfanns naturligtvis ”Fly Me to the Moon” och efter flygresan och landningen kom så ”The Day of Wine and Roses”. Kvällen avslutades med ”My Way” och en verkligt fin storbandskväll var slut. Vi kommer att höra mer av detta verkligt fina swingstorband, det är jag övertygad om./ Olof Karlén
