Ronald Andersen, gitarr
Mikael Cinthio, klarinett och diverse saxar
Björn Ekman, kompgitarr
Marc Davis, kontrabas
Swing Guitar 95, ett uppskattat återseende i föreningens regi, gav associationer till rökiga och lätt fuktiga källarlokaler i Paris på 40-talet. Miljön var hemmaplan för den fantastiske gitarristen Django Reinhardt som trots sin till viss del begränsade teknik fick musiken att nå oanade höjder. Kvällens band hade som uppgift att förvalta arvet efter Django och man hade verkligen goda förutsättningar med idel skickliga och välljudande musiker i bandet. Trots det lite fuktiga och ruggiga vädret var Tuppen välfylld som vanligt. Fredagskvällarna med Hothouse utvecklas hela tiden och publiken har verkligen lyckats hitta ett jazzställe med äldre jazz och möjlighet till dans.
Vad sägs om låtar som ”Black and Blue” och ”Dinah” i en frisk och fin tappning. Man imponerades av bandets förmåga att svänga, ett resultat av skicklighet och samspel. I en fin version med fransk text framfördes ”Les Feuilles Mortes” med sång av Björn Ekman.
Några andra smakprov ur låtlistan, ”Alone Again”, ”The Sheik of Araby”, kända nummer som framfördes verkligt övertygande.
Paus för musikerna och dags för kvällens ostbricka som nu återtagit en hög och övertygande nivå, dock inte i paritet med den bricka som serveras mig på Birdland i New York.
Kvällens pausband som också fungerade som uppvärmningsband bestod som tidigare av Bob Stalin, piano, Dennis Jonsson, gitarr och Olof Karlén kontrabas. Tanken med pausmusiken är att det finns jazzmusik tillgänglig hela kvällen för den som vill spisa musik eller passa på att dansa.
Efter en kortare paus var Swing Guitar 95 tillbaka på scenen där man levererade kända örhängen som ”My Blue Heaven” och Crazy Rythm”, den sistnämnda med säker sång av Björn Ekman. Mikael Cinthio fick möjlighet att sjunga i ”Shoe Shine Boy”, han satte verkligen glans på skorna med sitt övertygande fotarbete…
Därefter följde ” Minor Swing” och ”Out of Nowhere”, den senare med sång av Mikael Cinthio.
”Sans Chemise Sans Pantalon” innebar inte att några kläder föll på scenen utan en kul och fyndig låt med fransk text.
”Indiana” är ett säkert kort, så även ikväll. Bandet framförde den med säker hand. Marc Davis fick god möjlighet att visa vilken stadig och säker bassist han är, men det visste ju vi redan från tidigare.
Kvällen led mot sitt slut och bandet avslutade med ”Blues My Naughty Sweetie Gives To Me” och som sängfösare” Darktown Strutters Ball”, ett känt dixielandnummer.
En härlig kväll med många fina insatser från scenen, ett band som vi gärna ser och hör mera av. Ett verkligt ”dansband” om man använder en sliten beteckning. /Olof Karlén
Marc Davis, Mikael Cinthio och Björn Ekman
Ronald Andersen
Mikael Cinthio
Björn Ekman