Succé för Als Julband
- Hanneke Judiht Vos, sång
- Max Carling, klarinett, saxofon, viol och tartöld
- Kaare Munkholm, vibrafon
- Erland Morina, gatarr
- Håkan Persson, bas, gitarr och sång
- Alf Green, trummor och sång samt handledare
Att samla sex musiker är kanske inte det svåraste. Men att göra det Annandag Jul och få sextetten att fungera tillsammans för första gången är nog inte det lättaste. Men inte oväntat fixade Alf Green till detta till Hot House och Wega den här kvällen. Alfs Julband!
Att man inledde med världens mest kända jullåt White Christmas inför de drygt 100 medlemmar som fyllde lokalen må vara ursäktligt. I övrigt slapp vi nämligen sönderlyssnade julmelodier. Bortsett från ett litet avsteg i form av Let It Snow, där Hanneke Judith Vos gjorde en av sina fina insatser vid sångmikrofonen. En ny och välsjungande bekantskap för Hot House.
Hanneke musicerar vanligen med förnämlige ”Django Reinhardt-gitarristen” Erkand Morina, välkänd på Wega. Hade kanske önskat något från Franska Hotkvintetten eftersom gästande Max Carling hade fiolen (Stephane Grappelli) med sig, men man kan ju inte få allt och Erkand behärskar ju inte minst det övriga swingregistret också.
Max Carling ersatte dottern Nana (tyvärr sjuk) och kan väl sägas vara en gammal bekantskap sedan jag upplevde honom för första gången på legendariska Mattssons vid S:t Petri Kyrka. Året var 1984 (tror jag) och han och systern Gunhild trombon, då nio år, spelade tillsammans med mamma Aina, tyvärr bortgångne (2017) pappa Hans Carling, själv jazzhistorisk trumpetare/kornettist i bl a Coolings Jazzband. Tror även att minstingen Ulf fanns med bakom trummorna. Om nu världskända Carling Family finns massor att berätta men det får anstå.
Många av familjemedlemmarna är multiinstrumentalister och Max hade den här kvällen med sig klarinetten, tenorsaxen, fiolen (On the Sunny Side of the Street) och en märklig drakformad sax, en tartöld, som han byggt själv. Han berättade för mig att tartöld är ett ovanligt renässansblåsinstrument som finns listat i Wiens museeisamlingar. Ett dubbelrörsinstrument med drakform (se bilden). Drakformen gör tonen stark samtidigt som den modifierar den så att den blir liknande engelskt horn. Det lär bara finnas två sådana.
Ett nytt namn för Hot House var Kaare Munkholm som tagit vibrafonen med sig från Köpenhamn. Välkänd i Danmark i olika konstellationer, bl a tillsammans med Jörgen Svare och Benita Haastrup.
Alf Green var frikostig inte bara med trummorna och sången – scat i All of Me) – utan även med att ge sina medmusikanter fina solomöjligheter. Så fick basisten (både elbas och kontrabas) Håkan Svensson t ex låna sångmikrofonen för It’s a Sin to Tell a Lie.
En generös konsert med låtar som Bewitched, I Wanna Be Loved By You och Straighten Up and Fly Right med Hanneke, C’est si Bon med Kaare och Max – som hade ett lysande klarinettsolo i Creole Jazz. Max hade fiolen framme även i Dream a Little Dream of Me där även Erkans gitarr och bandleader Alfs trummor kompletterade helheten.
…och hörde jag rätt, fick vi inte två versioner av Sheik of Araby? Den senare rejält instrumentalt swingin’ med inte minst Kaare Munkholms vibrafon.
Krögaren Monica Bengtsson bjöd de dryg 100 närvarande på glögg och pepparkakor innan man i en snabb kö fick ta hand om den mat man beställt. Liksom när det gäller musiken noterades tacksamt att det juliga inte var på menyn, däremot fick jag en schnitzel. En (l)ju(v)lig sådan…
