- Filip Runesson fiol och sång
- Johan Ohlsson dragspel och sång
- BG Sahlin gitarr
- Lars Ljungberg vibrafon
- Ulf Rådelius bas
- Pelle Trazan Jonasson trummor
En annorlunda extravagant Hot House-kväll!
”More is MORE! Här finner den lycklige skivinnehavaren en virtuos mixtur av fransk swing, wienklassicism och specialkomponerat, blandat med noggrant utvalda off-klassiker från the american songbook, ett svenskt portalverk inom dragspelsjazzen och en kongenial östeuropeisk pärla. Vilken annan platta i samtiden (eller i vilken annan tid som helst) kan skryta med det?”
Detta är skrivet av Harald Leander, ”googlad” regissör, frilansande teatermusiker, ljudboksuppläsare, fakir, konstnärlig ledare, dramatiker, översättare och skådespelare bl a… och står att läsa på CD-n La Belle Vie med Swing Très Bien Extravaganza.
Det var det här bandet som bjöd på en annorlunda och högklassig kväll denna fredag hos Hot House på Wega. Jag undrar om Hot House någonsin bjudit något liknande under sina många år på den malmöitiska jazzhimlen.
Möjligen undrade en eller annan ”tradare” vad detta var? Filip Runesson allvirtuos med fiolen, Johan Ohlsson som spelar allt med dragspelet, rytmkompisarna BG Sahlin och Ulf Rådelius sammanlänkade gitarr och kontrabas, Pelle ”Trazan” Jonassons pinnar som flög över trummorna liksom – inte minst! – Lars Ljungbergs klubbor över den vibrafon som är så välkänd för Hot House-publiken.
Ena stunden kunde jag känna mig förflyttad till Skanörs dansbana på 50-talet när Johan Ohlsson klämde i med Novelty Accordion, Erik Franks legendariska jazz för dragspel. För att i nästa stund minnas Benny Goodmans väl nu nästan bortglömda Bach Goes To Town när Johan, BG och Filip gjort Mozarts Eine Kleine Nachtmusik till Eine Kleine Jazzmusik.
Romani-musiken (får man inte kalla det Gypsy Style?) som den exekverades av Franska Hotkvintetten (30-40-talet) var som gjord för den här sextetten. Nog doftade det gitarristen Django Reinhardt och violinisten Stéphan Grappelli i Reinhardts Festival 48 när Filip och BG mötte varandra! Reinhardt-Grappelli också i Daphne, här med applåder till speciellt trummisen och vibrafonisten. Mera franskt i Place du Tertre, om jag uppfattade det rätt en hyllning till Edith Piaf, i alla fall med Ulf i högsätet med sin kontrabas.
The American Songbook? Georg Gershwins Lady Be Good inledde kvällen, Filips pizzicato på fiolen i Fats Wallers Honeysuckle Rose som även bjöd sång av både Johan och Filip liksom i Nat King Coles-hiten Sweet Lorraine, där Filip även hade duett med ”Trazan”.
Det började alltså amerikanskt. Avslutades med extranumret Svarta Ögon som – tror jag – har en rysk folkvisebakgrund.
”Det svänger! Det är mycket bra! Det är Överdådigt. Och då blir livet vackert”, skrev ovan nämnde Harald Leander om Swing Très Bien Extravaganza.
Jag håller helt med. Om någon i fullspikade Wega (många musiker!) saknade ”den vanliga tradjazzen”, så var det inte jag. Det eventuella lystmätet blir i övermått åtgärdat om 14 dagar när danska Plumperne kommer.
Wega-kökets vällagade och fina lökkrönta hackebiff ”byter” jag då mot bakad potatis”extravaganza”!
PETER KASTENSSON
